Pappa
Lördagsnöje
Nu ska jag äta frukost, läsa mina artiklar och sedan åka ner och förbränna lite (eller mycket) fett på gymmet. Efter den prestationen har jag tänkt att göra vårfynd på Kupolen. Jag behöver få in lite vardag i mitt liv och shopping är synonymt med min livsstil, tragiskt men sant.
Vad sysselsätter ni er med i dag?
The curious case of Benjamin Button
Brad Pitt är alltid en fröjd för ögat. I filmen om Benjamin Buttons otroliga liv spelar han ett spädbarn som lämnas bort för att han ser ut som ett monster. Egentligen är han bara en mycket gammal man i ett litet barns kropp som för varje år blir yngre och yngre.
Det är en spännande historia men egentligen är det inte en speciell film. Det finns många filmer med berättarröster som följer en människas eller en familjs öde genom decennier. Kolla bara på Höstlegender, ytterligare en sentimental och välspelad film med Brad Pitt och Julia Ormond som även hon är med i Curious case of Benjamin Button. Men det är helt klart en gripande film fast den hade gärna fått vara kortare. Två timmar och 45 minuter långa filmer måste vara absolut fantastiska och tyvärr tycker jag inte att Benjamin Button är det. Jag ger den @@@ av @@@@@ möjliga.
En enda sak undrar jag bara, hur kan Benjamin födas gammal med reumatism och andra åldersrelaterade krämpor, hela tiden åldras yngre och till slut bli ett barn med demens? Jag menar, gammal till gammal? Borde det inte vara från gammal till ung? Såvitt jag vet är demens ingen barnsjukdom men vattkoppor och mässlingen är det.
Ja, jag vet. Jag borde inte analysera varje film in i minsta detalj. Det blir så tröttsamt i längden. Men visst har jag en poäng, eller?
Saknad Simon, 18 år
Det känns som hjärtat vrids och knölas ihop som en blöt disktrasa. Snälla, vrid ur mig.
Jag vill bara att vi ska vara en familj igen.
En enda önskan, den enda jag någonsin kommer be om.
Tjejmiddag och bio
Paying the bills
Jag tänker på alla stackare med skyhöga CSN-lån. Jag har aldrig behövt ta lån därför att jag haft sparade pengar att ta av. Men det är inte alla ungdomar som har det. Jag tycker därför att alla borde få ett startkapital på 50.000 kronor efter de tagit studenten. Det om något vore väl bra?
Peace and love, skärp er!
Jag röstar fortfarande för att MGMT kommer hit. Det om något vore grymt! Så alla som vill att MGMT kommer, snälla gå in och önska på http://www.peaceandlove.nu/festival/
I´ve got to take it on the otherside
Jag hoppas det är okej att jag lånade din Red hot chili peppers-skiva? Jag såg att du lånat en av mina filmer utan att fråga, din lilla skitunge. Om du kommer tillbaka så lovar jag att du får låna alla mina filmer utan att behöva lämna tillbaka dom.
Red hot chili peppers- Otherside
I heard your voice through a photograph
I thought it up it brought up the past
Once you know you can never go back
I´ve got to take it on the otherside
Centuries are what it meant to me
A cemetery where I marry the sea
Stranger things could never change my mind
I´ve got to take it on the otherside
Take it on the otherside
Take it on
Take it on
Kaninmat
Man skulle kunna tro att det är min kanins matlåda men det är faktiskt min lunch i dag. Sallad, rödlök, tomat, avokado, ost och kyckling. I like it. ♥ I kväll ska jag träna utan att gråta till töntiga låtar. Får se om jag lyckas.
En bra start på dagen
YES!
Alltså, hur kan jag ha en sådan tur? Måste vara Simon i himlen som har ett finger med i spelet. Tack brorsan, jag älskar dig och hoppas att du är med oss på konserten. ♥
Leva här och nu
Jag kan också bli så uppretad på hur människor kan deppa över att en kärlek tagit slut. Det kryllar ju av miljontals killar och tjejer! Men det finns bara ett exemplar av min lillebror. Jag har såklart också gråtit krokodiltårar över olycklig kärlek men det är ändå I N G E N T I N G i jämförelse med att förlora halva sin familj. För blod är tjockare än vatten.
Det märks också vilka som är ens riktiga vänner nu. Vänner som ringer titt som tätt och frågar hur jag mår, om jag vill hitta på något, om jag vill prata om det som hänt eller bara prata om något annat. I går var jag och Filippa och tränade tillsammans. Det var jobbigt för jag såg unga killar som har likadant hår som Simon, som är lika långa som han, som har likadana piercingar, som har tatuerade armar, som har likadana leenden som Simon. Men jag klarade mig igenom ett gympass och ett baspass plus en långpromenad med mamma, Niklas och Fia när jag kom hem. Det var skönt att röra på sig men all musik som strömmar ur högtalarna blir så jäkla sentimental. Jag började nästan gråta när jag hörde Magnus Carlsson sjunga "I will live forever, If you always keep me in your mind and it doesn't matter how far I am". Då kan ni kanske förstå hur djupt deprimerad jag är. Det är under all kritik att gråta till en sådan urkass låt.
