angelica1987.blogg.se

Jag måste bekänna en sak. Ibland utnyttjar jag min ställning som journalist och ställer frågor som inte har med artikeln att göra.

"Har du flickvän? Nehej, så du är singel alltså? Var bor du? Jahaaa, har du egen lägenhet? Kan jag ta ditt nummer utifall att jag behöver fråga något mer angående artikeln?".


Det fattas väl bara att jag frågar "Vad gör du i helgen?" och där rök förtroendet för dagens unga journalister. Fast okej, jag måste väl erkänna att jag är lika frågvis som privatperson också och det är sällan (aldrig) jag inte vågar fråga det jag har på hjärtat. Stackars min omgivning.

Jag tycker synd om mig själv. Nyss stötte jag i hälen i stolsbenet och nu forsar blodet. Ja, forsar. Jag lämnade röda fotspår på dansgolvet i lördags och nu lämnar jag blodiga spår i Mockfjärd också. Jag borde gå till en läkare och få såret ordentligt rengjort. Jag har inte vågat peta på det dels för att det ser så förbannat äckligt ut och dels för att det gör så in i helvete ont men jag borde nog ta ut glasbitarna i alla fall.

Jag berättade precis för min kära vän Ida att det är tveksamt om jag kan festa på sista april om inte någon drar omkring mig i en rullstol förstås. Till svar fick jag:

"Sedan när började du tacka nej till alkoholen? Jag trodde ni var gifta".

Jag säger då det! Att vara singel är inte bra för hälsan, man blir så jävla social och dessutom alkis. Och så får man skavsår av alla snygga skor man struttar omkring i.



Min häl ser ut som Sylvester Stallones överkropp, bortsett från musklerna.

Jag gymmade i dag innan jobbet. Det var förbannat skönt och nu är det viktminskning och sexpack på magen som gäller innan 1 juni. Here we go!

I dag fick jag ett roligt samtal från en av mina chefer.

"Hej Angelica, ska du på Peace&Love?"
"Japp"
"Jaha.. ja, det var bara det jag ville".
"Vadå, vill du ha nån som jobbar den helgen?"
"Ja, men du, vilken tur att jag ringde dig ändå, nu kom jag på en sak..."
"Men nej, jag ska fortfarande gå på Peace&Love..."
"Nej, men jag kom på en annan sak, fast få inte för dig nu att du får ta åt dig äran bara för att du gjorde så att jag kom på en sak".
"Haha, nädå, det är lugnt. Trevlig helg."
"Trevlig helg".

KLICK.

... tänds en gnista av hopp.

Hej Angelica, har du lust att skriva på ett kontrakt för Dala-demokraten, Dalarnas största och bästa lokaltidning, ett år framåt och jobba varje helg utom lönehelger och röda helger och samtidigt få en löneförhöjning på 10.000 kronor?

JA, TACK!

Jag är tillbaka i mitt hemland och jag lever vilket jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra efter den här resan. Paris var helt klart över förväntan, New York och London kan kyssa sig i arslet. Men däremot ville den där jäveln som många kallar Gud, att jag av någon anledning skulle missa flyget till Frankrike. Vi backar tillbaka tiden till sen onsdag kväll då jag, i god tid, börjar köra min lilla kuk-bil (excuse my French) mot Örebro för att hämta upp Alexz och därefter vidare mot Skavsta flygplats. Mitt i en omkörning lägger motorn (min NYA motor) av och bilen är död trots mina många ihärdiga försök att återuppliva den. Det var bara att kalla på bärgningsbil (1200 kronor i självrisk, jippie) och lifta mig vidare mot närmsta "stad" vilket i detta fall var Lindesberg. Där hämtade Alexz styvpappa upp mig och sedan skjutsade han oss ända till flygplatsen. En räddande ängel. 

