angelica1987.blogg.se

Tänk om om alla svenska villaägare gjorde om halva trädgården - från välklippt gräsmatta till vild blomsteräng. Då skulle vi...

... minska koldioxidutsläppen från gräsklippningen med över 17 000 ton per år.
... få fem timmar om året över för att ligga i hängmattan.
... få fler fjärilar och bin i våra trädgårdar.



Den dagen jag har en egen gård ska jag definitivt ha en sommaräng fylld med prästkragar, smörblommor, blåklockor och midsommarblomster och såklart humlor och fjärilar, mina favoritinsekter! Det gör inget heller om en och annan spindel gömmer sig på grässtråna för precis som de flesta har de ju också en värdefull plats på jorden. Till och med myggorna är viktiga, för visste ni att en fladdermus kan äta uppemot 7000 myggor på en natt! Då är ju myggans liv helt enkelt värdefullt för fladdermusen. Jag har en slags hatkärlek till myggor, det är rätt skönt att klia frenetiskt på benet och mysigt att höra det där surrande ljudet när man ska sova och man vet att den jäkeln är någonstans i rummet. Living on the edge i ljuva sommartid. ;-)

Vi hälsade på min barndomsvän E häromdagen som tillsammans med sin karl köpte hus i Bäsna förra året. Vi som alltid pratade om att göra stan först och när vi tröttnat på stadslivet skulle vi bygga hus bredvid varandra på landet. E har sakta men säkert förverkligat sin dröm och nu är huset nästintill färdigrenoverat. Inredningen är helt i min smak så om E skulle tröttna på karln så blir jag gärna sambo med henne i väntan på att jag hittat mitt drömhus på landet. ;-)

Jag på Times Square i New York 2011...



... och 2007.



... och hemma i Sverige med stark USA-längtan 2012.

För ett år sedan satt jag på planet till New York med mina bästa. I morgon åker jag till London och vidare till Norwich. Det spelar ingen roll att jag varit i både USA och England flera gånger, en ny resa är alltid en ny erfarenhet och ett nytt minne att fylla bagaget med. Och när det kommer till dessa två länder är det troligtvis dit jag kommer resa flest gånger i mitt liv. För det finns så mycket kvar att se och uppleva där och jag älskar USA och England!

I morse åkte jag och kärleken på jobbuppdrag. Det blev en tur till Rättvik för besök på Dalarnas trädgårdsmässa där temat var Köksträdgårdar. Ni får hålla utkik i Dala-Demokraten på tisdag.

Självklart var jag ju tvungen att köpa med mig något hem. Det blev en zinkampel där min murgröna numera bor och så fick jag fina trädgårdsvantar av Daniel som är lokaltillverkade av Ejendals märke Tegera. Känns typiskt Dalarna med det folklore-inspirerade mönstret. Jag gillar´t!

Jordgubbar i filen och så "min" tidning ger en bra start på dagen. Tror det blir riktigt finväder i dag, dörren är redan på vid gavel och jag hör fåglarna sjunga så det hörs ända in till köksbordet. I går såg jag en duvhök störta på gräsmattan så det ligger ett gäng med ljusgråa fjädrar, tror han klarade sig dock med mindre skråmor. Ja, livet på landet är bra spännande. ;-)

Dagen bjuder på dop för två tvillingflickor och i kväll blir det nog uteserveringshäng i stan, biljard och bio.

Hoppas ni får en trevlig helg!

De flesta som läser min blogg är nog vänner eller bekanta till mig som på ett eller annat sätt har en anknytning till Bäsna. Kanske har de själva vuxit upp här, kanske har de besökt Bäsnas handelsträdgård, gått på fest i bystugan eller tagit ett dopp i Hemtjärn men det finns nog en hel del läsare som aldrig fått uppleva min barndomsby eller som förstår min kärlek till landet. Men precis som all kärlek är den ibland komplicerad. Från början längtade jag härifrån, en längtan som blev större i tonåren och särskilt efter förlusten av lillebror. Trodde att omgivningarna och barndomsgården skulle ge mig smärtsamma minnen men nu är jag några år äldre och betydligt klokare och tänker snarare att Bäsna har gett mig de bästa åren av mitt liv och det finns ingenting jag inte vill minnas härifrån. Både pappa och lillebror är en del av byns historia, precis som jag är. Det gömmer sig en berättelse bakom varje stig, bakom varje skogsdunge, bakom varje porlande bäck, bakom varje smal byväg, så smal att den mer liknar en cykelbana i en stad.

Bäsna är mitt Tara och fast jag en gång längtade härifrån har min kärlek för byn återvänt. Precis som kärleken ofta gör.



Mellan hägg och syrén.



Vitsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår!



Vitsippsbacke.



Smala byvägar. På bilden syns kärleken på promenad med hundarna.



Vacker fårhage.



Byvägarna har många vackra namn, flera med gammal stavning som Långgattu. Just Ängsbacken är en mindre grusväg som leder till ett fint elljusspår där jag träffade Skogsmulle som liten.



Det är inte många jordbruk kvar i byn men det finns flera hästar och får som betar på ängar och åkrar.

Jag såg "När lammen tystnar" för första gången den här veckan. Hur sjukt är inte det? Jag var helt övertygad om att jag såg den som liten men måste ha blundat hela filmen för minns inget. Nu har jag i alla fall plöjt allt som finns med Hannibal Lecter och jag känner att Sean Connery får vika undan för Anthony Hopkins på "sexiga gubb"-skalan. Ja, jag är sjuk va? Kanske borde gå i psykiatri hos Hannibal... ;-)



Men det är något sexigt med överintelligenta psykopater. Haha, nej, skämt åsido, Anthony Hopkins är en fantastisk skådespelare likt många andra skådespelande herrar födda samma år, däribland Jack Nicholson och Dustin Hoffman.