The Boss is back
Ett litet lyckorus i allt det onda. Jag ska se Bruce Springsteen på Stockholms stadion i sommar. Jag lyckades knipa åt mig en ståplatsbiljett till extrakonserten på söndagen. Men jag behöver fler biljetter för jag vill inte gå ensam. Någon som har två eller flera biljetter över att sälja till mig? 
Jag ska för första gången få se The Boss spela. 
Ser ni? Det står biljettER.. jag behöver alltså fler!!
Tystnaden förgör dig
Sedan är jag mindre tacksam åt människor jag trodde var ens vänner som ännu inte hört av sig. Bäsna är en liten by där alla känner alla och rykten vandrar fort från mun till mun. Jag förstår att ni säkert känner er otillräckliga men jag tycker det är elakt att inte höra av sig överhuvudtaget. Ett futtigt sms om att ni i alla fall beklagar sorgen vore det minsta ni kunde göra men jag ska komma ihåg det nästa gång eran lillebror eller pappa dör. Nej, förresten, det ska jag inte för jag har någonting, hmm, vad kallas det nu igen..? Empati.
...
Pengar är inte allt
Jag fick en riktigt fin lön i fredags. Så fin att jag kan köpa en Chanel 2,55, betala hyran och ÄNDÅ ha pengar över till mat och kanske en krogrunda. Men jag är inte på shoppinghumör. Det enda jag skulle köpa den här månaden var ett par DC-skor till Simon och lägga resten på hyra och Tanzania. Nu blev det inte så.
Allas barn är underbarn
Mitt förhållande till gula bågar
There´s something about Mary
Anekdoter
Med det vill jag säga att om någon berättar en tråkig historia från när de var på pingiscup i 14-årsåldern och jag ser något disträ ut så beror det helt enkelt på att JAG INTE BRYR MIG.
Syskonkärlek
De senaste två veckorna har min blogg fokuserats enbart på min bedårande lillebror som valde att lämna oss alldeles för tidigt. Men så var Simon, han levde fort och skulle alltid, alltid vara först med allt. Jag var helt säker på att han skulle gifta sig och skaffa barn före mig. Han är mer hemmatypen medan jag är den där som flackar och far. Något vi ändå har gemensamt är målmedvetenhet. Enda skillnaden är att jag alltid avslutar mina mål. Simon kunde bestämma sig en dag för att bli hockeyproffs och då tränade han hårt på isen och lärde sig alla NHL-spelares namn, ålder, vikt och längd utantill för att dagen efter bestämma sig för att bli rockstjärna. Då satt han i timmar och spelade bas eller slog på trummorna á la Tommy Lee på crack. För att tredje dagen satsa på att designa tevespel. Ja, så var Simon. En vilsen ängel utan mål eller kanske rentav för många olika mål. Vi uppmuntrade honom till allt han ville göra men han trivdes bäst i Bäsna och orkade inte riktigt med världen utanför hemmets trygga väggar vilket kan ha en stor orsak till hans sociala fobi som han led av.
Jag tänker skriva om Simon när jag själv känner för det. Men det här är min blogg, den handlar om mig och mitt liv, både allvarliga och ytliga saker. Om jag väljer att skriva om en teveserie eller något annat vardagligt så är det mitt val. Det behöver inte betyda att jag tänker mindre på Simon. Han finns ständigt i mina tankar. När jag sover finns han i mina drömmar. När jag är vaken finns han med också. Jag älskar min lillebror så otroligt mycket, vi hade oerhört starka syskonband även fast vi såklart tjafsade en del också. Men alla de djupa samtal som vi delat med varann, de värderar jag högt och det är också samtal som jag vill behålla för mig själv. Det är en sak mellan mig och Simon. Jag skulle aldrig förråda honom.
Jag vet hur tvärsäker jag var på att det var en lillebror som fanns i mammas mage. En lillasyster skulle jag absolut inte ha! Nej, en lillebror, annars fick det vara. När han sedan föddes var jag överlycklig. Men det var ingen Sebastian som kom ut, namnet som mamma ville att han skulle heta, nej, det var helt klart en Simon. Jag minns hur jag körde runt honom i min dockvagn när han var bebis. Jag minns när jag skyndade mig och åt upp mitt lördagsgodis för att sedan fråga Simon om jag fick smaka hans godis. Han svarade alltid ja. Min fina lillebror. Ingen kommer någonsin kunna fylla tomrummet du lämnat.
En känsla av overklighet
Jag har läst en liten bok som Hälso- och sjukvårdsnämnden framställt. Den heter "Vägar genom sorg". Precis som boken beskriver normala känslotillstånd, exakt så är det för mig!
Den första tiden efter dödsfallet har man mycket att stå i, man måste ringa runt och meddela alla att han är död och planera begravning men det är något man gör i en känsla av overklighet. Det känns som att jag går utanför mig själv och att någon annan styr mig. Hjärnan förstår att han är död men hjärtat begriper det inte. Inte ens nu, fast jag sett Simon ytterligare en gång, så kan jag få in meddelandet att han faktiskt är död och aldrig mer kommer tillbaka.
I boken står det att många kan säga att man "tar det så bra" eller att man "är så stark" fast det egentligen handlar om att man inte känner något alls därför att slaget drabbat så hårt. Exakt så är det för mig. Jag befinner mig i ett chocktillstånd där alla känslor är frusna, ingenting är verkligt.
