Kärlekens pris
Jag läste någonstans att sorgen är kärlekens pris. Det är priset man får betala för att man vågar älska någon så mycket och innerligt. Jag tror inte man kan glädjas i onödan. Hellre våga chansa och bli djupt sårad och ledsen när den man älskar dör än att aldrig våga känna riktig kärlek och lycka i rädsla för att förlora det man har.
Jag önskar inget hellre än att få leva lycklig tillsammans med de jag älskar men jag vet hur snabbt livet kan ändras. På en sekund kan magen vändas ut och in, man tappar känseln och medvetandet och fattar absolut ingenting mer än att man har förlorat allt.
Livet är sorgligt. Men livet är också fantastiskt. För kärleken är det största som finns - och det är ett pris jag är villig att betala.
Pappa
För 20 år sedan hände det mest fruktansvärda. Det var vad jag åtminstone trodde fram tills 17 år senare. Jag hade nyss fyllt fem år och fått flera nya leksaker av pappa i present. Kanske ville han skämma bort mig extra mycket för han visste att han inte skulle finnas kvar i mitt liv så mycket längre till.
Exakt 25 dagar efter min femte födelsedag hängde sig pappa i ett träd bakom vårt hus. När han slog min mamma tidigare den kvällen för att hon lättare skulle hata honom och gå vidare (hade han förklarat i ett brev som hon hittade ett halvår senare) och jag skrek åt honom att "slå inte min mamma" visste jag inte att det skulle vara de sista orden jag någonsin sa till honom. Jag visste inte heller att min mamma, endast 25 år fyllda, lika gammal som jag är i dag, skulle vara min och lillebrors sista livlina. Att hon hädanefter skulle bli vår enda trygghet.
Utan mamma hade vi aldrig överlevt. Jag är skyldig henne så mycket, eller kanske inte, kanske gjorde hon bara det som alla föräldrar bör känna sig skyldiga till. Att leva och finnas där för sina barn vad som än händer. Föräldrar har överlevnadsplikt gentemot sina barn. Det är först när de blir gamla, trötta och sjuka som det är okej att släppa taget.
Men jag har förlåtit pappa för länge sedan. Det var inte oss som blev kvar det var synd om. Det var mest synd om honom som kände sig så ensam och ångestfylld att han inte såg någon annan utväg. Men jag hoppas att han tar sitt ansvar som pappa nu när lillebror är hos honom. För även fast barn växer upp och blir stora är föräldrars ansvar något som räcker livet ut. Mamma hade aldrig gett upp Simon, eller mig. Det ska inte pappa göra nu heller.
Some die young
Fina Laleh sjöng så vackert på allsången att jag blev blöt i ögat. Ser verkligen framemot hennes konsert på festivalen. Kommer bli tårkalas är jag rädd för. Jag tänker på honom i så många rader, så många texter. Hon har till och med en låttitel med hans namn. Namnet på min ängel i himmelen.
I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some
That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young
I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal
Kvällsfunderingar
När småfåglarna kvittrar, äppelblommen lyser vit, syrénen doftar ljuvligt.. precis där och då när livet är som allra vackrast så tar flest människor sina liv.
Jag promenerade nyss runt älven med sällskap av SR-appen där jag lyssnade på Filosofiska timmen som berörde just självmord. Frågor som togs upp var bland annat; vad är meningen med livet, måste det finnas en mening? Alla människor har valfrihet att göra vad man vill med sina liv men innebär det då att om någon rationellt och vid sina sinnes fulla bruk vill avsluta sitt liv och ingen får då ingripa?
Jag tror nästan var och varenda människa någon gång haft självmordstankar. Inte kanske tänkt att de verkligen skulle avsluta sitt liv men ändå snuddat vid tanken när livet är helt åt helvete, man kanske förlorat sin kärlek, man kanske har mist en vän, man kanske blivit av med jobbet eller misslyckats med skolan. Fast de flesta som faktiskt tar det där oåterkalleliga steget lider av depression. Och depressionen är inte du. Du är inte din depression. Depression är ett sjukdomstillstånd som går att behandla och i många fall även bota. Men alltför ofta får inte deprimerade hjälp i tid och oftast saknas det även resurser. Sedan är det också många andra etiska frågor gällande exempelvis tvångsvård. Vem säger att en självmordsbenägen människa mår bättre av att bli bältad och hållas inom lås och bom? Jag tror snarare depressionen ökar i ett sådant scenario.