Vi landade helskinnade i Paris och tog en buss in till city. På busshållsplatsen träffade jag en gammal klasskompis från journalistlinjen (världen är bra jävla liten) och vi fick hennes karta, tunnelbanebiljetter och en god rekommendation på ett hostel i Montmartre. Vi lyckades hitta dit utan några som helst problem och allt var frid och fröjd till dagen efter då vi var tvungna att leta efter ett annat boende eftersom helgen var fullbokad. Vi hittade ett mysigt hotell en tvärgata bort där vi delade badrum med ett gäng kackerlackor. Vi upplevde allt man ska uppleva i en stad som Paris (jag skriver mer om detta i ett senare inlägg) och på söndagsnatten bestämde vi oss för att morgonen därpå åka till flygplatsen i god tid eftersom vi dels inte hade råd med en till hotellnatt och dels för att vi inte kunde komma ihåg var vi gick av bussen när vi först kom till Paris. På metron berättade dock en kille vart vi skulle åka så vi hittade rätt busshållsplats på en gång och var på flygplatsen redan klockan 13 i går. Planet gick 9.30 i morse. 

Vid 23 i går kväll blev vi utkastade från flygplatsen som var stängd fram till sex på morgonen. Det var tre grader ute och varken jag eller Alexz hade lust att bli förstasidestoff, jag kan verkligen se bilden på två ihjälfrusna brudar framför entrén till flygplatsen. Så då skrapade vi ihop några euro för att ha råd att åka buss till något billigt övernattningsställe. I bussen hörde vi två oroväckande låtar, den ena Highway to hell som spelas i Final destination när flygplanet kraschar och strax därefter Rape me. Någonstans där bestämde vi oss för att idén om att sova på en parkbänk i Frankrike inte var så där jättestrålande och skrapade ihop våra absolut sista slantar som skulle räcka till mat, och checkade in på ett hotell.

Vi kom i alla fall hem välbehållna och jag var glad och trött när jag vred om nyckeln till lägenheten. Tills en frän doft av rutten mat kom emot mig. Toppen, mitt kylskåp har gått sönder och ALL MAT SOM JAG HAR FRYST NER OCH SPARAT TILL FATTIGA TIDER är förstörd. Just nu är det fattiga tider och jag har inte råd att köpa mat men jag har ju ändå tänkt gå ner några kilon till beachsäsongen. Ibland älskar jag mitt liv.

Nu sticker jag till Paris, kommer tillbaka på tisdag!

Här går jag och trånar efter Olivier Martinez när tamejfan en av världens snyggaste fotbollsspelare är fransman! Zinedine Zidane!

Nyss fick jag en dimmig flashback av lördagen. PANIK. Måste ringa Thomas.

Jag: Heh.. hej..
Thomas: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.
Jag: Men va fan.. okej, jag menade det jag sa men inte hur jag sa det.
Thomas: HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Nu kommer mitt älskade ex påpeka det jag sa, som jag ju faktiskt menade, till döddagar. Men jag älskar honom ändå. Kanske just därför.

Efter ett moget och ytterst noga övervägande har jag beslutat mig för att emmigrera till landet där alla dricker te istället för kaffe och staden där det blir svart på näsduken när man snyter sig och där Madonna och hennes man bor. Japp, jag ska flytta till London i höst för att göra livet surt för en viss australienare. Och för att plugga engelska.

Jo, jag hade ju min inflyttningsfest i lördags. Och ehm, jag tänkte låta bilderna tala för sig själv men det dröjer tills i morgon innan ni får se hur Angelica gick från nykter till aspackad på en timme lite drygt. Jag vill också tacka alla som kom. Det var gamla klasskamrater från lågstadiet, reskompisar, ex, kollegor, killkompisar, gamla strul och vänners syskon som alla dök upp och gjorde min kväll oförglömlig. Jo, jag minns faktiskt allt som hände fram till midnatt.

Särskilt tack till er som gav mig snuskigt dyra inflyttningspresenter. Jag skäms som en hund som nyss lagt en kabel på hallmattan och jag lovar att lägga undan alla växelpengar jag får till era födelsedagspresenter och nu hoppas jag att alla mina vänner är decemberbarn..!