Jag tror fortfarande att begravningen kommer bli det värsta jag hittills upplevt. Simons utvalda sånger, Simons utvalda blommor, vetskapen om att min 18-åriga lillebror ligger i kistan och inte någon gammal människa.
När jag skriver dessa rader, Simon i samma mening som begravning och kista så är det en känsla av overklighet. Jag skulle göra vadsomhelst för att få dig tillbaka. Är vi egoistiska? Ja, antagligen. Jag tror fortfarande inte att man kan tvinga en människa att leva om han själv inte vill. Men samtidigt.. min lillebrorsa som jag bråkat med så många gånger, som jag haft skräckfilms-maraton med, som jämt somnade på min axel när vi satt i baksätet på bilen, som alltid fuskade i Yatzy och Fia.. Vi hade ju så mycket kvar att uppleva tillsammans.
Jag ska fånga varje minut och ge dig
Jag har träffat Simon för sista gången nu. Han hade sin Avenged Sevenfold t-shirt på sig, sina favoritjeans och låg i kistan med händerna knäppta ovanför det vita täcket. Det var Simon men ändå inte. Han har förändrats mycket sedan natten det hände. Men han såg väldigt fridfull ut. Ingen smärta, ingen ånger. Vi la alla ner en varsin röd ros, de största vi kunde hitta tillsammans med en badanka som vår granne köpt (Simon samlade på badankor), en snusdosa som Simons bästa vän köpt och Simons plånbok där han förvarade bilder på sin bästa vän, mig, mamma, sig själv och pappa. Han har också två fina teckningar med sig som två av mammas gamla dagbarn målat. De var liksom jag själv och säkert många andra, stora beundrare av Simon. En mycket snabbtänkt kille med hjärtat på rätta stället. Hur ska vi någonsin kunna fylla tomrummet efter dig? Jag saknar dig hela tiden.
Seize the day- Avenged Sevenfold
Newborn life replacing all of us, changing this fable we live in
No longer needed here so where do we go?
Will you take a journey tonight, follow me past the walls of death?
But girl, what if there is no eternal life?
Inte så stark som alla tror
I mars, nästan på dagen en månad efter Simons planerade begravning, är det tänkt att jag ska åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En resa jag sett framemot och längtat till men som det är just nu så tror jag inte att det är lämpligt att jag åker dit. Jag har därför avbokat flygresan och skjutit upp projektet i Tanzania till ett senare tillfälle. Både jag och min kontaktperson på Volontärresor har tagit ett gemensamt beslut och det känns faktiskt som en lättnad. Jag är inte så stark att jag klarar av att arbeta med barn som förlorat sina föräldrar i aids utan att tänka på min lillebror och hur min familj har det hemma. Men resan kommer bli av, jag har längtat efter Afrika hela mitt liv. Det blir bara senare än jag planerat. Fördelen är förstås att nu hinner jag samla ihop ännu mer pengar till de föräldralösa barnen.
Det är bara att bryta ihop och gå vidare
Jag ska dö när jag är riktigt, riktigt gammal. Och då ska jag berätta för Simon vad han missat och han kommer bara rycka på axlarna och säga: "Äh, det var väl ingenting, nu ska du få höra vad jag varit med om, så kul har jag aldrig haft!". I timmar, dagar, år, evigheter så kommer jag lyssna på honom och skratta åt allt som han och pappa hittat på medan vi levde våra liv på jorden.
Det måste finnas en mening med livet, annars skulle vi aldrig ha fötts från första början. Jag har alltid trott att meningen med livet är att uppleva så mycket som möjligt och ha roligt under tiden. Var sak har sin tid och till döden, dit kommer vi alla en dag men jag själv har inte bråttom. Det är så mycket saker jag måste göra först. För oss kanske livet är en evighetslång transportsträcka men för Simon och pappa känns det nog bara som ett par dagar vi är ifrån varandra. För platsen dit döda färdas finns varken tid eller rum. Det är bara en evighetslång lycka som aldrig känns tröttsam.
Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig, men inte ifrån dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land,
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte
att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaka
och dröjer inte vid igår.
- Khalil Gibran, libanesisk poet
Jag tänker inte vara tyst
Jag är så jäkla förbannad på vilket kallt samhälle vi lever i. Det satsas miljonbelopp på nollvisionen för att minska antalet dödsolyckor i trafiken trots att det är ett par hundra varje år som dör medan det dör i snitt 1500 människor i självmord varje år. Det är också den vanligaste dödsorsaken bland unga män.
Vad är det för skillnad på fysisk och psykisk sjukdom? Bara för att en människa har ont utanpå behöver det inte betyda att den människan har större smärta än en person som har ont inuti. Jag blir så förbannad på att det inte satsas mer pengar på att minska risken för självmord hos unga människor med psykiska problem. Var och varannan människa känner en person som tagit sitt eget liv. Det måste satsas mer resurser på att motverka självmord bland unga.
Jag är utbildad journalist och redan i ett tidigt stadie fick jag lära mig att självmord inte ska uppmärksammas i media. Det kan leda till att fler människor begår självmord och det anses både oetiskt och fel att skriva om självmord. Men varför? Jag tror inte att fler människor begår självmord bara för att media tar upp det. I så fall skulle fler människor mörda också eftersom det är något man skriver om hela tiden. Vad är det som är så jäkla tabu med självmord? Varför ska psykisk ohälsa och självmord tystas ner? Det man inte pratar om finns inte och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men vi kan inte frångå det faktum att det är fler människor som tar livet av sig än dör i trafiken varje år. Är det då riktigt att det satsas 70 miljoner kronor på att minska dödsolyckor och eftersträva en nollvision medan det satsas drygt två miljoner kronor på att förhindra självmord?
