angelica1987.blogg.se

Om den här tröjan var en person hade den sett ut som mig. Jag kan inte hitta en tröja som är mer "Angelica" än den här. Kolla bara! Ljuslila (min favoritfärg) med stora svarta knappar och små svarta rosetter vid ärmarna. Sött och flickigt. Den finns i svart, vitt och beige också. Köpt på Jeans Factory. I love it!

 

Jag tror inte riktigt på att väga sig hela tiden, bästa måttet på om man blivit smalare eller inte är ju att prova sina skinny jeans som var för små för ens ena lår förra våren. Nu sitter de perfekt. Eller nja, lite bukfetma finns ju fortfarande kvar men det ska vi väl lotsa bort innan badsäsongen.

Jag tycker faktiskt om min mage. Den funkar perfekt, krånglar aldrig. Det är ju inte magens fel att den blivit rund, det är för tusan mina händer, tankekraft och mun som är de stora bovarna i dramat. Jag är tjejen utan karaktär. Det finns inget mellanting för mig, antingen svälter jag eller hetsäter. Och inget av det är bra. Men den här dieten är i alla fall den bästa jag testat, jag äter mig mätt och hinner aldrig bli hungrig förrän det är dags att äta igen. Hur bra är inte det?


Bröd, socker, pasta och ris är strängt förbjudet enligt LCHF-läran men Finn crisp är godkänt.

HANSSON säger:

Angelica säger:

HANSSON säger:

Angelica säger:

HANSSON säger:

Angelica säger:

HANSSON säger:

Angelica säger:
Nej, jag har för mig att vi dog båda två...
HANSSON säger:
Lät inte som en bra dröm

Angelica säger:
Nej, usch, det var hemskt... det var en bilolycka

HANSSON säger:
Måste varit du som körde...

Hur gammal är du?
Jag är 21 år och sju månader.

Vad jobbar du med och vad har du för utbildning?
Jag jobbar på Dalarnas bästa lokaltidning (enligt mig) och har en ettårig journalistutbildning på folkhögskola och en ettårig distanskurs i kreativt skrivande i bagaget.

Vill du plugga vidare eller är du nöjd med din futtiga utbildning?
Hörru du! Jag gick en bra utbildning och fick jobb på en gång, det är inte alla universitetsungar som får jobb efter examen sådetså! Men det är klart att jag vill plugga vidare. Jag vill läsa ihop en egenkomponerad magisterexamen främst inom psykologi, juridik, filmkunskap och litteraturhistoria.

Vad har du för hårfärg?
Jag var blond, blev brunett och nu har jag nationalfärgen råtta som tack och lov är färgat i mörk mahogny med ljusa slingor.

Vilken hårfärg skulle du aldrig vilja ha?
Morotsfärgat á la Pippi Långstrump.

Hur ser du din framtid ut yrkesmässigt?
Ja, säg det. Jag vill fortsätta jobba inom mediebranschen men i vilken form, det är något jag måste fundera vidare på.

Har du några talanger?
Jag har precis lärt mig vissla.

Vilka är dina vardagliga favoritsaker att ägna dig åt?
Fika med vänner, shoppa, kolla på film, bio, bowla, träna.

Vilken är din favoritglass?
Pecannötkola.

Shoppar du efter devisen hellre dyrt och få saker än billigt och mycket?
Jag shoppar efter kvalitet och då är det i regel dyrare men jag är samtidigt en jävel på att fynda.

Vad lyssnar du på för musik?
Jag är allätare men Johnny Cash, Bruce Springsteen, Jack Johnson, MGMT och Red hot chili peppers går varm i högtalarna. 

Vad använder du för smink till vardags?
Jag är nästan alltid osminkad (undrar just varför jag fortfarande är singel... hmm, tåls att tänkas på). Men annars mascara, kajal, lipgloss och rouge.

Skulle du kunna leva enbart på din blogglön?
Va? Lön? Jag får ingen lön. Jag har alltid tackat nej till företag som vill annonsera bara för att hålla bloggen så neutral som möjligt. Dessutom var det fler erbjudanden förut, nu har jag inte lika många läsare som när jag började blogga.

Vad gör du om tio år?
Jag tjänar mycket pengar, har en snygg man att leka med och tre välskapta barn. Jag bor i min sekelskiftesvilla på landet och skriver bestsellers när lusten faller på (eller när min redaktör tvingar mig). Ja, det är drömlivet, jag säger inte att det kommer bli så.