Fråga: Tycker du att någon kändis är "gubbsnygg"? Och när blir en man gubbe egentligen?

Jag och kärleken leker vuxna och bor i huset i Bäsna medan mamma och Niklas är i skärgården. Vi är ju hundvakter fram till och med lördag och även fast Texas och Stina sover mestadels så är det tråkigt för dom att vara i lägenheten. Eftersom det är lyhört så hörs alla grannar vilket får Texas att skälla okontrollerat. Då är det bättre att bo på landet så han får skälla fritt på gården. Jag mår också bättre på landet. I och med att jag arbetar hemifrån så tröttnar jag ur på lägenheten, känns som jag behöver frisk luft att andas, kunna öppna fönstret utan att störas av biltrafik, bara lyssna till fågelsång. Jag hörde göken nu på kvällen, två gånger till så får man gå ute barfota! Ja, en vacker dag ska vi flytta ut på landet.



Till och med regnväder är mysigare på landet.

Att vara hundvakt är piece of cake. De sover ju mer än ett spädbarn, till och med mer än Daniel. Men hur mysigt det än är med vovvar så är jag glad att jag bara lånar "mina" från mamma. Jag och Daniel är inga hundmänniskor. Det känns inte alls mysigt eller hygieniskt att dela säng med åtta hundtassar som gått ute i regn, rusk och en och annan fågelbajs. Plus att man blir väldigt låst. Vi kan inte vara spontana och bara ta bilen till Falun och shoppa om vi skulle vilja eftersom man inte kan lämna dom i bilen hursomhelst. Har läst alldeles för många kidnappningshistorier och flämtande hundar som dött av värmen i bilen för att jag skulle våga lämna dom.

Hela gårdagen gick jag som i ett töcken. Grät hur länge som helst. Jag har följt Fru Starks blogg sedan det hemska beskedet att deras perfekta lille son har en obotlig muskelsjukdom. Nu har lille Olle somnat in, endast två månader gammal.

Det är så orättvist. Hur kan små oskyldiga barn födas med obotliga sjukdomar? Hur kan små oskyldiga barn få leva på lånad tid? Fast jag inte känner familjen Stark personligen så har vi gemensamma bekanta och det är omöjligt att inte bli berörd. Jag beundrar fru Stark som bloggat öppet om sina känslor, både "fula" och fina känslor, förbjudna känslor som många i stor sorg ändå känner men som alla kanske inte vågar yttra sig om. Det är oerhört starkt gjort. De är en familj som sannerligen lever upp till sitt efternamn och kanske allra mest lille Olle som på bilderna i bloggen är en fantastiskt söt leende liten gosse som jag är övertygad om fick ett lyckligt liv den lilla tid han fick. Men det är ändå så hemskt att små barn ska behöva dö. Det finns ingen logik i det.

Jag såg i kommentarsfältet att en person hade lämnat en fin berättelse skriven av Peter Pohl och den vill jag gärna återge här:

---

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

”Jag vill dit”, sa den gamla själen. ”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”

”Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. ”Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”

”Jag vet”, sa den gamla själen. ”Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”

”Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

”Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. ”Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."

När jag var liten hade jag en lista uppsatt på väggen i flickrummet där det stod olika lekar. När jag och mina kompisar hade aptråkigt så skrev vi fem lappar var av de lekarna på listan vi kunde tänka oss att leka och den lek som fått flest lappar körde vi. Det kunde vara alltifrån Burken, kurragömma, blindbock, rita, Barbie, sy, läsa och så de egna påhitten "Lyx" och "Rymda barn". Lyx var en lek där vi turades om att ge varandra massage och ett fat med Mariekex och "Rymda barn" var en lek där vi låtsades att vi rymt från vår elaka styvmor och försökte överleva genom att leva på barr och bär i skogen.

Helt otroligt vilken fantasi man hade då. Vet att vi lekte "Fattiga barn" också. Elak styvmor där också som tvingade oss att sy kläder till henne. Hmm, jag måste ha blivit starkt påverkad av Askungen.

Vilka lekar lekte du som barn?

Vi har varit på jakt efter en ny klädbyrå till herrn i huset men har hittills inte hittat någon. Då flirtade vi lite med lillebror Stoor och fick "låna" hans turkosa byrå. Den har äkta patina då jag gissar att det är både en och annan Stoor-bror som klättrat på lådorna genom åren. Jag tänker satsa på mer färg! Vitt är snyggt som bas men färg på möbler och textilier gör vardagen lite roligare. Daniel har sannerligen tillfört mer färg i mitt liv. Och för det älskar jag dig. ♥

I veckor har jag längtat efter att Café Esplanad ska öppna sin strössel- och toppingbuffé och nu har de haft premiär! Självklart gick jag dit med min egna eminenta testpanel i form av Stoor, morbror och hans fru. Och hjälp, vilken succé! Vi gick både en, två, tre, fyra vändor innan vi hade testat alla toppingar och strössel som fanns. Vinnaren blev enligt karlarna hasselnötstoppingen medan vi brudar föredrog vit choklad-toppingen. Tillsammans med marschmallows och krokantströssel dog jag njutdöden.

Det hetaste som finns i sommar enligt H&M:s sommarkampanj är hudcancer. Fy fan, jag trodde läderhud á la Donatella Versace var sååå 2003 men tydligen inte. Själv ska jag smörja in mig i sommar, trots att jag aldrig bränner mig, men av själva principen för jag tänker inte skrynkla ihop och dö i förtid.