Jag är säker på att Simon inte ville dö egentligen utan att han bara tyckte att det gjorde för ont att leva. Om den där läkaren inte hade hånskrattat åt Simon när han skadade sig och åkte in på akuten och själv bad om hjälp, ja, då kanske han hade levt i dag. Jag tänker inte säga att det är ingens fel. För det är alltid någons fel. Och i det här fallet är det samhällets fel som inte lyssnar på signaler, som blundar för att självmorden ökar, som inte har resurser att kunna hjälpa människor med psykiska problem. Och att läkare utan någon som helst form av finkänslighet och moral får arbeta med ångestladdade och sjuka människor, ja, det är fan obegripligt.
Det finns ett straff åt alla som väljer att blunda. Jag är inte en av dom.
Älska, glömma och förlåta
Ursäkta mitt senaste inlägg men jag blir väldigt illa berörd av människor med religiös övertygelse som försöker lindra vår sorg genom något jag inte tror på och skickar frankerade brev utan avsändare. Ni får gärna be för Simon men behåll det för er själva, okej? Ingen har monopol på sanningen, inte du och inte heller jag men jag nöjer mig åtminstone med den vetskapen. Men om ni nu mot all förmodan ska skicka brev med religiösa budskap, STÅ FÖR ATT DET ÄR DU SOM SÄNT DET ISTÄLLET FÖR ATT SKICKA ANONYMT.
Mitt i all sorg
Funeral blues
Jag klarade mig igenom begravningen av gammelmorfar i dag med nöd och näppe. Jag försökte verkligen fokusera på att det var gammelmorfar som låg där i kistan och inte Simon men det var jäkligt svårt. Jag glömmer aldrig mammas ord när hon gick fram med darrande steg och la rosen på gammelmorfars kista.
"Ta hand om Simon åt mig".
Jag har aldrig klagat förut utan tagit livet med en klackspark men nu är jag jävligt arg över hur orättvist allting faktiskt är. Jag har förlorat halva min familj i självmord. Ändå känner jag mer sympati för Jimmy Bäckmans familj än för min egen. Det måste vara värre att leva i ovisshet över vad som kan ha hänt sin son och bror än för oss som ändå vet var Simon är.
Highway to hell
AC/DC- Highway to hell
♥ Omgiven av vackra människor ♥
Tusen tack till alla vänner, släktingar, grannar, skolkamrater, kollegor, lärare, bekanta, gamla kärlekar och bybor som hjälper oss igenom det här. Finare människor finns inte. Ända sedan det hände har det fullkomligen ramlat in människor som vill lindra sorgen med blommor, mat, bakverk och massor med kramar. Det värmer något oerhört att veta vilka fina människor som finns i ens omgivning och likaså alla fina meddelanden från människor på långt håll som visar sitt stöd och sin omtanke. Utan er skulle vi aldrig klara oss igenom det här och den långa, snåriga vägen som fortfarande väntar oss. Tack för att ni finns. ♥ 
Ett pussel av trasiga bitar
Jag fick veta musiken Simon ville ha på sin begravning.
Mamma fick veta blommorna Simon ville ha på sin begravning.
Simons bästa kompis fick veta att Simon ville ha en jordbegravning.
Men han var så lugn när han berättade det. Som om han bara sagt det i förbifarten i samband med gammelmorfars begravning som är i morgon. Ingen anade någonting den här gången. Simon var lycklig.
Han fick en bra uppväxt även fast vi alltid daltat med honom, minstingen i familjen. Men ingen kan styra över gener och tyvärr fick Simon för mycket gener från pappa. För mycket svarta tankar, för mycket smärta. Jag önskar att vi hade kunnat dela på dom generna. Jag önskar att Simon hade fått mer styrka och orkat kämpa vidare när allt är färgat i gråskala.
♥ Aldrig ska jag sluta älska dig. ♥
Backyard babies- Things to do before we die
How can I make it on time
There seems to be no reason no rhyme
Can you face another day
When you have nothing left to do or to say
Sleepless nights
Jag kan inte sova om nätterna. För när jag blundar ser jag bara Simon. Min fina Simon när han ligger och sover på sitt rum med halva kroppen utanför sängen, Simon när han skrattar åt mig när jag imiterar någon, Simon när han hånar mig när vi tittar på skräckfilm och jag sätter kudden framför ögonen, Simon när han retar mig för min långa beställning till Subway.
"Angelica, ska du verkligen köpa tre kakor också?"
"Ja, men det är ju tre för priset av två!"
"Men fy fan vad pinsamt, då får du följa med och betala, jag vägrar!"
Det känns fortfarande som att allt är på låtsas. Det är fortfarande bara en hemsk mardröm som vi snart vaknar upp ur. Kommer det någonsin bli en sommar efter det här? Kommer vi kunna skratta tillsammans? Njuta av dagen? Planera framåt? Hur kommer det bli när vi är en mindre vid bordet?