Det finns många olika grader av depression. Många deprimerade med självmordstankar kanske tänker att "Jag har ju mina barn, jag vill leva för mina barn, jag kan inte lämna dom" medan de som är riktigt djupt deprimerade tänker "Jag vill inte vara en belastning för mina barn längre, de mår bara dåligt av att se mig så här, jag vill inte att dom ska lida" och DÅ är det full alarm som gäller. Man vill aldrig att de man älskar ska dö men å andra sidan vill man heller inte se dom må dåligt. Det är riktigt svåra frågor. På ett sätt tycker jag att alla människor har rätt att bestämma över sina egna liv samtidigt som jag också tycker att det är fel att avsluta sitt liv, sin plats på jorden när livet är en gåva som man fått för att förvalta och göra något bra av. Det behöver inte vara en större mening med just ditt liv men bara att du har vetskapen om att varje individ är en del av hela stora världen och att du är i det gör kanske ändå att du ser att det finns en mening med just ditt liv. Man är en del i ett stort samspel mellan människor, platser, djur och natur.
Jag tror att meningen med livet är att livet ska bestå. Att vi föds, blir förälskade, skaffar barn, blir sårade, dör och så fortsätter livet i nya skepnader. Livet är ett helvete ibland, det är det sannerligen, men jag hoppas ändå att ni tar vara på era liv och era relationer ni byggt upp. För tillsammans är vi starka, ja, tamejfan oslagbara.
Jag promenerade nyss runt älven med sällskap av SR-appen där jag lyssnade på Filosofiska timmen som berörde just självmord. Frågor som togs upp var bland annat; vad är meningen med livet, måste det finnas en mening? Alla människor har valfrihet att göra vad man vill med sina liv men innebär det då att om någon rationellt och vid sina sinnes fulla bruk vill avsluta sitt liv och ingen får då ingripa?
Jag tror nästan var och varenda människa någon gång haft självmordstankar. Inte kanske tänkt att de verkligen skulle avsluta sitt liv men ändå snuddat vid tanken när livet är helt åt helvete, man kanske förlorat sin kärlek, man kanske har mist en vän, man kanske blivit av med jobbet eller misslyckats med skolan. Fast de flesta som faktiskt tar det där oåterkalleliga steget lider av depression. Och depressionen är inte du. Du är inte din depression. Depression är ett sjukdomstillstånd som går att behandla och i många fall även bota. Men alltför ofta får inte deprimerade hjälp i tid och oftast saknas det även resurser. Sedan är det också många andra etiska frågor gällande exempelvis tvångsvård. Vem säger att en självmordsbenägen människa mår bättre av att bli bältad och hållas inom lås och bom? Jag tror snarare depressionen ökar i ett sådant scenario.
Det finns många olika grader av depression. Många deprimerade med självmordstankar kanske tänker att "Jag har ju mina barn, jag vill leva för mina barn, jag kan inte lämna dom" medan de som är riktigt djupt deprimerade tänker "Jag vill inte vara en belastning för mina barn längre, de mår bara dåligt av att se mig så här, jag vill inte att dom ska lida" och DÅ är det full alarm som gäller. Man vill aldrig att de man älskar ska dö men å andra sidan vill man heller inte se dom må dåligt. Det är riktigt svåra frågor. På ett sätt tycker jag att alla människor har rätt att bestämma över sina egna liv samtidigt som jag också tycker att det är fel att avsluta sitt liv, sin plats på jorden när livet är en gåva som man fått för att förvalta och göra något bra av. Det behöver inte vara en större mening med just ditt liv men bara att du har vetskapen om att varje individ är en del av hela stora världen och att du är i det gör kanske ändå att du ser att det finns en mening med just ditt liv. Man är en del i ett stort samspel mellan människor, platser, djur och natur.
