angelica1987.blogg.se

I går, enda riktigt varma och soliga kvällen på hela sommaren, så valde jag, älskling, kusin vitamin och hennes bättre hälft att istället för grill och chill vid playan spendera tre timmar i biomörkret. Lite lätt ovärt kan man tycka då regnet öser ner i dag. Men filmen var värd de förlorade soltimmarna. Jag talar självklart om The Dark Knight Rises, sista filmen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Jag gillar varken science fiction eller superhjältefilmer särskilt mycket men jag satt som fastklistrad i tre timmar. Det var en fantastisk film med oväntad twist och ett perfekt avslut på trilogin.

 

Och efter att ha sett filmen kan jag konstatera följande:

 

1. Jag är ännu mer rädd för kärnkraft än jag var innan filmen

2. Jag är ännu mer kär i Christian Bale än jag var innan filmen

 

Han är så satans het att jag skulle kunna offra mitt lillfinger för en natt med honom (även om en natt med honom säkert skulle innebära att jag förlorade betydligt fler kroppsdelar än så om man tänker på hans roll i American Psycho). Men det skulle vara värt det. Han är inte bara snygg utan framförallt en fenomenal skådespelare. Jag ska ägna följande veckor åt att titta på varje film som han medverkar i. Även The Machinist där han väger endast 55 kilo och är svårt anorektisk. Jag börjar undra om inte skådespelare är värd sina miljoner dollar ändå när de gör sådana extrema förändringar med sina kroppar. Jag menar, ett halvår efter The Machinist började han spela in Batman Begins. Det om något är väl värt en Oscar.

 

Nu har jag avslutat mitt sommarvik i Gagnef så nu har jag normala arbetstider igen från 8 till 17. Det känns bra att faktiskt kunna släppa jobbet när man slutar klockan 17. Det kan man aldrig som lokalredaktör.

 

Det blir dubbelarbete nu i augusti för snart sätter jag igång med mitt vanliga jobb med de olika artikelserierna som "Jobb&Karriär" och "Bostad&Motor" så har ni några tips om duktiga och/eller nystartade företagare i Dalarna eller vet någon som bor himla vackert eller unikt är det bara att maila mig angelica.lindvall(a)daladem.se

 

Annars rullar livet på i maklig takt. Samma drömmar, bara lite mer verkligt. Jag vill ha fast jobb så jag kan köpa ett hus. Jag är ingen stadsmänniska, att bo i lägenhet kväver mig. Ta den där lägenhetslukten som infinner sig i trapphus och jämför med sommardoften av grillat kött och nyklippt gräs. Valet blir lätt så enkelt. Men visst, det är billigt och smidigt att bo mitt i smeten med nära till allt. Fast nuförtiden kan man ju beställa hem allt, till och med matvaror, och även jobba hemifrån så fördelarna blir fler med hus. Jag vill, jag vill, jag vill.

 

Och just ja, jag och Daniel firade ett år i lördags. Vi gjorde inget märkvärdigt utan gick ut och åt med hans bror och sambo som är veteraner med över fem års förhållande på nacken. Fast tänk ändå vad fem år och framförallt ett år är litet om man tror på livslång kärlek.

 

 

Hemma i byn dör männen före kvinnorna. Som sig bör. De är ju trots allt det svagare könet. ;-)

 

Vad jag tycker är fantastiskt är alla dessa änkor som blir kvar. De slår sig samman i varandras stugor, dricker kaffe och skvallrar, syr lapptäcken och virkar grytunderlägg till barnen och barnbarnen, åker och handlar tillsammans, lagar mat och bunkrar upp med hembakat vetebröd i frysen, kollar på vilka program de vill utan gubbens gnäll i bakgrunden om att det går en fotbollsmatch på fyran, pratar och skrattar om vilka underbara tider som flytt tillsammans med sina äkta hälfter på husvagnssemestrar till Västkusten.

 

De lyckas trots sina förluster ändå hitta glädjeämnen i vardagen som gör livet värt att leva. För att mista sin livskramrat måste vara bland det värsta som finns. Någon som varit med en genom hela livet, i med- och motgång, och helt plötsligt dör knall fall. Men då är det tur att det finns andra i samma situation som kan stötta och trösta. En vacker vetskap om att man aldrig är ensam.