Simon, vad händer med våran USA-tripp nu då? Vi som planerat att vi skulle åka direkt efter du tagit studenten. Det skulle bli min studentpresent till dig. Måste jag åka ensam nu? Snart fyller du år också. Jag skulle köpa DC-skor åt dig, med dödskallar. Vi hade så mycket kvar att uppleva, Simon. Du hade så många planer. Men jag vet att du ville lära känna pappa och var ledsen över att alla hade minnen av honom men inte du. Men plutten, du var bara två och ett halvt år när pappa dog. Jag hoppas att du får känna honom nu och att ni tar till vara på alla förlorade år.
Vi ses allihopa när tiden är inne. Då ska jag krama dig så hårt, så hårt att du till slut skjuter dig ifrån mig:
"Men syrran för fan...!"
Han lyser klarast på himlen
"Angelica, titta vad stjärnklart det är".
"Ja, kolla där är ju karlavagnen"
Precis då fick vi se ett stjärnfall med flera vackra eldgnistor efter.
"Angelica, nu får vi önska oss något".
"Jag vet vad jag önskar".
"Jag med. Men det kommer aldrig gå i uppfyllelse".
Sedan brast vi båda i gråt och stod och kramade varandra mitt på vägen. Vi kommer aldrig få tillbaka Simon och den vetskapen gör så djävulskt ont.
Grabben med de grönskimrande ögonen
Simon, jag kan inte låta bli att skratta när jag tänker på att du sa för ett tag sedan att du skulle skaffa en blogg och önskade att du fick lika många läsare som jag har. Men gubben, jag ska berätta för dig att så många läsare som jag har nu har jag aldrig haft. Och det är alla dina läsare. Alla människor som älskar dig, bryr sig om dig och alltid kommer minnas dig med värme. Du är och har alltid varit otroligt populär.
Särskilt roligt är att läsa alla fina minnen ni har av honom. Jag blir full i skratt när var och varenda tjej skriver att de varit kära i min lillebrorsa. Men det är ju inte så konstigt, för han var vansinnigt snygg och vem kan egentligen motstå hans vackra gröna ögon med de långa, mörka ögonfransarna?
Jag minns tydligt när Simon gick i mellanstadiet och det dök upp fem tjejer på gården. Alla var skitförbannade för Simon hade sagt ja till var och en när de frågat chans på honom och nu tvingade de honom att bara välja en. Då sa Simon:
"Äh, då vill jag inte vara ihop med någon av er".
Det var min lillebror, det. En riktig spjuver som var omtyckt av alla. Jag saknar dig mer och mer för varje sekund som går.
Levande mardröm
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
There's nothing here for me on this barren road
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through, oh yeah
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Finns det ett lyckligt slut för oss?
Men nu är min lillebror borta. Alldeles för tidigt. Han hann inte ens fylla 19 år. Jag vill inte att någon ska spekulera över vad som hänt Simon. Jag tänker vara ärlig och eftersom jag aldrig har kunnat tala om känslor så får bloggen vara mitt sätt att gå vidare om det nu ens är möjligt. Det känns som att det vilar en förbannelse över oss. Varför ska just min familj drabbas hela jävla tiden? Varför ska ens någon behöva gå igenom det vi går igenom just nu? Jag är så jävla arg att alla andras liv bara trampar vidare i gamla hjulspår med banala problem som bikiniångest, kärleksproblem och träningsnoja medan våra liv har förändrats för alltid. Samtidigt skulle jag inte önska min värsta fiende all den smärta och sorg som jag känner inom mig. Att psykisk smärta kan göra så fysiskt ont... jag förstår inte.
Simon har alltid varit en vilsen själ som fram till för ett år sedan varit väldigt inåtvänd. Jag har aldrig skrivit i bloggen om allt vi gått igenom med Simon. Det var för privat och inget jag ville berätta för andra. Men det var år 2006 som Simon för första gången försökte ta sitt liv. Han misslyckades och fick professionell hjälp. När Simon fyllde 18 år var det hans eget val att fortsätta gå i terapi eller inte. Och han ville inte. Han kände sig stark, sa han.
Men Simon var bra på att dölja saker. Han ville inte visa känslor eller gråta. Han visade ilska istället. Men efter den där julinatten 2006 då han försvann och det blev ett enormt polispådrag så gick han i terapi under en lång tid och sakta men säkert verkade det som att han blev bättre. Han blev mer social, glad och riktigt lyste upp när han berättade om alla sina planer, hur han efter studenten skulle åka med kompisar till New York och kolla på NHL.
Min lillebror bar på så mycket saker inom sig. Saker han inte kunde eller ville förmedla i ord till någon annan. För ingen kunde förstå hur han mådde eller hur han kände. Även fast Simon tidigare lidit av depressioner och haft självmordstankar så kommer det ändå som en chock att han faktiskt tog steget. Jag kommer aldrig få bort bilden av honom när han låg på garagegolvet, fortfarande varm med halvöppna ögon och märken runt halsen. Det värsta av allt är att det var mamma som hittade honom hängd i garaget. Hon försökte lyfta upp honom men det gick inte så hon sprang in och hämtade en kniv och skar ner honom. Men det var redan försent. Han var redan död.
I går natt var jag ut till garaget och tittade på hans Ford Puma framför platsen han dog på. Det kändes inte otäckt. Och hade Simon haft panik och ångest hade det synts i hans ögon efteråt. Men han ångrade sig inte. Han hade länge, länge planerat det här. Jag är inte arg på honom. Jag vet att han verkligen försökte leva. Min fina brorsa.