Jag tror att meningen med livet är att livet ska bestå. Att vi föds, blir förälskade, skaffar barn, blir sårade, dör och så fortsätter livet i nya skepnader. Livet är ett helvete ibland, det är det sannerligen, men jag hoppas ändå att ni tar vara på era liv och era relationer ni byggt upp. För tillsammans är vi starka, ja, tamejfan oslagbara.
Tre år
There´s nothing here for me on this barren road
There´s no one here while the city sleeps and all the shops are closed
Can´t help but think all the times I´ve had with you
Pictures and some memories will have to help me through
There´s no one here while the city sleeps and all the shops are closed
Can´t help but think all the times I´ve had with you
Pictures and some memories will have to help me through
I just miss you, that´s all
If tears could build a stairway,
and memories a lane,
I´d walk right up to heaven
and bring you home again.
and memories a lane,
I´d walk right up to heaven
and bring you home again.
♥
Att lära sig
Tankar som skulle kunna spärra in mig på ett hem men jag är för stabil inuti. Det är orättvist när jag tänker på det. Hur jag kunde bli så stark och han så svag. Hur jag kunde älska att leva när han inte gjorde annat än att hata. Jag kommer alltid ha dåligt samvete över de fruktansvärt ojämnt fördelade generna men man väljer inte någon att bli kär i, det händer bara. Man väljer inte heller sina barn, de föds till världen med en unik arvsmassa, sina egna unika tankar och det enda vi kan göra är att uppfostra dom till goda människor men inte ta emot dem varje gång de faller. Barn måste lära sig bli vuxna och ta ansvar över sina egna liv, det är ju vad allt handlar om.
(Oktober 2009)
(Oktober 2009)
I´m forever keeping my angel close
Hudnära.
My life so far
Många drömmer om att skriva en självbiografi. Sådana tankar har jag också haft och jag vet att jag har material som skulle räcka till en hyfsad debut av en hyfsad skribent men att öppna sina innersta tankar, känslor och familjeförhållanden i en bok som inte bara kan raderas som ett blogginlägg är ju superläskigt. Därför skriver jag vidare på min fiktiva roman.
Jag har två stora sorger som jag får lära mig leva med men jag tycker ändå inte att mitt liv varit hemskt på något sätt. Jag har upplevt mer sorg och förlust än de flesta gör under en livstid och jag är bara 23 år men jag tycker ändå inte att andra har det bättre än mig. Jag är nöjd med de få år jag fick med min pappa och min lillebror. Jag hade önskat att jag fått betydligt fler år och minnen tillsammans men mitt liv är inte över än bara för att deras är det. Det är klart att jag liksom många andra faller i djupa svackor, får ångestattacker och då sorgen gör ondare än vanligt men jag har en skyldighet gentemot pappa och framförallt Simon att leva vidare med deras blod i mina ådror och deras historia att berätta. Och det ska jag göra, till varje pris. Jag älskar livet trots att det vänt mig ryggen åt flera gånger och straffat mig på de mest jävligaste sätt. Fast jag ska ändå göra något bra utav det. Jag ska ta med mina erfarenheter, mina sorger, mina glädjeämnen, mina kärlekar till min nästa och vår nästa.
Me mar adentro.
Fake love for an hour or so
Ofta är det konversationerna jag saknar. Musiken. Texterna. Bilderna. Resultaten från hockeyn. Alla avier med senaste märkeskläderna. Skjutsandet hit och dit. De glittrande ögonen. De vackraste ögonen. Och leendet. Dina känslor utanpå kroppen. Jag fick alltid dig att le även fast smärtan skar i dig som nya rakblad.
Utan dig vid min sida vänjer jag mig sakta för varje dag att gå barfota över krossat glas.
Utan dig vid min sida vänjer jag mig sakta för varje dag att gå barfota över krossat glas.
