Bättre ökänd än okänd
Snart ska jag på återträff med min gamla hederliga tjejklass från högstadiet. Ja, vi var bara tjejer eftersom vi gick musiklinje och sysslade med kyrkaktiviteter och musikaler. Det var riktigt roligt och vår enda gemensamma sysselsättning som tyvärr bara gav oss en ännu större töntstämpel. Ingen av oss såg ut som en tönt, det var knappt någon som använde glasögon eller hade särskilt mycket finnar eller gammalmodiga kläder heller. Nej, vi var alla rätt fräscha men fick inga killar bara för att vi råkade vara smarta. Och jag menar bra mycket smartare än killarna och de andra på skolan. Hur kan man annars förklara vinsten i teknikåttan? Eller att vi var överlägset bäst på nutidsorientering? Jag hade väl kanske inte så mycket att komma med för jag gick ut med sämst betyg i klassen. Jag hade 250 poäng i slutbetyg
(315 var bäst om jag inte minns helt fel). Och ändå var jag sämst. Min töntklass hade ingen fritid, därför hade de bäst betyg. Visst hade väl flera av dem intelligenta gener, men jag satt inte och räknade ut matteboken på en lördagkväll. Jag roade mig på andra sätt. Jag minns en tjej i min klass (inga namn nämnda) som grät över sitt provresultat i samhällskunskap. Hon hade fått MVG, men det fattades två poäng för att hon skulle få alla rätt. Och hon grät...! Vilket misslyckande.
Jag kände mig rätt utanför i min töntklass, och umgicks mer med killarna som gick i parallellklassen som vi delade lektioner med (där gick också den snyggaste killen jag någonsin träffat, som jag sedan blev tillsammans med och som jag fortfarande är tillsammans med). Vi var sannerligen inte en vanlig klass, och var hatade av alla elever, men vi levde efter mottot: "Bättre ökänd än okänd". Fast lärarna älskade oss. Verkligen älskade oss, vi kunde komma en kvart försent utan att få skäll medan de andra eleverna fick onda ögat om de så missade en minut av den dyrbara lektionstiden. Det var inte rättvist, men vi mådde inte sämre för det.
Nu har det gått över tre år sedan vi skiljdes åt, och alla har framtiden räddad med sina fina stipendium och kontakter. Utom jag som låtit min envishet tagit mig dit jag är idag. Och var är jag? Jag befinner mig i gränslandet mellan drömmar och verklighet, men jag är fast besluten att låta min dröm bli verklighet. Jag ska bli journalist och erövra världen med mina ord. Jag lovar att det inte är sista gången ni hör någonting från Angelica Lindvall. För som sagt, bättre ökänd än okänd.
Jag och Filip Hammar på Rockbjörnsgalan i vintras.
(315 var bäst om jag inte minns helt fel). Och ändå var jag sämst. Min töntklass hade ingen fritid, därför hade de bäst betyg. Visst hade väl flera av dem intelligenta gener, men jag satt inte och räknade ut matteboken på en lördagkväll. Jag roade mig på andra sätt. Jag minns en tjej i min klass (inga namn nämnda) som grät över sitt provresultat i samhällskunskap. Hon hade fått MVG, men det fattades två poäng för att hon skulle få alla rätt. Och hon grät...! Vilket misslyckande.
Jag kände mig rätt utanför i min töntklass, och umgicks mer med killarna som gick i parallellklassen som vi delade lektioner med (där gick också den snyggaste killen jag någonsin träffat, som jag sedan blev tillsammans med och som jag fortfarande är tillsammans med). Vi var sannerligen inte en vanlig klass, och var hatade av alla elever, men vi levde efter mottot: "Bättre ökänd än okänd". Fast lärarna älskade oss. Verkligen älskade oss, vi kunde komma en kvart försent utan att få skäll medan de andra eleverna fick onda ögat om de så missade en minut av den dyrbara lektionstiden. Det var inte rättvist, men vi mådde inte sämre för det.
Nu har det gått över tre år sedan vi skiljdes åt, och alla har framtiden räddad med sina fina stipendium och kontakter. Utom jag som låtit min envishet tagit mig dit jag är idag. Och var är jag? Jag befinner mig i gränslandet mellan drömmar och verklighet, men jag är fast besluten att låta min dröm bli verklighet. Jag ska bli journalist och erövra världen med mina ord. Jag lovar att det inte är sista gången ni hör någonting från Angelica Lindvall. För som sagt, bättre ökänd än okänd.
Jag och Filip Hammar på Rockbjörnsgalan i vintras.
Kommentarer
Postat av: Liza
glasögon, mycket finnar eller gammalmodiga kläder? Vem påstår att man behöver vara tönt bara för att man ser ut så?
Postat av: Angelica
Liza: Det är ju allmänt känt att man rent generellt alltid sett de personer som inte har råd eller energi att lägga ned tid på att köpa de senaste trenderna, aknemedel eller linser, som töntar. Fast det ska för den sakens skull inte betyda att töntar är kompletta nollor, tvärtom så är de oftast mer begåvade, rent generellt som sagt.
Trackback