Ni får dra hur mycket paralleller som helst mellan våran pappa och Simon. De valde samma utväg, samma metod. Men Simon var inte pappa. Han var Simon. Det var jag som bestämde att han skulle heta Simon. Han och pappa var väldigt lika varandra, både genetiskt och till utseendet. Men han var Simon. Min lillebror. Mammas son. Niklas styvson. Andreas styvbror.
Det känns så jävla fel att sitta och planera min lillebrors begravning. Han var yngre än mig. Vi skulle alla gå bort före honom. Det hade varit det enda rätta. Men nu blev det inte så. Vi ska till begravningsbyrån i morgon men vi har redan bestämt att begravningen ska vara öppen för allmänheten så att alla Simons vänner får en chans att ta avsked.
R.I.P Simon
Jag vill att så många som möjligt blir medlemmar så att Simon verkligen får veta hur älskad och saknad han är. ♥
2 februari 1990 - 9 januari 2009
Ett stort tack
Ett stort tack också från hela min familj till alla ni som kommer förbi hem till oss i Bäsna. Jag förstår att många har svårt att säga någonting alls men det räcker faktiskt utmärkt med en kram och att veta att ni finns här med oss och hjälper oss igenom det här svåra och långa sorgearbetet som vi har framför oss. Tack också för alla vackra blommor ni sänt till oss. ♥
Kan inte vi alla lova varandra en sak? Gå och krama om din vän, din mamma, din pappa, din bror, din syster, din släkting eller någon annan du älskar och berätta hur mycket den personen betyder för dig. Det ska inte behövas en tragedi för att människor ska ta vara på varandra och visa kärlek, uppskattning och omtanke. Jag vet att livet kan förändras på en sekund. ♥
Lillebror
Jag tror inte på att du är borta. Jag såg ju att du var upprörd över något och tänkte att du kanske bråkat med flickvännen som så många gånger förr. Därför väntade jag aldrig på något svar när jag frågade om du var ledig i morgon och om vi kunde hitta på något. Jag vet ju att det inte är någon idé att prata med dig när du är så där arg, du blir ju alldeles blockerad. Men fan vad jag önskar att jag bara hade kunnat gett dig en kram där och då. Försökt fått dig på andra tankar. Visat hur mycket du betyder för mig. Hur mycket du betyder för oss alla. Efter 2006 och den där fruktansvärda julinatten då du försvann och vi befarade det värsta så blev jag så arg på dig hur du kunde utsätta oss för något sådant när alla visste att pappa tagit livet av sig när vi var små. Samtidigt var jag så lycklig över att du var oskadd även fast en lång resa genom krissamtal, terapi och professionell hjälp började. Men du har aldrig varit en person som öppnar sig inför andra, det skulle inte vara något "jävla Dr. Phil-snack", du pallade inte med att någon ömkade för dig. Men Simon, om du bara kunnat öppna ditt innersta rum så att vi kunnat tagit hand om allt det svåra och jobbiga åt dig. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att jag inte kramade om dig när du var så där upprörd. Mamma har dåligt samvete för att hon inte kom till garaget tidigare trots att det inte fanns något hon eller någon annan kunde göra. Du hade redan bestämt dig. Ju mer jag tänker på det desto fler grejer kommer upp. När gammelmorfar avled i söndags så har vi pratat så mycket om döden och begravningar under veckan. Nu i efterhand förstår jag att du kanske hade planerat det här långt före. Jag minns ju hur du, jag och mamma satt och valde ut en kistbukett till gammelmorfar och att du pekade ut en bukett som du ville ha på din begravning. Ingen reflekterade över det då eftersom det kändes så naturligt att prata om det med tanke på omständigheterna. Nu när också din bästa vän kommit hem till oss och berättat att du sagt tidigare i veckan att du ville ha en jordbegravning gör det ännu mer verkligt. Du hade redan planer på att avsluta ditt liv. Jag vet inte vad som hade hänt om vi hade hunnit stoppa dig i tid för då hade du säkert försökt igen, en annan gång. Men det går ändå inte att låta bli att tänka "Om..".
Simon, det är så många människor som älskar dig. Jag älskar dig mer än jag kan beskriva i ord. Jag minns hur jag tvingade dig att leka med mina Barbie när vi var yngre men du ville bara vara med på det villkoret att du fick ha dina Action man och den snyggaste Barbieflickan, hon som var plattbröstad och hade blont hår. Hon som vi döpte till Andrea.
Jag vill att du ska veta, Simon, precis som jag sa till dig efter att vi hittat dig, att jag är inte arg på dig. Jag önskar att du hade kämpat mer men man kan inte leva sitt liv bara för att glädja andra. Man måste också själv vilja leva. Jag är otroligt tacksam för alla år jag fick vara din syster och jag vill att du ska veta att jag fortfarande är din storasyster. Du är min fina lillebror, det kommer du alltid vara. Du får hälsa pappa från mig. Vi ses sen, Simon. ♥
Avenged Sevenfold- Dear God
Avenged Sevenfold var ett av Simons favoritband som "trots att dom är kristna är de sjukt bra". Därför vill jag tillägna den här låten till dig, lillebror. Jag saknar och älskar dig så mycket att det gör ont. ♥♥♥♥♥♥
A lonely road, crossed another cold state line
Miles away from those I love
Purpose hard to find
While I recall all the words you spoke to me
Can't help but wish that I was there
Back where I'd love to be, oh yeah
Dear God the only thing I ask of you
Is to hold her when I'm not around
When I'm much too far away
We all need that person who can be true to you
But I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again, oh no
Once again
There's nothing here for me on this barren road
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through, oh yeah
Dear God the only thing I ask of you is
To hold her when I'm not around,
When I'm much too far away
We all need that person who can be true to you
I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again oh no
Once again
Some search, never finding a way
Before long, they waste away
I found you, something told me to stay
I gave in, to selfish ways
And how I miss someone to hold
When hope begins to fade...