Hur många läsare har du om dagen?
Olika från dag till dag men 800 i snitt. Alla är släktingar till mig som jag ringer och hotar så att de höjer statistiken.

Kan du inte visa lite mer inredningsbilder? Du har så bra smak och din lägenhet är "to die for".
Åh, tack, jag rodnar. Du kan kika på min lägenhet i kategorin: "Inredning".

Umgås du bara med äldre? Har du inga vänner i din egen ålder?
Nää, jag är alldeles för lillgammal för dom. Medan jag dricker whiskey på kvällarna dricker de välling.

Har du förstorat brösten?
Jajemän, de är fyllda med geléhallon, salta fiskar och sura band.

Dejtar du någon just nu eller är du singel?
Jag är singel och dejtar när lusten faller på.

Varför har du ingen seriös pojkvän?
Helt enkelt för att jag är osocial och bara sitter hemma framför mina dvd-boxar och äter ostbågar. Och ni vet ju alla vad som händer när man äter för mycket ostbågar = för fet för ett fuck.

Hur ser din perfekta drömkille ut?
Jag vet det när jag hittar honom men helst ska det vara en kille så vacker och oemotståndlig att jag inte kan slita blicken från honom. Han får också gärna vara trygg i sig själv och veta vad han vill med livet.

Vill du ha barn i framtiden?
Absolut, ett helt fotbollslag. Nja, men åtminstone ett par tre stycken.

Jag vet att du är en sucker för dyra väskor och undrar vilka dyrgripar som finns i din samling?
Jag har bara en enda dyrgrip, en Louis vuitton alma monogram som kostade 6100 kronor. Att jag inte har fler dyrgripar beror på att Stockholm ligger för långt bort. Och Paris ännu längre bort.

Var bor du?
I Borlängäää. Industristaden som gud glömde och pissade på.

Varför bor du kvar om du ändå avskyr stan?
För att det är billigt att bo i en stad som alla pissar på. Och för att mina bästa vänner och familj bor här.

Finns det inget bra med Borlänge?
Jo, vi har Sveriges största köpcentrum och Sveriges största festival.

Vad skulle du aldrig skriva om i din blogg?
Saker som folk sagt till mig i förtroende såklart.

Vilket inlägg har fått mest uppmärksamhet som du skrivit?
Mitt inlägg om abort. Herre min skapare vad hatad jag blev. Förståeligt så här i efterhand.

Kan du stå för alla inlägg du skrivit?
Nej, i och med att mina åsikter har förändrats sedan jag var 18 och det gör dom fortfarande. Och tur är väl det.

Finns det något inlägg du skäms över?
Nej, inget specifikt men det är klart att jag skäms om jag sårat någon genom mina generaliseringar och dumma åsikter. Jag menar nästan aldrig allvar med något jag gör eller skriver, jag har tagit medicin för min Tourettes men inget har hjälpt.

Vilka bloggar läser du?
De som finns i min länklista.

Läser du några manliga bloggar?
Ja, ett par stycken men det är bara att inse att de bästa bloggarna skrivs av tjejer.

Vad fick dig att börja blogga och vad är roligast respektive tråkigast med att blogga?
Jag har skrivit dagbok sedan jag var fyra år och även haft dagbok på Lunarstorm, så när blogghypen startade i mitten av 2000-talet var jag inte sen att haka på. Det är roligast att ventilera sina funderingar och åsikter med andra människor och tråkigast är väl när jag har noll inspiration och bara skriver för skrivandets skull.

Vilket gymnasium gick du i?
Hagagymnasiet.

Vem är din favoritdesigner?
Betsey Johnson. 

Vilken är din favoritbutik?
New Look som dessvärre inte finns i Sverige, annars Vila.
 
Om du någon gång ställs inför att välja mellan en framgångsrik karriär eller din familj, vad väljer du då?
Familjen såklart.

Vilka tre bra egenskaper symboliserar dig och vilka är dina sämre sidor?
Jag är social, spontan och målmedveten. Sämre sidor är att jag är otroligt lättirriterad och har inget tålamod för fem öre. 

Vilket är det bästa köpet du gjort?
Alla mina resor.

Hur har du råd att resa så mycket?
Tja, vem har inte råd att flyga till Paris för 400 kronor tur och retur? Jag tycker det är roligt att leta billiga flygbiljetter och i och med att jag inte är fast anställd så kan jag i princip fly Sverige när jag vill.

Vad är det dyraste du köpt?
Min bil.

