angelica1987.blogg.se

Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att sluta blogga och sedan börjat igen? Jag skrev inte en enda rad på hela 2010. Efter det kom suget så sakteliga tillbaka men knappast med full styrka. Nu har jag återigen tappat sugen, eller ja, det var ganska länge sedan jag tyckte det var kul att blogga och så länge man gör något halvhjärtat tycker jag man lika gärna kan lägga ner. Då kan jag lägga den energin på det som är viktigt istället. Som att träffa och vårda mina relationer i verkligheten än genom att läsa varandras bloggar.

 

Kanske kommer jag blogga igen när jag har något roligt projekt att blogga om som husrenovering eller något annat spännande. Men det ligger längre fram i tiden. Tills dess tar jag en paus, eller kanske slutar för alltid, men fortsätta skriva kommer jag alltid göra. För den där boken ni vet, den ska ju bli tryckt en vacker dag. Om ni ändå vill ha koll på vad jag gör om dagarna så finns jag på instagram: angelica1987 så länge.

 

 

Älskar det faktum att man googlar sitt namn och råkar utelämna någon bokstav sisådär och för en kort sekund tänka; jävlar vad het jag är när bilderna dyker upp. 

 

 

 

 

Tills man inser att Angelica Lindvall från Bäsna inte har särskilt mycket gemensamt med Victorias secret-modellen Angela Lindvall förutom likheten i namnet. 

 

Första höstdagen bjöd på strålande solsken som vi inte sett sedan möjligtvis början av juni 2010. Jag njöt av varje sekund vi satt utomhus och åt lunch, drack vin på altanen och promenerade i skymningen. Fler sådana dagar och jag kan börja gilla hösten på riktigt. För visst har varje årstid sin charm. Jag är faktiskt glad över att bo i ett land som har alla årstider även fast jag, om jag fått bestämma själv, velat ha riktigt mycket snö och lagom kallt från december till februari, vår i mars, sommar från april till oktober och varm höst med kalla vindar och färgrika löv fram till december. 

 

Det bästa med hösten är väl nystarten som den ofta innebär, antingen skolstart eller något nytt projekt på jobbet att sätta tänderna i. Denna höst ska jag försöka hitta tillbaka till mitt sprudlande jag, den del av mig som begravdes tillsammans med min lillebror en snöstormig dag i februari för tre år sedan. Jag vet att man inte ska använda det som en ursäkt men det tog tid för mig att börja sörja honom. i början försökte jag vara ett stöd för mamma och jag tyckte själv det var konstigt att jag lyckades hålla mig ovan ytan och vara stark så pass länge men alla drunknar vi till slut. Nu är jag i alla fall stark nog att simma upp mot ytan igen och ska försöka ta tillvara på glädjeämnen i vardagen, bland annat gå en kurs i kurbitsmåleri och skriva minst 100 sidor på boken innan detta året är slut. 

 

Förutom dessa mål att uppnå ska jag även lära mig ta det lugnt och njuta av stillheten emellanåt för det är jag riktigt dålig på. Förhoppningsvis blir vår utlandsresa i oktober en bra start. 

 

 

We♥it

När jag beklagade mig för mamma förut om varför vi i vår familj alltid blir så hårt drabbade hela tiden, först pappas självmord, sen lillebrors självmord och därefter andra sorger så svarade min kloka mamma så här:

 

 

Hennes ord ger mig hopp - de får mig att se en mening med livet trots allt. För någon gång är det vår tur att bli lyckliga även fast jag inte tror det finns en enda människa på jorden som går omkring och är toklycklig hela tiden. Alla har sina brister, alla har sina problem, alla är vi sårbara. Men tillsammans, vänner som släktingar, är vi ursinnigt starka och kan hitta tillbaka till ljuset. Jag är så tacksam över det skyddsnät jag har med äkta vänner, fina släktingar, en underbar familj och en fantastisk sambo som öppnar mitt hjärta och skingrar mina svarta tankar gång på gång. Bara av den enkla anledningen att de älskar mig. Och som jag älskar er. ♥

Saker som alltid irriterat mig hos det motsatta könet:

 

1. Killar som stannar efter vägen och kissar utan att använda våtservett efteråt så deras äckliga snoppbaciller fastnar på ratten som andra förare kommer att använda. 