A lonely road, crossed another cold state line
Miles away from those I love
Hope is hard to find
Dear God the only thing I ask of you is
To hold her when I'm not around,
When I'm much too far away
We all need the person who can be true to you
I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again oh no
Once again
Varför?
Lillebror. Älskade, finaste Simon. Jag är inte hel utan dig. Snälla, vakna, säg att det bara är en hemsk mardröm.. Jag är inte beredd att släppa dig. Jag älskar dig så jävla mycket. Alla älskar dig. Snälla, Simon. Kom tillbaka. Jag gör vadsomhelst.
18 år gammal med hela livet framför dig. Min fina lillebror, min älskade, älskade lillebror. Jag hoppas du fått frid nu. Det är pappas tur att ta hand om dig, jag vet att han saknat dig.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Alla kommentarer publiceras direkt på bloggen utan granskning. Kommentarsfältet är därmed öppet för alla som känner för att skriva en rad.
Top model 11 kan bli intressant!
TV3 tisdagar och onsdagar klockan 20.00
Studentkrubb
Har du något tips på billig men nyttig mat till en tjej som hellre lägger sina slantar på dyra skor och resor än mat?
Prestationsångest
Varenda dag.
Varje dag är en kamp att hela tiden bli bättre, snabbare och klokare. Därför kan jag inte riktigt njuta när det går bra, för jag vet att jag alltid kan göra det bättre. Jag vet inte varför jag tänker så här. Ingen i min familj har någonsin pressat mig. Jag är min egen största fiende.
Blondinbella är här för att stanna
Jag tycker att alla (läs: vuxna) människor som sett ner på 18-åriga överklass-Bella, en bimbo som är van att få allt hon pekar på, borde titta på intervjun som TV4 Nyhetsmorgon gjorde i morse. Wow, vilken tjej! Hon går sista året i gymnasiet, driver två företag, deltar i vårens upplaga av Let´s Dance och bloggar flera inlägg om dagen. Hur fan pallar hon? En mer målmedveten och driven ung tjej får man leta efter. Jag tycker att hon är en frisk fläkt bland många slackers till ungdomar som inte tar för sig och gör något vettigt av sina liv.
Det är klart att vissa av Blondinbellas åsikter är onödiga men vem vet egentligen om det bara är Isabella Löwengrips alter ego i hopp om att öka statistiken på bloggen? Jag kan såklart också reta upp mig på vissa av hennes åsikter men efter den här intervjun har jag insett vilken smart människa det är bakom den ytliga fasaden. Och hon är bara 18 år!
En halv miljon läsare kan inte ha fel, Blondinbella är här för att stanna. Personligen tycker jag att unga begåvade människor ska uppmuntras!
Vad tycker du?
Bild: Expressen
Från iskyla till Bahamas
Hur vågar jag?
Ibland vet jag inte var jag fått allt mod ifrån. Jag är ju livrädd samtidigt som jag aldrig är en person som stannar upp och tänker före, jag slänger mig bara utför stupet och hoppas på det bästa. Rån och våldsbrott går ju att undvika genom att bara resa på dagen och ha värdehandlingar innanför kläderna men samtidigt är det ju ingen garanti.
Jag är nog mest nervös över att drabbas av en sjukdom, till exempel malaria som är en obotlig sjukdom. Du kan bli frisk men du bär hela tiden på viruset latent i kroppen som kan bryta ut närsomhelst. Jag som redan är överkänslig för mygg sedan Asien-trippen. Men äh, va fan, jag får väl gå omkring med en sådan där töntig hatt med myggnät. Vem vet, jag kanske startar en ny trend?
Har du en pedofil i ditt bostadsområde?
Jag försvarar inte pedofiler, verkligen inte, men det är trots allt en gravt psykisk störning de har och borde få vård långt innan de utsätter oskyldiga barn för deras sjuka gärningar. Men jag vill inte att vårt samhälle ska bli som i vissa delstater i USA där dömda pedofiler får en särskild registreringsplåt på bilen så att man kan se att bilföraren där minsann är en dömd pedofil. Hur många bilolyckor skulle inte denna person utsättas för liksom? Jag skrev ett inlägg om det här redan förra året och jag tycker fortfarande likadant. För har du dömts och suttit av ditt straff så är du en fri man och vill man inte att personen ska få komma ut i samhället igen, ja, då återstår det ju inget annat än att ge personen livstids fängelse.
Vad har du för åsikter kring fri publicering angående dömda brottslingar?
Mulberry
En Bayswater eller allra helst en Roxanne skulle jag vilja ha. Fast egentligen är det en plånka jag behöver, med många fack. Hmm, kanske nästa rea.
