angelica1987.blogg.se

Journalistlinjen på Molkoms folkhögskola producerar artiklar och krönikor i rasande takt till en valtidning för ointresserade ungdomar i åldrarna 18-26 som ska vara uppe på webben innan riksdagsvalet den 17 september.

Själv är jag en av två chefredaktörer och har än så länge bara skrivit ett kåseri med rubriken "Alkohol är det bästa som hänt Sverige". Är ni nyfikna är det bara att spana in tidningen när den är klar. Jag kommer länka den härifrån så det blir inga problem att hitta den. Om ni är ointresserade av både politik och alkohol, så kommer det också en intervju med Linda Rosing som startat Unika Partiet vilket säkert kommer locka en hel del läsare. Jag vet att det är svårt att låta bli att läsa om Linda Rosing i hennes eviga mediakarusell eftersom man verkligen, verkligen vill avsky henne. Men jag lovar att inte säga till någon att ni läst artikeln om henne.

9 dagar till deadline.

PETTER, en elak SETTER med flera GETTER, (nej, här slutar min yrkesbana som professionell rappare) kommer till Borlänge på fredag den 1 september klockan 22 på Bolanche för att dra ett par låtar. Alla är välkomna dit för en entréavgift på 100 riksdaler.

Att vara journalist är ett helt vanligt tjänstemannayrke som på samma sätt som andra jobb är underkastat arbetsmarknadens alla lagar och avtal. Fast det finns väldigt få yrken där man får tänja på gränserna så pass mycket som när man är journalist. Det är ett yrke som innebär eget ansvar, möjligheter till självförverkligande som ligger i att uttrycka sig själv och bli hörd av många.

Den perfekta journalisten existerar inte för mig. Mitt mål är att bli en sådan journalist vars nyfikenhet är den största drivkraften, med det vill jag dock understryka att jag inte skulle gå över lik för att få ett scoop. Det finns gränser. Journalistik bör styras av värderingar och etiska bestämmelser, fast det är svårt att veta när det inte finns någon objektiv journalistik.

Journalistik bygger på val, alltifrån val av innehåll till val av metod. Alla val bygger på värderingar och jag tror att de flesta värderingar man har är man väl medveten om, fast det finns omedvetna värderingar som inte är lika lätt att ha ett kritiskt ställningstagande till. Etik är enligt mig den viktigaste faktorn inom journalistiken. Ett exempel kan vara om en känd person tagit självmord och det publiceras i tidningen. Förr var det tabu att publicera artiklar om självmordsoffer, numera är det vardagsmat. Detta gäller framförallt kända personer, men det har förekommit flera fall där självmordsoffren inte haft någon speciell funktion inom mediekretsar. I Borlänge förra året var det till exempel två ungdomar som tillsammans sprang mot ett tåg och hoppade. Då kan man undra vad det har för funktion i media, vad som intresserar läsarna just i detta fall. Antagligen valde media att publicera artiklar om detta på grund av att de var två som bestämde sig för att ta sina liv tillsammans. Vad kan detta ha för konsekvenser? Jag tror inte att fler människor kommer ta sina liv bara för att man publicerar en eller flera artiklar om ett specifikt självmordsfall. Däremot vill jag understryka att det finns folk som mer eller mindre påverkas av det som står i tidningarna. Och det är ju det som är meningen i många fall, att få folk att reagera och bli berörda trots att man skall förespråka en opartisk journalistik.

Det juridiska ansvaret för det som publiceras ligger hos ansvarige utgivare i tryckta medier, men ansvaret för det journalistiska arbetet stannar inte där. Ingen arbetsledning kan eller bör styra medarbetarnas arbete in i minsta detalj. Ömsesidig tilltro ligger till grund för hela arbetsprocessen för att det inte skall bli fel i tidningen som kommer sänka tidningens trovärdighet. Jag anser att den viktigaste uppgiften man har som journalist är att bygga upp en trovärdighet. Människor ska kunna tro på det dem läser i tidningar, det är den viktigaste förutsättningen för att fånga läsarna. Journalister gör fel då och då, det är mänskligt men många har svårt att medge när de har fel. Jag vågar påstå att saknar man förmågan att medge att man har fel och be om ursäkt saknar man också trovärdighet.

”Trovärdighet tar månader, år och decennier att bygga upp. För att riva den åtgår blott ett ögonblick” skriver Olle Stenholm i ”Det journalistiska uppdraget” vilket jag tycker är en väldigt passande beskrivning på vad journalistyrket innebär.

Jag tror att tidspressen ligger till stor grund för att artiklar och dylikt resulteras i en enda osann soppa. Många journalister slarvar under pressade förhållanden för att få ihop en artikel på kortast möjliga tid vilket resulterar i att man har arga läsare efter sig eller personer som artikeln är skriven om påpekar de uppenbara felen som vid stress är svåra att se. Därför måste man som journalist sträva efter att nå sanningen, det är i alla vad jag planerar att göra i min yrkesbana.