2. Killar som har joggingsskor på sig på krogen. Ja, det finns faktiskt killar som har det och det är alltid så sjukt avtändande. Jag skulle aldrig ligga med en kille med fula skor.

3. Killar som rapar och fisar bland andra. Vet inte om de har mer slappa rövhål än vi tjejer men det verkar sannerligen vara en manlig grej det där med att vara allmänt vidrig bland andra.

 

I övrigt gillar jag killar mer än tjejer. De är rakare, har råare humor och verkar i mångt och mycket mer öppna för äventyr och spontana infall vilket åtminstone jag uppskattar men det skulle ju inte skada om de såg över sin hygien en aning. 

 

 

 We♥it

 

Fånga dagen - carpe diem är ett så otroligt uttjatat uttryck men det som är ännu mer irriterande är att det stämmer. Jag är urkass på att fånga dagen och leva i nuet. Jag räknar alltid ner dagarna tills det är fredag och helg, tills vi ska åka på semester, tills vi ska åka och titta på hus, tills vi ska..

 

Jag måste sluta tänka så förbannat. Tankar är just tankar, de speglar inte verkligheten. Det är vad man gör på dagarna som är livet och det som betyder något och från och med nu tänker jag försöka leva lite mer här och nu, njuta av det jag har och inte längta så mycket bort eller framåt. Jag orkar inte ifrågasätta saker och ting hela tiden. Vad ska jag göra om vi en dag gör slut? Om jag inte får fortsatt jobb? Om bilen går sönder?

Sådana saker kan jag gå omkring och grunna på, oftast helt i onödan. Jag menar, tar det slut så är det väl så. Får jag inte fortsatt jobb lär jag knappast sitta sysslolös. Går bilen sönder täcker förhoppningsvis försäkringen och man får ta från sparat kapital. Det finns aldrig några garantier i livet. Och det är väl rätt skönt ändå, att inte veta vad som händer härnäst. Det är tjusningen med livet som de äldre och betydligt mer kloka skulle sagt.

 

Nu är jag stolt framtida fru till en produktionstekniker. I går blev kärleken erbjuden en tillsvidareanställning på det stora företaget som han gjort sitt examensarbete vid. Det ska bli så otroligt skönt med två heltidslöner och slippa bo ihop med en fattig student! Nu börjar livet falla på plats och vi är ett steg närmare vår dröm om ett hus.

 

... och min tid där. De fem mest meningsfulla veckorna i mitt liv. Fem veckor som jag växte som människa och släppte allt vad gällde elektronik, min extrema spindelfobi och min egoism. Under fem veckor tog jag hand om andra istället för mig själv.

 

Ibland tänker jag på Afrika. Som när jag fyller en tvättmaskin och förundras över att jag har en maskin som tvättar mina kläder. Det känns helt sjukt. Samma sak när jag lägger i mina smutsiga tallrikar i diskmaskinen och 90 minuter senare är de gnistrande rena. Jag har till och med en eltandborste som borstar mina tänder. Och jag får så dåligt samvete att jag har mage att gnälla över småsaker när det finns människor på andra sidan jorden som känner sig rika när de fått äta sig mätta en enda dag. Människor som inte har möjlighet att åka till sjukhus så istället dör de av sjukdomar som lätt kan botas på sjukhus i Sverige. Människor som blir lyckliga när regnet kommer för då blir skörden fin och de kan förse sina barn med mat.

 

Det är viktigt att vara tacksam för det man har. Men det är också viktigt att dela med sig av det man har. 

 

 

 

Nu har jag avslutat mitt sommarvik i Gagnef så nu har jag normala arbetstider igen från 8 till 17. Det känns bra att faktiskt kunna släppa jobbet när man slutar klockan 17. Det kan man aldrig som lokalredaktör.

 

Det blir dubbelarbete nu i augusti för snart sätter jag igång med mitt vanliga jobb med de olika artikelserierna som "Jobb&Karriär" och "Bostad&Motor" så har ni några tips om duktiga och/eller nystartade företagare i Dalarna eller vet någon som bor himla vackert eller unikt är det bara att maila mig angelica.lindvall(a)daladem.se

 

Annars rullar livet på i maklig takt. Samma drömmar, bara lite mer verkligt. Jag vill ha fast jobb så jag kan köpa ett hus. Jag är ingen stadsmänniska, att bo i lägenhet kväver mig. Ta den där lägenhetslukten som infinner sig i trapphus och jämför med sommardoften av grillat kött och nyklippt gräs. Valet blir lätt så enkelt. Men visst, det är billigt och smidigt att bo mitt i smeten med nära till allt. Fast nuförtiden kan man ju beställa hem allt, till och med matvaror, och även jobba hemifrån så fördelarna blir fler med hus. Jag vill, jag vill, jag vill.