Äkta uggs
Vad tycker ni om dessa fulsnygga skor? Hit eller miss?
Pajkastning är ju kul!
Padawan är tillbaka.
"Någon känner kanske igen mig från min tidigare blogg, gör ni inte det så har ni egentligen inte missat något. Det var mest pajkastning på dagisnivå. Fast även sånt kan förvisso vara kul ibland.. Mest minnesvärt var det förstås när jag smädade självaste Blondinbella (ni vet, den blonda 14:åringen som får oförtjänt mycket uttrymme i mediabruset och som ska vara med och svänga med de mulliga och lurviga i TV4:s lågvattenmärke Let´s Dance. Svullen är hon också, ser ut som en hamster som lagrar inför vintern. Jaja, skitsamma, jag ska hålla mig borta från billig pajkastning. Bytheway, jag slog nog precis världsrekord i lång parentes) och blev dödslistad på hennes blogg."
I dag är vi ur form
My heart is beating like a jungle drum
Emiliana Torrini- Jungle drum
Ge mig en anledning...
... till varför jag bor i ett land där:
1. Det är 20 minusgrader
2. Bilen vägrar starta på grund av ovanstående
Jag kommer sakna dig
Vila i frid
Victoria´s secret fashion show 2008
The Ting Tings- That´s not my name
Nyss visade tv3 reprisen av Victoria´s secret fashion show 2008. När man ser de utomjordiskt vackra kvinnorna som Alessandra Ambrósio (som födde barn för bara några månader sedan!), Adriana Lima och Heidi Klum vill man spy upp maten man nyss åt och vrålträna dygnet runt. Men jag får helt enkelt inse att det bara är drygt 100 personer i hela världen som är så där vackra. Och alla är 180 centimeter långa Victoria´s secret modeller. Damn.
Linda Skugge, en skugga av sitt forna jag
Annika Marklund skriver det jag skulle vilja fräsa ur mig. Enda skillnaden är att jag aldrig haft Linda Skugge som idol för varför skulle jag vilja se upp till någon som inte ens kan skriva?
I have a thing for Australia
Och japp, de är värda vartenda öre för skönare vinterskor får man leta efter.
Speech of Oscar
Charice
Charice- My heart will go on
En Rolex i julklapp
Vissa är fan sjukt snälla som förtjänar en sådan dyrgrip.
Mediatränad
Nyårslöften är till för att brytas, eller?
Mina nyårslöften 2009:
1. Sluta äta godis i minst två månader (jag planerar att ta en näve Ahlgrens-bilar på flyget till Tanzania i mars)
2. Träna mer regelbundet, minst fyra gånger i veckan (klassiskt löfte men fyra gånger i veckan är ju en baggis, right?)
3. Sluta vara så jäkla kräsen när det kommer till det motsatta könet (jag måste inse att alla inte ser ut som James Marsden och att jag kanske aldrig kommer bli så där riktigt, riktigt kär igen)
4. Börja plugga igen (i brist på annat)
5. Skriva klart den där jäkla boken (så jag kan sopa banan med alla andra unga etablerade författare)
6. Tacka ja oftare (alltså inte som pakten á la Yes man som jag gjorde i höstas utan helt enkelt bli mer social)
7. Jobba extremt mycket (så jag kan spara undan pengar och gå i pension vid 35 och livnära mig på att skriva böcker (se punkt 5)
8. Åka utomlands till minst två länder
9. Alternativt flytta utomlands
10. Bli lycklig
Hur ser dina nyårslöften ut?
Borta med vinden
Jag inledde det nya året med att titta på världens bästa kärlekshistoria, en fyra timmar lång tvålopera med vackra Vivien Leigh och vansinnigt stiliga Clark Gable i huvudrollerna. Är inte Scarlett O´Hara och Rhett Butler världens vackraste par? Där finns det både kärlek om än dold och en glödande passion som får varenda en att bli lika grön av avundsjuka som Scarletts klänning (och fortsätter jag beskriva ännu mer så kommer min blogg likna en Harlequin-roman).
Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar Borta med vinden och vågar inte räkna antalet gånger jag sett den. Men den är värd alla timmar. Nu har jag beställt filmen från 1939 och 70 år efter sin premiär är intrigerna precis de samma som i vilken såpopera eller romantisk film som helst bara det att Scarlett och Rhett lade grunden till alla kommande kärlekspar som någonsin filmats. Åh, världens bästa film helt klart.
That´s me
I dag fick jag veta att jag var en påläst, duktig och framåt reporter. Jag blev jätteglad. Ännu gladare blev jag att personen som sa detta framförde det till chefen som i sin tur berättade det för mig. Ibland får man faktiskt vara stolt över sig själv trots att man bor i mellanmjölkens land under den rådande jantelagen.
Dessvärre var förra veckans artiklar undermåliga, katastrofala, hemska och alla signerade med min byline. Det är det som är nackdelen med det här jobbet. Gör jag ett dåligt jobb får alla veta det eftersom jag av någon anledning valt ett offentligt yrke. Men jag älskar mediavärlden och jag har valt det själv. Mina nederlag och succéer är till för alla. Så njut medan jag lever och fortfarande har händerna i behåll.
En god start
Jag tycker att vi börjar det nya året genom att ha den här sidan som startsida.