angelica1987.blogg.se

[ ] köpt en hårfön
[x] sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut
[x] följt med som smakråd vid en shoppingrunda
[x] pratat känslor nykter
[x] skrattat under en romantisk komedi
[x] berömt en person av manligt kön för sitt utseende
[x] ringt upp en person utan konkret syfte
[x] funderat på namn åt mina barn
[ ] insett storheten hos Barbra Streisand
[x] lyssnat på en skiva främst för att personerna i bandet är snygga
[ ] druckit cosmopolitan
[x] sett ett avsnitt av "sex and the city"
[x] sett två avsnitt av "sex and the city"
[x] känt mig sugen på en kopp te
[x] känt glädje över att få blommor i present
[x] gjort någonting romantiskt på eget initiativ
[x] blivit arg utan anledning
[x] gråtit efter 9 fyllda år
[ ] brytt mig om H&M:s val av modell
[ ] insett storheten i Linda Skugges krönikor
[x] kramat en kille
[x] dansat

Kvinnliga: 17/22

Manliga: 11/22

Grattis pappa! I dag skulle du fyllt 42 år om du inte valde att ta ditt liv för snart 15 år sedan.




Jag älskar dig fortfarande.

Jag tror jag är shopaholic. På riktigt. Jag finner inte längre njutning i att använda kläderna jag köper utan jag tycker det roligaste är att stå i kassan, betala den läckra Bondelid-tröjan och sedan gå därifrån med kassen och ett leende på läpparna. Detta har resulterat i att det ligger flera oanvända märkeskläder i min garderob.



Jag kanske borde söka hjälp. Fast än så länge kan jag betala räkningarna så jag väntar nog ett tag till.

Häromdagen tittade jag för första gången på Flashdance. Och jag fick världens lust att börja dansa igen. Dansare har ju tveklöst de vackraste kropparna och det är så otroligt roligt att dansa till bra musik. Numera dansar jag bara på krogen, men då är jag knappast lika duktig som jag var på dansföreställningarna. Alkohol är nog boven i dramat.

En sak jag lade märke till i Flashdance var att killen som spelar Alexandras pojkvän är ingen mindre än mr. Roberts (Summers pappa) i O.C. Tjugo år yngre men lika karismatisk då som nu.

Hur kan någon låta bli att älska fotboll?

Bli medlem du också och hjälp till att förändra utsikten för världens barn.

Det finns inget som retar mig mer än människor som kör på den här tycka synd om-stämpeln. En person som öppnar sig för en främling och öser ut allt om sin miserabla uppväxt. Sedan kör personen med sin omgivning och trycker ner människor i sin närhet och ingen vågar göra någonting eftersom personen ju haft det så svårt. Men vem fan har inte haft en jobbig uppväxt? Ska man låta sin uppväxt förvärra ens liv ytterligare och trycka ner sina medmänniskor i skoskaften för att man själv ska kunna må bra?

Jag undrar om dessa personer mår bättre efter att ha fällt elaka och sårande kommentarer till sina medmänniskor?

Jag tror på karma. Och sådana här personer kommer bli obetydliga amöbor i sina nästa liv.

I dagens Aftonbladet kan man läsa att allt fler kvinnor blir gravida som unga. Läsarna har röstat fram 26-30 år som den lämpligaste tiden att skaffa barn vid men en stor del av läsarskaran tycker att det är bäst att skaffa barn vid 21-25.

Trenden har vänt i Stockholm. Sedan början av 1970-talet har Sveriges kvinnor väntat allt längre med att skaffa sitt första barn. År 1970 var genomsnittsmamman 24 år. I dag är hon 29. Åldern på förtsföderskorna i Stockholm minskade i fjol till 30,6 år jämfört med 31 år året före. Papporna är i genomsnitt ett och ett halvt år äldre än sina tjejer. 

Jag tror att de flesta tänker att de ska ha pluggat färdigt först och vara etablerade på arbetsmarknaden innan de går och blir på smällen. Samtidigt som riskerna ökar betydligt ju äldre man blir.  Nog för att jag har drömmar om en superkarriär som journalist men jag skulle aldrig välja bort familjeliv. Helst av allt vill jag ha tre barn innan 30, och gärna med minst två-tre års mellanrum. Det betyder att jag måste börja snart. Vad min pojkvän säger om saken förtäljer inte historien men jag får väl tindra med ögonen helt enkelt. Fast han är smart den där grabben jag kilar med, han vill ha barn när vi har en trygg ekonomi. Det låter faktiskt klokt. 