 

Och just ja, jag och Daniel firade ett år i lördags. Vi gjorde inget märkvärdigt utan gick ut och åt med hans bror och sambo som är veteraner med över fem års förhållande på nacken. Fast tänk ändå vad fem år och framförallt ett år är litet om man tror på livslång kärlek.

 

 

Hemma i byn dör männen före kvinnorna. Som sig bör. De är ju trots allt det svagare könet. ;-)

 

Vad jag tycker är fantastiskt är alla dessa änkor som blir kvar. De slår sig samman i varandras stugor, dricker kaffe och skvallrar, syr lapptäcken och virkar grytunderlägg till barnen och barnbarnen, åker och handlar tillsammans, lagar mat och bunkrar upp med hembakat vetebröd i frysen, kollar på vilka program de vill utan gubbens gnäll i bakgrunden om att det går en fotbollsmatch på fyran, pratar och skrattar om vilka underbara tider som flytt tillsammans med sina äkta hälfter på husvagnssemestrar till Västkusten.

 

De lyckas trots sina förluster ändå hitta glädjeämnen i vardagen som gör livet värt att leva. För att mista sin livskramrat måste vara bland det värsta som finns. Någon som varit med en genom hela livet, i med- och motgång, och helt plötsligt dör knall fall. Men då är det tur att det finns andra i samma situation som kan stötta och trösta. En vacker vetskap om att man aldrig är ensam.

 

Sen tror jag också att till slut förenas man igen med de man älskar. Det måste vara så, vad skulle det annars vara för mening med att dö från första början?

 

 

Det är många i släkten som fyller år i juli. Först ut är mamma, sen jag, kusin vitamin som blir åtta bast i dag och snart är det morbrors snygga fru Mikaela och därefter mosters tur.

 

Men först gratta vilda Mathilda. Jag är extremt bra på att hitta presenter till barn i hennes ålder. När hon fyllde sex så tog jag med henne till Kupolen så fick hon X antal hundralappar att handla vad hon ville för. Mycket populärt även fast jag tyckte hon kunde välja något annat än två fula plasthästar och ett linne med en ful häst. Men ja, normala tjejer i hennes ålder kanske gillar hästar. Själv fick jag en riktig ponny en gång men jag ville hellre köra lillebrors cross så ponnyn fick säljas. Bortskämd.com.

 

När Mathilda fyllde år förra året tog jag med henne på en tur till Orsa björnpark där hon fick springa omkring och titta på alla djuren. Också mycket populärt. Eftersom det är två timmars bilfärd till Orsa hade jag dagen till ära laddat bilstereon med massor Astrid Lindgren-låtar men ungen fattade ju aldrig storheten med denna musik och började tjata om Justin Bieber och Sean Banan. Herregud. Vad är det med ungar nuförtiden?

 

Men jag antar att man får förlåta barn för deras dåliga musiksmak. Någon gång lär de ju växa upp och uppskatta riktig musik.

 

 

I morgon är det bästa dagen på hela året, förutom julafton, och det är min och Foppas födelsedag, hurra, hurra, hurra!

 

Och bara för att födelsedagen närmar sig så är jag brutalt sugen på cheesecake, kanelbullar, muffins, Bregottkakor, Ahlgrens bilar, ja, allt onyttigt som finns. Egentligen skulle jag ha fötts i dag så det kanske är okej att tjuvstarta? Men när man traskat flera mil och fått en rejäl träningsvärk i röven så vill man inte riktigt förstöra det med snask.

 

Om jag hade fötts 19 juli hade jag blivit ett söndagsbarn som sägs vara mer välsignade än andra men jag ville såklart ha dels ett jämnt datum och dels fira tillsammans med Peter Forsberg så välsignad eller inte, här är jag 25 år senare, lyckligare och starkare än någonsin! 

