angelica1987.blogg.se

Jag är tillbaka på jobbet. Det går ganska bra. Jag bryter sällan ihop inför folk. Har någon slags mental opersonlig spärr som gör att allt det svåra och jobbiga håller sig kvar under ytan. Det märks att besökarna trillat ner i statistiksrutan, för andra är ju det som hänt bara en tragisk händelse i mängden. Men för oss är det bara början på den långa vägen tillbaka till det som kallas livet. Det lyckliga livet, det som jag kanske aldrig får uppleva men drömmen om det gör dagarna värda att andas, värda att levas.

Jag ska dö när jag är riktigt, riktigt gammal. Och då ska jag berätta för Simon vad han missat och han kommer bara rycka på axlarna och säga: "Äh, det var väl ingenting, nu ska du få höra vad jag varit med om, så kul har jag aldrig haft!". I timmar, dagar, år, evigheter så kommer jag lyssna på honom och skratta åt allt som han och pappa hittat på medan vi levde våra liv på jorden.

Det måste finnas en mening med livet, annars skulle vi aldrig ha fötts från första början. Jag har alltid trott att meningen med livet är att uppleva så mycket som möjligt och ha roligt under tiden. Var sak har sin tid och till döden, dit kommer vi alla en dag men jag själv har inte bråttom. Det är så mycket saker jag måste göra först. För oss kanske livet är en evighetslång transportsträcka men för Simon och pappa känns det nog bara som ett par dagar vi är ifrån varandra. För platsen dit döda färdas finns varken tid eller rum. Det är bara en evighetslång lycka som aldrig känns tröttsam.