Fast det blir ju lite svårt om man som mamma ska ta hand om barnet helt själv. För enligt den galna proffessorn i neurobiologi , Annica Dahlström så skadar pappan barnet för livet om han tar hand om barnet själv. Det skriver hon i sin nya bok "Könet sitter hjärnan". Hon påstår att de flesta män är olämpliga att själva ta hand om ett barn. Hon hänvisar sina åsikter till forskningsresultat men jag är helt säker på att det finns lika många forskningsresultat som bevisar motsatsen. Jag säger som Robert Wells: "Män kan inte amma... än!".

Min pojkvän är perfekt. Och med perfekt menar jag den ultimata drömkillen i alla romantiska filmer från Hollywood. Jag kan bli irriterad för att han är så perfekt. Han gör aldrig fel, säger alltid de rätta orden vid rätt tidpunkt och skämmer bort mig totalt. Men jag får snart en överdos. Det blir för sockersött helt enkelt.

Gudskelov så vet han att när jag säger kommersiellt skit om Alla hjärtans dag så förstår han att jag egentligen gärna vill ha någon romantisk upplevelse eller present. Men nu är måttet rågat. Han har blivit metrosexuell. Han har solat solarium två gånger på mindre än en månad.

"För att bli snygg på Forssa-cupen".

Ja, men, hallå? Jag kan inte ens komma och titta så det är inte mig han gör sig snygg inför. (Vem är hon!).

Han kanske rentav är homosexuell, för han duschar ju med andra killar. Solbrända killar som till och med stylar håret inför en vanlig träning. Det är bara för mycket.

Vart tog de riktiga männen vägen?

Mobbning är ständigt ett problem i skolor och jag har även sett yngre barn på dagis frysa ut sina kamrater. Det gör ont i hjärtat när någon kallar en jämngammal flicka för tjockis eller hora och en jämngammal pojke för bög eller äckel. De flesta har nog blivit kallad för både det ena och det andra någon gång. Jag blev själv kallad för hora av en äldre kille. Då var jag åtta år.
Jag förstod inte riktigt innebörden av ordet, jag visste att det var en tjej som fick pengar för att ha sex men jag visste inte vad sex var. Därför tog jag inte så illa vid mig. Jag blev också retad för att jag hade glasögon, av samma kille. Då tog jag illa upp och grät mig många kvällar till sömns. Jag hade visserligen stora glasögon som egentligen inte passade till mitt lilla barnansikte men jag försvarar mig med att det var modernt då. Dessutom gillade jag mina glasögon och grät när jag fick bra syn igen. I dag har killen som retade mig själv glasögon och det skulle inte förvåna mig om han betalade för sex heller.

Förut jobbade jag bland barn där det förekom mobbning. Det var små barn som frös ut en flicka i gruppen. Hon fick aldrig vara med och leka, hon blev trampad på, dragen i håret och när hon satt själv i ett hörn och lekte med en docka så kom ett av de andra barnen och tog dockan ifrån henne. Jag såg det här med mina egna ögon och jag var en av få som gjorde en insats för att stoppa mobbningen.

Jag satte mig i soffan för att läsa Den fula ankungen. Barnen kröp upp bredvid mig, nyfikna och förtjusta över den kommande sagostunden. Den lilla mobbade flickan med de rödhåriga lockarna stod kvar på golvet i rädsla för att komma närmre. Hon visste att hon inte var en av dem. Jag sa till henne att hon fick komma och sitta i mitt knä och flickan sken upp som en sol. De andra barnen tittade avundsjukt på henne.

Jag började läsa och barnen lyssnade intresserat med tummen i munnen. Till slut sa jag:
- Vad tycker ni om att den fula ankungen blev retad av sina syskon för att han inte såg likadan ut som dem?
De ropade i mun på varandra och berättade att det var orättvist och hemskt att den fula ankungen inte fick vara med sina syskon och leka.
- Det är så här ni gör mot henne, varje dag, sa jag och nickade mot den rödhåriga flickan i mitt knä. Ni låter inte henne vara med och leka trots att det är mycket roligare att leka tillsammans. Ingen ska någonsin behöva vara utanför, då är man ingen riktig kompis.
Barnen tittade först förvånat på mig, sedan insjönk allt jag sagt.
- Ingen riktig kompis, ekade barnen.
Sedan fick den rödhåriga flickan med de förtjusande lockarna vara en i gänget.