 

 

Jag har efter sista husvisningen undvikit att gå in på Hemnet i rädsla för att bli förälskad - och besviken på nytt. Men i dag så bröt jag löftet och hittade drömhuset som ligger i helt fel ände av kommunen. Varför är det alltid så? Kommer min husdröm bli verklighet någon gång eller kommer vi ruttna bort i vår lilla tvåa på Hagalund? Gaah, jag blir tokig för mindre.

 

Samma sak gäller mitt väskberoende. Jag har bara köpt mina väskor i märkesbutiker för fullt pris men ibland kan man ju hitta dyrgripar på Blocket med kvitto (viktigt!) vilket jag gjorde i dag. En Mulberry Bayswater Oak för några ynka tusenlappar. Nu kanske jag har pengarna men det är ändå så mycket cash att lägga på en enda sak. Men åh, vad jag önskar att den hängde på min arm...

 

Mycket vill ha mer och fan får aldrig nog.

 

We♥it

Mellan regnskurarna så lyckas vi njuta av den svenska sommaren. I lördags fikade jag och Daniel nere vid ångbåtsbryggan som var sänkt i vatten. Vattennivån i älven har stigit med 130 centimeter efter förra veckans hällregn.

 

I söndags åkte vi på älgsafari (sånt man gör här på landet, man tar en skruttig bil och åker förbi vägbommar ut på grusiga och snåriga vägar rätt upp i skogen i hopp om att få syn på en älg) men vi såg ingen älg så då letade vi efter en mysig tjärn att näcka i. Vi näckade men innan vi bestämde oss för att hoppa i blev vi uppätna av mygg och hittade ett gäng grodyngel. Vi tyckte dom skulle få leva vidare så vi avstod att förpesta tjärnen med våra blekfeta kroppar. Jag hittade också ett omoget hjortron och fick ett plötsligt sug efter vaniljglass med varm hjortronsylt.

 

 

 

 

Jag och min kärlek drömmer om att flytta utomlands. I hans jobb har han nämligen stora möjligheter att flytta och bo varsomhelst i världen eftersom företaget är så expanderat. Jag har alltid velat bo utomlands ett par år men aldrig fått fingret ur. Vem vet, kanske är det Daniel som drar med mig ut i världen för omväxlings skull..!

 

Framförallt är det engelsktalande länder som lockar då jag är bekväm med svensk standard och vill ha det på liknande sätt. Inget slår förstås Sverige vad gäller nästan allt men ändå en otroligt häftig erfarenhet att leva och bo i ett annat land. Kanske USA, Kanada, Australien eller Nya Zeeland...

 

Det vore också häftigt att bilda familj så barnen blir utlandsfödda och tvåspråkiga och sen lagom tills de börjar skolan kan man flytta till rätt sida av jordklotet igen. Och jobb för mig löser sig alltid. Varför ska jag utgå från att inte få jobb liksom? Jag behöver inte arbeta som journalist utan kan ta något butiksjobb eller liknande och få tid att skriva på min bok istället.

 

Det är konstigt egentligen att alla längtar till sommaren när det är som allra mest nederbörd i juli och augusti. Jag är glad att jag inte har semester nu, det känns rätt skönt att gå till jobbet en regnig dag och håva in pengar istället för att sitta hemma och stirra in i väggen. Men hade jag haft semester hade jag inte hängt läpp för det utan istället åkt till Arlanda och satt mig på första bästa flyg till solen.

 

 

Mina docs muntrar åtminstone upp en sådan här blöt dag.

 

 

 

 

 

 

 

Det här måste jag säga är sjukt kreativt. Mycket skickligt ihopklippt och det är imponerande att 32-årige filmskaparen Jeremiah McDonald lyckas hålla en hela fyra minuter lång konversation med sitt 12-åriga jag.

 

Jag och min vän Nina gjorde liknande saker när vi var små, inte fullt lika kreativt som att videofilma, men vi skrev brev till oss själva med våra drömmar, förhoppningar och livsmål som vi gömde i en låda och grävde ner och som vi sedan öppnade tio år senare. Hennes främsta mål var att arbeta med textilkonst i England och vet ni vad hon gör i dag? Exakt just det. Mitt mål var att bli journalist och det blev jag. Det är häftigt att vara målmedveten redan i så unga år och sedan fullfölja sina planer.