 

Sen tror jag också att till slut förenas man igen med de man älskar. Det måste vara så, vad skulle det annars vara för mening med att dö från första början?

 

 

Det är många i släkten som fyller år i juli. Först ut är mamma, sen jag, kusin vitamin som blir åtta bast i dag och snart är det morbrors snygga fru Mikaela och därefter mosters tur.

 

Men först gratta vilda Mathilda. Jag är extremt bra på att hitta presenter till barn i hennes ålder. När hon fyllde sex så tog jag med henne till Kupolen så fick hon X antal hundralappar att handla vad hon ville för. Mycket populärt även fast jag tyckte hon kunde välja något annat än två fula plasthästar och ett linne med en ful häst. Men ja, normala tjejer i hennes ålder kanske gillar hästar. Själv fick jag en riktig ponny en gång men jag ville hellre köra lillebrors cross så ponnyn fick säljas. Bortskämd.com.

 

När Mathilda fyllde år förra året tog jag med henne på en tur till Orsa björnpark där hon fick springa omkring och titta på alla djuren. Också mycket populärt. Eftersom det är två timmars bilfärd till Orsa hade jag dagen till ära laddat bilstereon med massor Astrid Lindgren-låtar men ungen fattade ju aldrig storheten med denna musik och började tjata om Justin Bieber och Sean Banan. Herregud. Vad är det med ungar nuförtiden?

 

Men jag antar att man får förlåta barn för deras dåliga musiksmak. Någon gång lär de ju växa upp och uppskatta riktig musik.

 

 

I morgon är det bästa dagen på hela året, förutom julafton, och det är min och Foppas födelsedag, hurra, hurra, hurra!

 

Och bara för att födelsedagen närmar sig så är jag brutalt sugen på cheesecake, kanelbullar, muffins, Bregottkakor, Ahlgrens bilar, ja, allt onyttigt som finns. Egentligen skulle jag ha fötts i dag så det kanske är okej att tjuvstarta? Men när man traskat flera mil och fått en rejäl träningsvärk i röven så vill man inte riktigt förstöra det med snask.

 

Om jag hade fötts 19 juli hade jag blivit ett söndagsbarn som sägs vara mer välsignade än andra men jag ville såklart ha dels ett jämnt datum och dels fira tillsammans med Peter Forsberg så välsignad eller inte, här är jag 25 år senare, lyckligare och starkare än någonsin! 

 

 

Jag har efter sista husvisningen undvikit att gå in på Hemnet i rädsla för att bli förälskad - och besviken på nytt. Men i dag så bröt jag löftet och hittade drömhuset som ligger i helt fel ände av kommunen. Varför är det alltid så? Kommer min husdröm bli verklighet någon gång eller kommer vi ruttna bort i vår lilla tvåa på Hagalund? Gaah, jag blir tokig för mindre.

 

Samma sak gäller mitt väskberoende. Jag har bara köpt mina väskor i märkesbutiker för fullt pris men ibland kan man ju hitta dyrgripar på Blocket med kvitto (viktigt!) vilket jag gjorde i dag. En Mulberry Bayswater Oak för några ynka tusenlappar. Nu kanske jag har pengarna men det är ändå så mycket cash att lägga på en enda sak. Men åh, vad jag önskar att den hängde på min arm...

 

Mycket vill ha mer och fan får aldrig nog.

 

We♥it

Mellan regnskurarna så lyckas vi njuta av den svenska sommaren. I lördags fikade jag och Daniel nere vid ångbåtsbryggan som var sänkt i vatten. Vattennivån i älven har stigit med 130 centimeter efter förra veckans hällregn.

 

I söndags åkte vi på älgsafari (sånt man gör här på landet, man tar en skruttig bil och åker förbi vägbommar ut på grusiga och snåriga vägar rätt upp i skogen i hopp om att få syn på en älg) men vi såg ingen älg så då letade vi efter en mysig tjärn att näcka i. Vi näckade men innan vi bestämde oss för att hoppa i blev vi uppätna av mygg och hittade ett gäng grodyngel. Vi tyckte dom skulle få leva vidare så vi avstod att förpesta tjärnen med våra blekfeta kroppar. Jag hittade också ett omoget hjortron och fick ett plötsligt sug efter vaniljglass med varm hjortronsylt.