Hur många bilar har du haft?
En cab, en rishög och en Toyota. You do the math.

Hus på landet eller vindsvåning i stan?
Hus på landet, jag är en sann lantlolla med halmstrå i mungipan och träskor på fötterna.

Bästa bakiskäket?
Pizza eller Subway. Mmmm.

Vilket land förutom Sverige skulle du vilja bo i?
Något varmt land på andra sidan ekvatorn.

Vad gör dig riktigt lycklig?
När man känner sig älskad av de man själv älskar.

Hur länge varade ditt längsta förhållande?
Fyra år.

Är du vän med alla dina ex?
Vadå alla? Jag har två ex, det är inte mycket att hänga i granen. Jag har bara kontakt med den ene som är min bästa vän (mest för att han vet saker om mig som ingen annan vet vilket gör att vi måste fortsätta vara vänner).

Har du varit otrogen någon gång?
Om det är otrohet att hångla med sin killes bästa kompis så är svaret ja. Fast det var en fyllegrej och som plåster på såren fick min kille hångla upp två av mina snyggaste tjejkompisar. Det gäller att ge och ta i ett förhållande.

Om du skulle skänka allt du ägde till välgörenhet, vilken organisation och varför?
Unicef därför att det är en fin organisation som kämpar för varenda unge.

Om du fick ändra något i ditt utseende, vad skulle det vara?
Det är elakt mot mina föräldrar att vara otacksam mot hur de skapade mig så jag kan ärligt säga att jag är nöjd med allt. Åtminstone kan jag intala mig det. Hursomhelst är det ju sexigt med självförtroende.

Hur snygg är du på en skala?
Medelmåtta men det är sakerna inom mig som gör mig till en tiopoängare.

Ostbågar och resor har blivit synonymt med Angelica, hur kommer det sig?
För att jag är besatt av ostbågar och att resa. Gärna i kombination.

Du har rest till många länder, vilket land skulle du aldrig vilja besöka igen?
Singapore var ingen höjdare...

Vilket decennium skulle du vilja leva i?
1950-talet. Jag skulle passa perfekt som hemmafru. Dessutom hade 50-talet de finaste kläderna!

Vem är du mest lik i Desperate housewives?
Bree. Jag har städmani och tycker om att baka.

En sak jag undrar över är att varför vänta ända till nästa år med ett kungabröllop? Kan det ha något med valet att göra? En snygg manöver av kungahuset som gör allt för att monarkin ska finnas kvar? Äh, nu konspirerar jag bara men visst är det liiiite underligt? För enligt kunglig etikett så är ett kungabröllop bättre och vackrare ju nära inpå förlovningen som möjligt så ja, lite märkligt är det ju faktiskt.

Jag är i alla fall uppriktigt glad att Vickan får gifta sig med den hon älskar även fast det bara är en "simpel" grabb från landet. Vår vackra kronprinsessa förtjänar all lycka efter att ha genomlevt ett litet helvete i form av usla pojkvänner, anorexi och falskspel från mediekåta så kallade "vänner".


Victoria, sjuk i anorexi på nobelmiddagen 1997.


Victoria i dag, lyckligt förlovad med mannen hon älskar.

Linda Skugge vers. Ebba von Sydow
0-1

Linda Skugge ger mig bara ännu fler anledningar att avsky henne. Usch, sådan sablans bitterfitta utan varken empati eller känsla för att det finns människor med andra problem än att torka spyor efter väggar som ett gäng ungar sprutlackerat. Men tydligen är det så att man får inte klaga såvida man inte är helarbetande trebarnsmamma, skild och allmänt bitter på livet.

Det finns olika stora problem helt klart och jag tycker att flera dödsfall inom samma familj är betydligt jobbigare än exempelvis stressa fram en artikel innan deadline om 30 minuter. Om jag ser till mig själv nu alltså. Men jag vet hur påfrestande jobbet kan vara, att inte hinna träffa sina vänner tillräckligt mycket och kärleken som pockar på uppmärksamhet utan att få det.

 Men allt handlar inte om jobbiga kolikbarn. Det finns andra jobbiga saker också, varje problem är stort för någon. Men det är klart att det alltid ska vara mest synd om Linda Skugge som skapat sig en karriär av bitterhet och avundsjuka.