I fem år har jag sagt att ”om fem år ska jag göra det här”.

Det har gått fem år nu. Jag är snart 20 vilket nästan är medelålders i min värld. Och det finns så mycket jag vill göra innan 30 att jag inte vet hur jag ska hinna med.

Jag vill volontärarbeta, hoppa fallskärm, sjunga mer karaoke, backpacka, flyga till spännande och exotiska länder med pojkvännen, studera psykologi, jobba, börja dansa igen, träna för att bli vältränad och snygg, förlova mig, gifta mig, skaffa barn, flytta hemifrån på riktigt, inreda min egen lägenhet, bo på olika ställen, börja bygga mitt drömhus för att sedan slå mig till ro.

Med den här farten så kommer jag inte att veta vad jag ska göra efter 30. Jag har ju redan gjort allt. Ska jag bara vara tillfreds med livet då, se mina barn växa upp, varva vardagen med barnskrik, föräldramöten, halvdant morgonsex med ögon tunga som bly och noll pengar på kontot efter vårt drömbygge med huset?

Om det är så här mitt liv kommer se ut kanske jag borde leva mer för dagen och inte blicka för mycket framåt. Man blir lätt besviken då.

Över hälften misslyckas med teoriprovet. 65 till 70 procent godkänns första gången men det finns en mindre grupp som drar ner statistiken genom att misslyckas flera gånger, berättar Karl-Erik Andersson, biträdande chef för förarenheten på Vägverket i Borlänge. 
  
Det är inte så konstigt att många misslyckas och blir kallade för losers. Det är ett svårt prov även fast jag klarade det på första försöket. Men det är definitivt svårare än uppkörningen som är rena barnleken. Det är förvisso olika för olika personer men jag blir sällan nervös och är jag nervös så visar jag det inte, vilket kan vara en av anledningarna till att jag lyckades så bra på uppkörningen.

Men jag blir rentav frustrerad över idioter som bokar teoriprov utan att ens plugga innan. Det är taskigt mot de som faktiskt har pluggat men som får lov att vänta i veckor på en tid. Och därmed basta.

Källa: Aftonbladet

• Nu kan man koppla in ett tv-spel i träningscykeln och välja olika banor att cykla på samt välja olika landskap. Aldrig tidigare har det varit så roligt att träna!
  
  
• Det har kommit en innovaitv fotoram för digitala bilder. Perfekt med ett visat bildspel istället för att byta foto i ramen. Väldigt nödvändigt. Verkligen. Och den kostar bara 2500 kronor på Philips.
  
  
• Japanska företaget Buffalo har designat en mus med inbyggd dubbelklicksknapp för den som inte orkar röra fingret två gånger. Latmusen är snart på svenska marknaden. 
  
  
  Fakta: Glamour och hennes
  

... i en rottweiler. Ett par vänner till familjen var här på middag och de hade med sig sin bedårande rottweiler. Det är inte hon på bilden (jag glömde min kamera i Värmland) men det är förbannat likt Blenda. Jag vill ha! Jag och Thomas var ute och gick med vovvarna, jag hade Blenda och han hade Texas. Det är respektingivande att ha en rottweiler som tjej, och bättre lynne får man då allt leta efter. Jag gick med henne lös bredvid mig. Vilken donna, så jäkla cool.

Det har varit underbart vinterväder i dag. Jag och mamma tog en lång promenad runt byn och det var rentav himmelskt att höra hur snön knastrade under skorna och Texas som begravde hela nosen i de snöklädda dikena. Min mamma påpekade även hur snål jag var. "Varför köper du ingen laptop för? Du har ju pengar!".

Hon har rätt. Varför köper jag ingen laptop? Då slipper lillebror gnälla över att jag "jämt" tar datorn när jag är hemma och jag kan äntligen få tid till att skriva på min roman. Det låter preteniöst men jag lovar att det inte är så illa.

Jag och Thomas ska snart ner på stan och kolla läget, då kan jag lika gärna ta en sväng förbi Onoff och alla andra superroliga teknikaffärer. Och även om vi flyttar ihop och har en varsin laptop så sparar det i alla fall på konflikter som kan tänkas uppstå. Och jag behöver en dator i mitt yrke. Japp, det lutar mot ett laptop-köp.

Jag har ända sedan jag varit liten velat ha barn. Kanske började det redan under dockstadiet. Nu är det snart på riktigt. Om man skriver ner saker blir det verklighet, om man däremot väljer att ha kvar tanken i huvudet är det en helt annan sak.