Om du hör mig, var du än är nu
Stiko Per Larsson – Silver & Guld
Tio blåa tåg mot norr Och tio djupa andetag Det är bara några meter kvar Innan fötterna tar mark Och du kan ta nerven Du kan ta orden från mig Fast tärningen är kastad nu Kan inget få mig att glömma dig Om du hör mig, var du än är nu Inget silver och guld kunde lysa som du Och kvar här finns hjärtat Som alltid slår för dig Det slår för dig, var du än är nu Det slår för dig Det finns så många frågor kvar Som aldrig når dig i din sömn Och jämfört med dom minnen du gav Känns alla andra som en dröm Och du var den av oss Som stod med ryggen rak Och du var den av oss Som aldrig ville nånting ont Om du hör mig, var du än är nu Inget silver och guld kunde lysa som du Och kvar här finns hjärtat Som alltid slår för dig Det slår för dig, var du än är nu Det slår för dig Tio blåa tåg mot norr Och tio djupa andetag Det är bara några meter kvar Innan fötterna tar mark Om du hör mig, var du än är nu Inget silver och guld kunde lysa som du Och kvar här finns hjärtat Som alltid slår för dig Det slår för dig, var du än är nu Det slår för dig
I don´t know if you care at all
I learned the things you never showed me, took the chances you´d have blown.
And to this day the one and only you remain a complete unknown.
Complete unknown, complete unknown.
Sum 41 – Dear Father
Den här låten spelade du många gånger. Man behöver inte vara smart för att förstå hur mycket du saknade honom. Nu är det vi som saknar er.
I´m getting used to know you´re just a name without a face.
And to this day the one and only you remain a complete unknown.
Complete unknown, complete unknown.
Sum 41 – Dear Father
Den här låten spelade du många gånger. Man behöver inte vara smart för att förstå hur mycket du saknade honom. Nu är det vi som saknar er.
I´m getting used to know you´re just a name without a face.
Rewrite my history
Who says I can't be free
From all of the things that I used to be
Rewrite my history
Who says I can't be free
John Mayer – Who Says
From all of the things that I used to be
Rewrite my history
Who says I can't be free
John Mayer – Who Says
Simon...
... är jorden vacker från ovan?
♥ Nio månader av obeskrivlig sorg och saknad. ♥
© Angelica Lindvall
All saints
Nu är bouppteckningen efter Simon klar. Det har tagit extremt lång tid men nu är det bara att signera och sedan är arvet delat mellan mig och mamma. Det känns inte roligt någonstans. Jag har en ihålig känsla i magen. Om ni bara visste hur mycket jag saknar den där skitungen.
Fast jag tänker inte på Simon lika ofta längre, fortfarande varje dag såklart men inte hela tiden. Jag tror det beror på tatueringen jag gjort, nu är han liksom alltid synlig och med mig överallt. Men det kommer fortfarande perioder då jag går in i mig själv, gråter och skakar okontrollerat och vill inget hellre än dö så jag får träffa honom igen. Nu vet jag förstås inte vad vad som händer efter döden men jag vill gärna tro att jag får träffa han och pappa igen. Fast jag har inte bråttom att ta reda på det men herregud, vad jag önskar att jag fick Simon tillbaka. Jag ska hälsa på han och pappa i helgen och göra lite höstfint vid graven och tända ett varsitt ljus för männen som haft störst betydelse i mitt liv. Jag missar ju alla helgon men jag kommer tända ljus i Tanzania också och skänka dom och min vackra mamma alla mina tankar. Vi är fortfarande en familj fast vi finns på olika platser. ♥
Fast jag tänker inte på Simon lika ofta längre, fortfarande varje dag såklart men inte hela tiden. Jag tror det beror på tatueringen jag gjort, nu är han liksom alltid synlig och med mig överallt. Men det kommer fortfarande perioder då jag går in i mig själv, gråter och skakar okontrollerat och vill inget hellre än dö så jag får träffa honom igen. Nu vet jag förstås inte vad vad som händer efter döden men jag vill gärna tro att jag får träffa han och pappa igen. Fast jag har inte bråttom att ta reda på det men herregud, vad jag önskar att jag fick Simon tillbaka. Jag ska hälsa på han och pappa i helgen och göra lite höstfint vid graven och tända ett varsitt ljus för männen som haft störst betydelse i mitt liv. Jag missar ju alla helgon men jag kommer tända ljus i Tanzania också och skänka dom och min vackra mamma alla mina tankar. Vi är fortfarande en familj fast vi finns på olika platser. ♥
Memory lane
Jag hade en så otroligt härlig kväll i går tillsammans med min brors gamla flickvän, en av dom bör tilläggas. Vi fikade på Wayne´s coffee på Kupolen och shoppade lite (en gorgeous klänning till Zoe och tavellister till mig, inte fullt lika kul kanske). Sedan åkte vi hem till mig, lyssnade på Simons musik (älskar att höra hans röst, det gör honom levande igen) och därefter hyrde vi Yes man och åt ostbågar och pratade gamla minnen. Det känns som att jag minns fler saker när jag får höra andra berätta om honom. Zoe berättade bland annat att på Simons gamla lunarsida stod det "I love my girlfriend Zoe, she has brown hair and brown eyes" och under stod det "Things I love: my girlfriend and my sister". Urgulligt ju. Fast jag har ju alltid vetat att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom även fast vi inte sa det till varandra särskilt ofta. Det behövdes aldrig.