I veckan fick jag höra att jag såg ut som en guldpärla. Det var ett av mammas dagbarn som sa det. Underbar unge. Jag är lite ledsen för att sommaren och hösten närmar sig. Då börjar nämligen mammas allra första dagbarn förskolan, de dagbarn som varit hos mamma sedan de var små bebbar. Det är så sorgligt, jag vill ju att de ska vara små hela tiden så att de stannar kvar. Men jag får väl helt enkelt tvinga deras mammor att låta mig sitta barnvakt! Det är bland det roligaste som finns. Och nää, jag är inte ironisk.

Jag ska börja säga folks namn oftare. Jag tycker det är fint när någon upprepar ens namn under ett samtal. En kille jag dejtade sa mitt namn hela tiden. Jag har förvisso ett snyggt namn som är vackert att lyssna till, det vore nog värre att heta Griselda men det är charmigt att folk säger ens namn istället för "Men du...". Jag lyssnar åtminstone bättre om folk säger mitt namn fast är rätt dålig på att säga namn till andra.

Jag vet inte om ni blev så kloka av det här inlägget så jag ger ett exempel. I går när jag ringde polisen (i jobbet) så förklarade jag mitt ärende och polisen sa hur glatt som helst: "Nämen hej Angelica!". Jag tänkte direkt "han måste vaknat på rätt sida i morse.." och så kom jag på mig själv med att le. Det är charmigt med folk som minns ens namn. Jag är urusel på sånt. Det mest pinsamma jag vet är att möta någon ute på krogen som utbrister "Tjena Angelica, det var länge sen, hur är det?" och så har jag inte den blekaste aning om vem personen är. Då ler jag bara lite urskuldande och säger "Fint, hur är det själv?". Jag måste bli bättre på att minnas.

Jag flyr alltid mina problem. Men vart ska jag fly den här gången? Rosa solnedgångar vid havet, het sand mellan tårna och ljudet av snäckor löser alltid alla problem, åtminstone för ett tag tills det är dags för nya problem. Jag vill bara bort.


© Angelica Lindvall

Jag skriver för det mesta om Simon i presens. Jag är inte alls redo att släppa taget om honom. Inte nu, inte än. Varje litet ögonblick med Simon sparar jag i ett speciellt rum i mitt huvud. Ett rum jag planerar att besöka ofta. Mina blogginlägg är också helt osammanhängande men det bara poppar upp saker vi upplevt tillsammans eller saker han sagt, och då måste jag skriva ner det. För jag vill aldrig glömma. Jag får aldrig glömma.

Som jag tidigare nämnt så är Afrikaresan uppskjuten till senare i år och jag började arbeta redan efter en veckas sjukskrivning. Kanske var det för tidigt, vad vet jag? Det enda jag vet är att på jobbet kan jag fokusera på min egna lilla värld fylld av intervjuobjekt, artiklar och fotografier. Men jag har alltid på mig vattenfast mascara, för på vägen till jobbet och på vägen hem så är det bara Simon jag tänker på och när jag trodde att det inte fanns fler tårar att gråta, då dyker de upp på nytt. Salta tårar som lämnar svidande spår på mina kinder. Det gör verkligen ont.

Men jag tänker inte ge upp utan kamp. Jag ska förändra världen, åtminstone min del av världen. Jag vill inte att så många unga ska må dåligt. Det är vår förbannade plikt som medmänniskor att vara öppna för signaler hos trasiga individer och hjälpa dom innan det är försent. Jag kommer alltid leva med skuld över att jag inte kunde rädda honom den kvällen. Å andra sidan finns det ingenting som säger att han inte skulle försöka igen senare. Det går inte att beskydda en människa dygnet runt. Vi vet Simons bakgrundshistoria. Han har räddats förut men när en människa blir myndig är det hans val att ta emot hjälpen eller inte. Vi ville att han skulle fortsätta gå i terapi men han sa att han kände sig stark. Och han blev starkare. Därför kom det som en chock att han tog det där oåterkalleliga steget i all hast. Den där julinatten då allt började så var jag ändå 100 procent säker på att Simon levde. Jag bara visste det. Men i bilen på väg hem från Bäsna fredagen den 9 januari kände jag att något var fel efter att ha sett Simon gå med upprörda steg in till huset. En bild av två vita kistor for genom huvudet som jag snabbt skakade av. Gammelmorfar och Simon. Ska jag ringa mamma och säga att Simon är ledsen eller ska jag låta han vara ifred? 

 Jag kommer alltid leva med skuld. Varför kramade jag aldrig om honom och bad han sova över hos mig så kunde vi ägna hela natten åt att prata om allt det som gjorde så ont i honom? Vi hade inte behövt prata om det heller, jag hade bara kunnat samla ihop de trasiga bitarna i hans hjärta och försökt klistra ihop dom igen. Sedan hade vi kunnat titta på Walk the line och sjunga Cash-låtar till gryningen.  