 

 

 

 

Jag och min kärlek drömmer om att flytta utomlands. I hans jobb har han nämligen stora möjligheter att flytta och bo varsomhelst i världen eftersom företaget är så expanderat. Jag har alltid velat bo utomlands ett par år men aldrig fått fingret ur. Vem vet, kanske är det Daniel som drar med mig ut i världen för omväxlings skull..!

 

Framförallt är det engelsktalande länder som lockar då jag är bekväm med svensk standard och vill ha det på liknande sätt. Inget slår förstås Sverige vad gäller nästan allt men ändå en otroligt häftig erfarenhet att leva och bo i ett annat land. Kanske USA, Kanada, Australien eller Nya Zeeland...

 

Det vore också häftigt att bilda familj så barnen blir utlandsfödda och tvåspråkiga och sen lagom tills de börjar skolan kan man flytta till rätt sida av jordklotet igen. Och jobb för mig löser sig alltid. Varför ska jag utgå från att inte få jobb liksom? Jag behöver inte arbeta som journalist utan kan ta något butiksjobb eller liknande och få tid att skriva på min bok istället.

 

Det är konstigt egentligen att alla längtar till sommaren när det är som allra mest nederbörd i juli och augusti. Jag är glad att jag inte har semester nu, det känns rätt skönt att gå till jobbet en regnig dag och håva in pengar istället för att sitta hemma och stirra in i väggen. Men hade jag haft semester hade jag inte hängt läpp för det utan istället åkt till Arlanda och satt mig på första bästa flyg till solen.

 

 

Mina docs muntrar åtminstone upp en sådan här blöt dag.

 

 

 

 

 

 

 

Det här måste jag säga är sjukt kreativt. Mycket skickligt ihopklippt och det är imponerande att 32-årige filmskaparen Jeremiah McDonald lyckas hålla en hela fyra minuter lång konversation med sitt 12-åriga jag.

 

Jag och min vän Nina gjorde liknande saker när vi var små, inte fullt lika kreativt som att videofilma, men vi skrev brev till oss själva med våra drömmar, förhoppningar och livsmål som vi gömde i en låda och grävde ner och som vi sedan öppnade tio år senare. Hennes främsta mål var att arbeta med textilkonst i England och vet ni vad hon gör i dag? Exakt just det. Mitt mål var att bli journalist och det blev jag. Det är häftigt att vara målmedveten redan i så unga år och sedan fullfölja sina planer.

 

 

 

I går kom mitt hjärta hem efter att ha varit borta i tio dagar och tio nätter. Bland de jobbigaste tio dygnen i mitt liv av flera olika anledningar men nu är han hemma och ordningen är återställd. Han trött efter hårt ishavsfiske (det luktar surfitta i hela lägenheten men schysst ändå att han hade med sig 50 kilo hälleflundra och torsk att fylla upp frysen med) och jag aptrött efter att ha varit hundvakt i tre dygn åt världens drygaste byracka. Aldrig mer.

 

Jag har börjat mitt sommarvik i Gagnef och allt rullar på fint men jag drömmer om att ha fast jobb och betald semester. Vilken lyx ni andra har, ni anar inte!

 

I kväll är jag och kärleken bjudna till Dalhalla och John Fogerty av mina föräldrar. Det ska bli supermysigt. Och annars flyter dagarna på, som de oftast gör så här i sommartid och helt plötsligt är det regnblött oktober och döda höstlöv faller ner från träden. Därför tänkte jag försöka njuta fullt ut av sommaren innan den är över och bloggen får stå i dvala. Men jag återkommer när jag har tid, och lust, och hoppas ni är kvar då. :-)

 

Alltså, jag kan förstå att killar är tuttfixerade för hjälp, vem gillar inte Christina Hendricks? För mig är hon kvinnan personifierad. Hennes höfter, smala midja och enorma, förhoppningsvis helt naturliga, bröst. Sjukt het!