Jag har flyttat hemifrån nu. Och jag trivs jättebra! Mitt rum är som en liten etta; det är ett stort rum med en säng, skrivbord, fåtölj och nattduksbord, sen har jag en liten hall och ett litet badrum som är nyrenoverat och jättefräscht. Jag är glad att jag fick egen dusch, jag är för känslig för att dela dusch med andra främmande människor. Jag bor i en studentkorridor som kallas för Östan och ligger längst ner på skolområdet och mitt fönster ligger tursamt nog mot vägen där jag kan spana på lyckliga familjer som grillar, spelar kubb, klipper gräset och håller ordning på sina ungar som sprutar ned varandra med vattenpistoler.

Första dagen i skolan var det ett sedvanligt upprop i gymnastikhallen och jag kände ingen och visste inte alls vart jag skulle slå mig ner. Jag valde att sätta mig bredvid en blond och välklädd tjej som senare presenterade sig och berättade om sitt största intresse: att meka med bilar. Jag ramlade nästan baklänges av förvåning. Det är alltid roligt med människor som lyckas med konsten att chocka andra. Hon frågade mig om jag ville följa med på en kräftskiva i Karlstad i helgen, med utgång som pricken över i och jag tackade självklart ja. Jag trodde inte att jag skulle få svårt att skapa nya kontakter med tanke på hur jag är som person, men det här var bättre än förväntat.

Att bo på internat är som taget ur en vild high school-rulle, det är fest och fylla hela tiden. Vilket absolut inte är förenligt med studierna på Molkoms folkhögskola, men det bryr sig inte eleverna om. Tydligen. Än så länge är jag tacksam över att det inte är fester på vardagarna, för jag behöver lära mig sova i den nya smala sängen (jag saknar min dubbelsäng och jag saknar Thomas tunga andhämtning bredvid mig).

Min klass består av mer eller mindre målmedvetna personer som liksom jag älskar att skriva, jag tror dock inte att det kommer bli någon större konkurrens oss emellan. De flesta av oss har helt olika mål och framtidsplaner inom media. Några vill syssla med lokaljournalistik, några vill göra radio och andra vill göra reportage för TV medan det finns  några som vill frilansa. Vi har redan börjat jobba och skall redan nästa vecka börja producera en tidning inför valet vilket är något jag ser framemot. Tidningen alltså. Valet känns mindre kul, fast jag tror det blir ett maktskifte i år vilket nog kan bli både roligt och spännande.

Min lista som jag måste följa/alternativt tvinga mig själv att följa under höstens mörka månader: 

1. Plugga hårt och skoningslöst så att jag blir bättre än bäst på journalistik.
2. Åka iväg på reportageresa med klassen till något spännande land.
3. Gå ner minst fem kilo innan jul (power-walka is the shit)!
4. Köpa ett par läckra svarta ankelboots och kanske några ballerinaskor till. 
5. Se Bryan Adams i Löfbergs lila arenan i Karlstad den 22 september.
6. Åka iväg på en långresa till Brasilien/Egypten eller något annat exotiskt land innan jul. 
7. Spara ut luggen och håret så att jag ser normal ut igen. Kort hår är tantigt. I alla fall på mig. 
8. Åka hem emellanåt och festa med alla vänner som ännu inte lämnat Borlänge. 
9. Fixa ett nytt pass.
10. Undvika att börja prata värmländska. Det räcker gott och väl med dalmål. 

Mel Gibson uttalade sig elakt om judar för en tid sedan i samband med att han greps för rattfylla. Det är allmänt känt att Mel Gibson har alkoholproblem och hans vänner är inte sena att försvara hans agerande, Jodie Foster har bland annat uttalat sig om incidenten. Nu har även den avdankade gamla Dirty Dancing-skådisen Patrick Swayze ställt sig på Mel Gibsons sida och sade nyligen i en intervju att: "Alla säger dumma saker på fyllan". Det får mig att fundera på om alkohol är en bra ursäkt till att bete sig som ett svin.

Det man inte minns har man inte gjort, eller?

               

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa om en ung flicka med modelldrömmar som slutade äta inför sin debut på catwalken, och dog i samband med ett klädombyte på scenen. Jag har själv haft ätstörningar och ibland växer fortfarande maten i munnen på mig, men jag har aldrig haft anorexi eller bulimi vilket jag är tacksam för.

Jag lider med de tusentals flickor som har dessa snedvridna ideal djupt inpräntade i huvudet och tror att det är så man skall se ut. Fast det finns hjälp att få, och alla som känner någon som inte mår bra och som tappat aptiten på både maten och livet måste genast finnas där och stötta dem, leda dem in på rätt spår.

Det är inte vi vanliga människor som skapat dagens ideal, det är media och modehusens makthavare och jag vet inte vad man skall göra för att förhindra att dessa sjuka och ouppnåeliga ideal sprids. Om någon har ett förslag, så ställer jag mer än gärna upp på att besegra dagens skönhetsideal.

"Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt"

- Voltaire.