angelica1987.blogg.se

Hemma i byn dör männen före kvinnorna. Som sig bör. De är ju trots allt det svagare könet. ;-)

 

Vad jag tycker är fantastiskt är alla dessa änkor som blir kvar. De slår sig samman i varandras stugor, dricker kaffe och skvallrar, syr lapptäcken och virkar grytunderlägg till barnen och barnbarnen, åker och handlar tillsammans, lagar mat och bunkrar upp med hembakat vetebröd i frysen, kollar på vilka program de vill utan gubbens gnäll i bakgrunden om att det går en fotbollsmatch på fyran, pratar och skrattar om vilka underbara tider som flytt tillsammans med sina äkta hälfter på husvagnssemestrar till Västkusten.

 

De lyckas trots sina förluster ändå hitta glädjeämnen i vardagen som gör livet värt att leva. För att mista sin livskramrat måste vara bland det värsta som finns. Någon som varit med en genom hela livet, i med- och motgång, och helt plötsligt dör knall fall. Men då är det tur att det finns andra i samma situation som kan stötta och trösta. En vacker vetskap om att man aldrig är ensam.

 

Sen tror jag också att till slut förenas man igen med de man älskar. Det måste vara så, vad skulle det annars vara för mening med att dö från första början?