Syskonkärlek
De senaste två veckorna har min blogg fokuserats enbart på min bedårande lillebror som valde att lämna oss alldeles för tidigt. Men så var Simon, han levde fort och skulle alltid, alltid vara först med allt. Jag var helt säker på att han skulle gifta sig och skaffa barn före mig. Han är mer hemmatypen medan jag är den där som flackar och far. Något vi ändå har gemensamt är målmedvetenhet. Enda skillnaden är att jag alltid avslutar mina mål. Simon kunde bestämma sig en dag för att bli hockeyproffs och då tränade han hårt på isen och lärde sig alla NHL-spelares namn, ålder, vikt och längd utantill för att dagen efter bestämma sig för att bli rockstjärna. Då satt han i timmar och spelade bas eller slog på trummorna á la Tommy Lee på crack. För att tredje dagen satsa på att designa tevespel. Ja, så var Simon. En vilsen ängel utan mål eller kanske rentav för många olika mål. Vi uppmuntrade honom till allt han ville göra men han trivdes bäst i Bäsna och orkade inte riktigt med världen utanför hemmets trygga väggar vilket kan ha en stor orsak till hans sociala fobi som han led av.
Jag tänker skriva om Simon när jag själv känner för det. Men det här är min blogg, den handlar om mig och mitt liv, både allvarliga och ytliga saker. Om jag väljer att skriva om en teveserie eller något annat vardagligt så är det mitt val. Det behöver inte betyda att jag tänker mindre på Simon. Han finns ständigt i mina tankar. När jag sover finns han i mina drömmar. När jag är vaken finns han med också. Jag älskar min lillebror så otroligt mycket, vi hade oerhört starka syskonband även fast vi såklart tjafsade en del också. Men alla de djupa samtal som vi delat med varann, de värderar jag högt och det är också samtal som jag vill behålla för mig själv. Det är en sak mellan mig och Simon. Jag skulle aldrig förråda honom.
Jag vet hur tvärsäker jag var på att det var en lillebror som fanns i mammas mage. En lillasyster skulle jag absolut inte ha! Nej, en lillebror, annars fick det vara. När han sedan föddes var jag överlycklig. Men det var ingen Sebastian som kom ut, namnet som mamma ville att han skulle heta, nej, det var helt klart en Simon. Jag minns hur jag körde runt honom i min dockvagn när han var bebis. Jag minns när jag skyndade mig och åt upp mitt lördagsgodis för att sedan fråga Simon om jag fick smaka hans godis. Han svarade alltid ja. Min fina lillebror. Ingen kommer någonsin kunna fylla tomrummet du lämnat.
Det är klart att du måste leva ditt liv!
Du har inga skyldigheter gentemot oss som läst om Simon i din blogg. Det har väl varit en del i din accepterandefas och även en del av den för oss utomstående som vet vilka ni är eller verkligen känner er nära. Vi andra kan ju, precis som du skriver, faktiskt fokusera på annat. Livet går vidare för oss på ett helt annat vis.
Jag minns när min älskade farfar dog (det kom plötsligt och oväntat även om han var 75 år...)
I början fanns han i mina tankar dygnet runt. Då fick jag hemska samvetskval om jag glömde tänka på honom i tre minuter, eller -hemska tanke - råkade skratta till för något. Men det är ju så livet ser ut...Det betyder ju inte att man glömt eller slutat älska - bara att det faktiskt finns ett liv utanför som då och då lyckas slå sig in och igenom den stora sorgen. Och det är väl i dessa små glimtar av liv man lyckas hitta kraften att fortsätta leva. Men det tar sin tid, och det måste det få göra. Man bär sina anhöriga inom sig resten av livet och olika mycket i olika faser av det. Så är det...
Hos mig dyker han upp i samband med vissa dofter, platser eller saker och det ger mig en stark trygghet och glädje. Men det tog tid - lång tid.
Kram till er alla.
Du måste inte redovisa dina tankar om Simon för dina läsare, emellanåt behöver man också få vara ifred med sina tankar. Livet tickar på och också du måste få göra andra saker, om du vill skriva om annat så är det bara bra och absolut inget mått eller bevis på hur mycket eller lite du sörjer (det finns ju inget mått på sånt) - sorgen är ju en ständigt pågående inre process.
Vi är många som vill trösta, jag tror alla vill så otroligt väl men det är tyvärr oerhört lätt att trampa fel. Jag tycker Å.B.:s beskrivning av sorgearbetet var jättefint. Jag hoppas du känner att vi är många som vill det allra bästa för dig.
Å.B: Men snälla rara, mitt inlägg "Ankedoter" handlar inte om någon särskild person. Det är bara ett vanligt Angelica-inlägg. Om folk känner sig träffade är det väl i sin ordning eftersom jag tycker om att skapa debatt. :) Men du behöver absolut inte be om ursäkt för dina vackra ord om din farfar. Det känns skönt att höra andra berätta om en nära anhörig de förlorat, då vet jag att jag inte är ensam. Men der där handlar om något helt annat, t ex att jag skiter fullständigt i om du vann en pingisfinal när du var 14 år och nu är du 58 år. Hänger du med?
Så ta inte illa upp, utan fortsätt skriv vad du vill. Alla kommentarer är välkomna. :)
Vännen, det är du - och bara du - som bestämmer vad som är rätt eller fel just nu, som vet vad som funkar för dig och vad som inte funkar. Ingen sorgeprocess är den andra lik och det är du som måste hantera ditt liv och din nya situation utan Simon på ditt eget sätt. Om det betyder att du vill bladdra på om pingismatcher - som du i ärlighetens namn har helt rätt om är totalt ointressanta - så får det vara så. Vill du vräka ur dig all din smärta och sorg så får det vara så. Inga regler gäller förutom de regler du sätter själv. Fortsätt kämpa, jag tänker mycket på dig. Skickar kramar.
<3
Självklart kan du skriva om annat här i bloggen utan att känna dåligt samvete för det. Man älskar och saknar inte personen mindre för att man råkade skratta eller dra en vits för någon :) Personligen fick jag nästan dåligt samvete för att jag kommenterade inlägg om den där mary för att jag för några sekunder tänkte på ett minne ur mitt liv istället för att beklaga sorgen över det du går igenom just nu. MEN som sagt, man måste leva vidare... Livet är ju ändå till för att levas och det håller nog alla med om, även Simon. Ingen kommer döma dig för att du inte skrivit om Simon på en hel dag, vecka, månad eller år. Man bearbetar sorgen på precis sitt eget sätt. Massa kramar till dig!
Du skriver så bra! Man känner allting så hårt i bröstet när du skriver, man vill läsa allting när man börjat. Finns faktikst inte ord för hur bra jag tycker du skriver. Och sköt om dig!