 

Och ja, man får glo ohämmat på snygga brudar fast man är 100 procent hetero. Tjejer slår ju killar med hästlängder rent utseendemässigt och självklart knäpper vi även grabbarna på fingrarna när det kommer till intelligens, det är bara det att vi inte behöver påpeka det för alla hela tiden! ;-)

 

We♥it

Alltså, jag vet att jag säkert kastar sten i glashus nu men det har jag väl aldrig brytt mig om tidigare så varför skulle jag börja bry mig nu. Jag stör mig något fruktansvärt på alla tråkiga statusuppdateringar som vissa av mina 700 vänner på Facebook skriver.

 

Exempel:

 

"Har tvättat hela dagen men det är svårt att hinna få alla de små plaggen torra. Men det gick bra. Nu ska jag laga spaghetti och köttfärssås, äta och sedan vika in den torra tvätten och städa tills älsklingen kommer hem".

 

 

 

I dag gick jag tredje milen, tänkte ta en runda i morgon bitti innan jobbet också. Visst känner man sig lite mör i framsida lår men det är verkligen inte ansträngande att gå en mil om dagen. Dessutom går jag så ruskigt fort så det är snabbt avklarat och så kan jag njuta av jordgubbar och sol resten av dagen. Win-win!

 

 

 

 

 

Jag saknar Daniel mer än jag någonsin gjort förut. Att jag är borta två veckor ibland i ett sträck är inte svårt alls - för mig, värre för honom som bokar flygbiljetter och är alldeles för spontan för sitt eget bästa - men nu förstår jag hans desperation. Det är inte roligt att vara ensam när man är van att dela dygnets timmar med varandra. Jag är desperat efter kärlek fast allra mest efter att bara få ligga med huvudet på hans bröstkorg, blunda och somna i hans andetag.

 

 

 

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte kunde stanna
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan

Jag älskar mitt jobb! Var nyss på atletklubben i kommunen där en rad olika proffs inom ishockey, MMA, thaiboxning och störtlopp är på träningsläger under veckan. Inte helt fel att fota vältränade män i bar överkropp, helt klart något jag skulle kunna vänja mig vid... ;-)

 

Sovit som ett rövhål utan självrespekt. Fullmåne kanske? Aja, bara att bita ihop och starta veckan med mammas kaffe - det bästa! Eller ja, jag dricker mjölk med kaffesmak ;-)

 

1 juli och därmed starten av den stora juliutmaningen! Jag och Evelina har redan avklarat första milen av totalt 20. Känns fantastiskt! Fyra mil kvar den här veckan som jag ska försöka avklara innan min stoora kärlek kommer hem på torsdag. Jag ska pussa sönder honom då har jag tänkt och sedan på fredag är han och jag bjudna till Dalhalla på John Fogertys konsert av mamma och Niklas så då hinns det inte med någon mil. Ska bli riktigt kul att se John Fogerty som jag totalt missade när han var på Peace&Love för två år sedan. Då var jag för full och och prioriterade helt annat men tur man får fler chanser! ;-)

 

Jag lovar att skriva ett mer utförligt inlägg om årets Peace&Love snart och ge en bildkavalkad men det får ta sin tid. Först ska jag försöka sätta mig in i jobbschemat i Gagnef för de kommande veckorna och strukturera upp evenemang och annat som sker i bygden. Känns skönt att börja jobba efter lite "semester", särskilt med tanke på att juni ändå regnat bort. Dessutom har jag ju turen att få arbeta fritt och lite varsomhelst. Finns det bara uppkoppling så kan jag ju sitta och spana ut över Flosjön, inte helt dumt en varm sommardag!

 

 

 

 

 

 

 

 

We♥it

Det är konstigt hur mycket man kan älska något så litet och hårigt. Jag som inte ens gillar hundar utan tycker mest de är äckliga som slickar och luktar varandra i anus, pissar överallt och skäller så det skär i både ben och märg men när det kommer till ens egna hundar försvinner deras mindre charmiga egenskaper på något sätt och de blir bara bedårande och alldeles, alldeles underbara. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Texas och Stina och skräms av tanken att jag en dag kommer bli tvungen till det men förhoppningsvis dröjer det många år. Mina älskade pälsbollar. ♥