När jag tänker efter var inte jag och Simon som vanliga syskon, visst retades vi och slogs med varandra men vi hade ett sådant starkt band och kände instinktivt om något var fel. Jag är verkligen ledsen att jag och Simon inte kommer få dela våra vuxna liv tillsammans men vår gemensamma barndom räcker för en hel livstid.
När jag tänker efter var inte jag och Simon som vanliga syskon, visst retades vi och slogs med varandra men vi hade ett sådant starkt band och kände instinktivt om något var fel. Jag är verkligen ledsen att jag och Simon inte kommer få dela våra vuxna liv tillsammans men vår gemensamma barndom räcker för en hel livstid.
Ta mina vingar istället
Jag har börjat leva efter ett motto som fler borde följa. Det är att skjut bara upp de saker till morgondagen du kan tänka dig ha ogjort när du dör. Som i dag till exempel. Min lägenhet is a huge mess och jag borde verkligen ha städat men istället ringde jag min jämngamla kusin som jag sagt vid flera tillfällen nu att vi borde ses. Så vi gick en vända runt sportfältet, sen bjöd jag henne på mat. Sedan satte vi oss ute i solen och pratade då en gammal skolkamrat dök upp. Hon var nyfiken att se min lägenhet så vi gick upp till mig och min kusin gick hem till sig. Sedan satt jag och den här gamla skolkamraten och pratade i timmar om allt mellan himmel och jord, bokstavligen. Det är sådana samtal och möten med människor som förgyller ens vardag, som fyller ens dagar med liv. Så visst, min lägenhet är fortfarande stökig men det kan jag leva med. Istället fick jag kvalitetstid med min kusin och ett långt samtal med någon som orkade lyssna.
Jag har inte alls mått bra på sistone. Det är en fasad man målar upp om att allt är okej, till och med för de närmaste, för sin familj, för sina vänner. Man vill inte vara till någon belastning samtidigt som man blir så fruktansvärt trött att ingen längre frågar hur man mår, som om allt gått över. Bara de riktiga vännerna lägger märke till att man mår dåligt som i dag till exempel, när jag är ledig och verkligen har tid att må dåligt, gråta och skrika ur mig all frustration. Medan andra vänner bara stjäl ens energi och orkar bråka och gnälla om så obetydliga saker. Jag tycker att det är rentav fult att stjäla energi av mig som knappt har någon energi.
Nu ska jag i alla fall sova, för i morgon hoppar jag in extra och jobbar och då finns det inte mer tid att må dåligt. Fasaden påkopplad, check!