Jag sover i hans t-shirtar som jag köpt till honom på alla mina resor och lyssnar på hans musik. Han var så otroligt begåvad, en kreativ själ ända ut i fingerspetsarna. Han kunde teckna som ingen annan, skriva låttexter som ingen annan och sjunga som ingen annan. Jag har alltid varit stolt över Simon, det är jag fortfarande. Vi var så olika men ändå så lika. Han lyssnade alltid på mig och jag lyssnade alltid på honom men höll sällan med.

Jag älskar dig för evigt, Simon. Du är det bästa som hänt världen.

Jag funderar på att åka till Ludvika i helgen. Lite sådär i förbifarten.

Det var nyss dubbelavsnitt av 2 ½ men, sann eufori! Dessutom låg Elsa utsträckt på divanen och glodde på teve tillsammans med mig. Synd att jag inte hann ta ett kort, det såg riktigt roligt ut. 

Mötley Crüe? Just nu känns det som att jag hellre lägger biljettpengarna på en enkel resa till Barcelona.

Peace&Love, bättre kan ni! En avdankad hepatit C-patient och tre blekfeta 50-åringar kan jag se mig om efter på Jussi Björlings torg valfri lördag i månaden.

Counting crows borde komma till Peace&Love. Eller vad säger ni?

 

Jag älskar mitt tjejiga sovrum och skulle vilja ha hela lägenheten inredd i shabby chic.

När jag får min sekelskiftesvilla...

Jag sökte nyss på en gammal artikel jag skrev i somras och höll på att skämmas ihjäl över hur dålig den var. Det kröp i kroppen ju mer jag läste. Det kunde lika gärna varit skrivet av en lågstadieelev. Nej, fan vad taskigt mot lågstadieeleverna, men ja, ni fattar.

Jag hoppas verkligen att jag utvecklats sen dess. Jag har fått höra att jag skriver enkelt vilket såklart är tacksamt då nyhetsjournalistik ska vara så lättförståeligt som möjligt för att alla läsare ska förstå men främsta orsaken till att jag skriver enkelt är för att jag själv ska förstå vad jag skriver om. Innan jag kom till DD visste jag inte ett smack om hur man bäst skriver ett referat från kommunfullmäktige och jag är knappast proffs på det nu heller men jag lär mig hela tiden. Och en kommun som Gagnef där varje by har en egen dialekt krävs nästan ett lexikon för att kunna förstå vad de säger. Björbo och Floda, ta åt er.

Till saken tror jag aldrig att man kan kalla sig själv för färdigutbildad journalist eftersom lärandet ständigt pågår. Och tur är väl det, för det vore väldigt tråkigt att redan kunna och veta allt.

Jag försöker att tänka ut en mening med livet men det finns ingen. Allt är becksvart. Ett enda tomt, ihåligt mörker utan slut. Varför ska jag leva när de jag älskar mest är borta? Det finns ingen som kan trösta mig. Ingen förstår mina känslor, mina ångestattacker, mina sorger. De kanske skrubbar på ytan och tror sig förstå men ingen gör det egentligen.

Varför ska jag gå vidare när det inte finns något kvar att leva för? Det är bara ytliga saker som nya jeans, en festivalbiljett eller en grillkväll tillsammans med goda vänner i juli. Men det räcker inte. Det betyder ingenting hur gärna jag än skulle vilja att det betydde någonting. Jag har ingen livslust. Allt är förlorat.

Men jag ska tvinga mig själv att leva för den enda människan på jorden som jag beundrar av hela mitt hjärta. Min förebild, min glädje, min styrka. Om hon dör finns ingen av oss kvar.

Jag älskar dig, mamma. ♥

Det här sysslade jag med för en stund sedan. Men det var inte så värst skönt. Freakin´ice cold. Jag gillar att bada i 50 grader minst. Det ska vara så varmt att man får svårt att andas och kroppen blir illröd. Enda fördelen med att bada i iskallt vatten (läs: ljummet) är att man kan läsa en bra bok eller en glammig blaska under tiden. Badar man i 50 grader så pallar ju inte kroppen mer än kanske fem minuter max.

 

 

Det här är för övrigt det närmaste ni får en nakenbild av mig i den här bloggen (och i andra sammanhang också får vi hoppas).