I "Mina vänner"-bok för vuxna skrev min pojkvän att om fem år har han en fru och kanske ett barn på G.
Hjälp.. jag är ju hans flickvän. Det måste ha varit MIG han haft i åtanke när han skrev det. Det där med fru hoppas jag blir verklighet, för jag vill gifta mig innan jag skaffar barn. Då får man uppleva ett bröllop utan en tanke på ens baby som ligger hos farmor och gråter förtvivlat över att mamma och pappa lämnat en i sticket och gör en till baby på ett romantiskt hotellrum. Sen vill jag åka på bröllopsresa och inte tänka på min dotter eller son som är 1000 mil från mig. Nej, giftermål får bli först. Jag tror att om man är gift innan man skaffar barn så är det mer på riktigt, man är en familj med samma efternamn (nåja, den saken kan diskuteras) och det blir svårare att göra slut (det är ju inte bara att slänga förlovningsringen i dörren och sticka, utan man måste ansöka om skilsmässa och dela upp möbler och sådant där jobbigt).

Om fem år är jag definitivt mamma om gud är på min sida. Man ska ju aldrig ta saker för givet, jag kanske inte ens kan få barn. Därför ska man börja i tid. Jag tycker att den idealiska åldern för att skaffa barn är mellan 20-25 år. Aldrig över 30. Men alla har ju rätt att tycka och göra vad de vill men jag hoppas verkligen att jag har mina tre kids innan 30 för sen går det bara utför. Och jag vill vara ung när mina barn är vuxna.

I dag har jag och Thomas varit tillsammans i 3 år och 9 månader eller 45 månader. Min Bichon Frisé är exakt lika gammal eftersom han föddes samma lördagkväll då jag och Thomas blev ett par. Tänk att det var så länge sedan. Vi gick bara i högstadiet. Och jag har alltid varit väldigt kritisk mot tonårsförhållanden, de kan väl omöjligt hålla? Fast vi har klarat det så här långt och faktum är att jag bara blir mer och mer kär.
Jag trivs med mitt liv. Det enda jag mår dåligt över är min världssämsta karaktär. Varför kan jag inte låta bli godsaker när frukt är så mycket godare och framförallt nyttigare? Fast i dag ska jag ta itu med träningen och kosten på allvar. Om tre månader firar vi 4 år tillsammans och då ska jag vara smal och inför beach 2007 ska jag ha en tvättbrädemage. Nåja, nästan.

Angelicas tips till den som vill gå ner i vikt:

1. Sluta äta godis (en halv påse mikropopcorn går bra).
2. Ha alltid en frukt tillgänglig i väskan ifall du blir sugen på något sött.
3. Promenera minst en timme varje dag, gärna i kuperad terräng.
4. Om du nu har svårt att låta bli godsaker, tillåt dig endast att äta godis en dag i veckan.
5. Alternera promenader med styrketräning på gym tre gånger i veckan.

Detta schema följde jag i två månader och jag blev 4 kilo lättare. Dessvärre blev det fotbolls-VM och chips och dipp som ledde mig rakt ner i fördärvet.

Jag är en sådan där hopplös tjej som älskar att planera. Min pojkvän förstår sig inte alls på mig. Han lever mer i nuet, tänker aldrig längre än till morgondagen och knappt det. Jag uppskattar den sidan hos honom och jag själv kan vara ganska spontan men jag har vänner som är rentav vilda i sin spontanitet.

I går satt jag och Johanna och planerade vår kommande backpacking-resa. Jag fick fjärilar i magen som ville flyga ut, lång borta till ett land där jag aldrig varit förut. Vi har inget direkt land i åtankarna än, egentligen spelar det ingen roll vart vi hamnar för varje land har sin egen speciella historia. Vi är dock överens om att det blir längre än Europa.

Det är skönt att jag vet vad jag ska göra det kommande halvåret. Först gå klart skolan förstås och åka till Ryssland på reportageresa, sen ska jag arbeta som timvikarie hos dagmammorna här hemma om jag inte får vikariat på någon tidning förstås. Det vore det ultimata. Och efter sommarens slut så har förhoppningsvis både jag och Johanna tjänat ihop en hel del pengar och då packar vi våra väskor och reser mot fjärran land.

Är det någon som vet ett roligt resmål  för backpackers? Jag är öppen för alla förslag! Ge mig gärna länktips!