Jag har inte alls mått bra på sistone. Det är en fasad man målar upp om att allt är okej, till och med för de närmaste, för sin familj, för sina vänner. Man vill inte vara till någon belastning samtidigt som man blir så fruktansvärt trött att ingen längre frågar hur man mår, som om allt gått över. Bara de riktiga vännerna lägger märke till att man mår dåligt som i dag till exempel, när jag är ledig och verkligen har tid att må dåligt, gråta och skrika ur mig all frustration. Medan andra vänner bara stjäl ens energi och orkar bråka och gnälla om så obetydliga saker. Jag tycker att det är rentav fult att stjäla energi av mig som knappt har någon energi.
Nu ska jag i alla fall sova, för i morgon hoppar jag in extra och jobbar och då finns det inte mer tid att må dåligt. Fasaden påkopplad, check!
Saknaden växer sig bara större
Jag hörde ett ljud i hallen. Det lät som att någon fifflade med låset. Jag kan ha lånat ut nyckeln till Simon tänkte jag. Men han har ju inte ens sett min nya lägenhet och han är också tre små bokstäver som jag inte velat säga högt än. Kommer jag någonsin klara av att säga det ordet högt? Jag funderade på om jag skulle bli rädd om han dök upp i dörröppningen. Antagligen inte. Jag skulle garanterat gråta av lycka för att han äntligen kommit tillbaka. Sedan skulle jag såklart skälla ut honom för att han varit borta så länge.
Jag saknar Simon mer nu än jag gjorde dagarna efter han precis begått självmord. För då var han fortfarande nära mig, vi hade precis pratat med varandra. Vi hade andats samma luft, sett samma rum. Men ju längre tiden går desto längre försvinner han bort från mig. Tänk om jag glömmer hur han lät när han pratade? Hur hans skratt lät?
Livet är ett helvete på jorden. Mardrömslikt, avgrundsdjupt. Livet ska göra ont, annars vet man inte hur det är att leva. Men allt har ett pris.
Jag saknar Simon mer nu än jag gjorde dagarna efter han precis begått självmord. För då var han fortfarande nära mig, vi hade precis pratat med varandra. Vi hade andats samma luft, sett samma rum. Men ju längre tiden går desto längre försvinner han bort från mig. Tänk om jag glömmer hur han lät när han pratade? Hur hans skratt lät?
Livet är ett helvete på jorden. Mardrömslikt, avgrundsdjupt. Livet ska göra ont, annars vet man inte hur det är att leva. Men allt har ett pris.
Ett halvår sedan det fruktansvärda
I dag spelar jag Simons musik. Och som alltid när jag lyssnar på hans vackra sångröst, hans vackra textrader så känns det som en kniv skär rakt genom hjärtat. Det gör fysiskt ont samtidigt som jag känner mig så stolt. Han var så begåvad och jag tror aldrig riktigt han förstod hur. Fast vissa saker är medfödda.
Men det fanns så många ord kvar att skriva, så många texter kvar att tonsätta. Det sägs att dom vi älskar mest ska vi förlora först. Jag hatar att du är borta men jag älskar att du är med pappa. Vi andra kommer ikapp förr eller senare. Kanske i morgon, kanske om femtio år.
I know you won`t let me let you down.
Fem månader
Jag ser honom framför mig hela tiden. Hans långa ögonfransar, hans mörkgröna sårbara ögon, hans gängliga kropp, hans skuggtatueringar, hans spretiga morgonfrilla, hans sneda lilla leende, hans ärr över ögonbrynet, hans glänsande piercingar. Jag ser honom i andra jämngamla, tänker att han skulle vara 19 år nu.
Jag tycker att det är förjävligt att en levande mardröm för mig alltid kommer vara förknippad med en kall januarinatt och ambulanser och poliser som står och blinkar på vår garageuppfart. Den känslan kommer aldrig suddas ut. En känsla av vanmakt, en känsla av att veta att det redan är försent och att vi aldrig mer kommer få höra honom skratta eller se honom le någonsin igen.
Jag tycker att det är förjävligt att en levande mardröm för mig alltid kommer vara förknippad med en kall januarinatt och ambulanser och poliser som står och blinkar på vår garageuppfart. Den känslan kommer aldrig suddas ut. En känsla av vanmakt, en känsla av att veta att det redan är försent och att vi aldrig mer kommer få höra honom skratta eller se honom le någonsin igen.