angelica1987.blogg.se

Man ska ju erkänna sina brister har jag hört. Här är mina topp fem.


1. Jag säger ofta saker innan jag hinner tänka efter före. Det kan vara charmigt ibland men det kan också ställa till en hel del problem.

2. Jag är väldigt otålig och vill att allt ska ske just nu. Jag är dålig på att leva i nuet. Antingen drömmer jag mig tillbaka till gårdagen eller planerar inför morgondagen.

3. Jag kan vara väldigt envis och kämpar med näbbar och klor för att få min vilja igenom.

4. Jag är extremt dålig förlorare men jag jobbar på det.

5. Jag är väldigt disträ när det gäller allt förutom jobbet. Så när andra pratar med mig utanför arbetstid kan det vara bra att repetera det en sisådär tre, fyra gånger så kanske det går in till slut.

Kan inte ni lista saker ni vill göra i en kommentar? Det är alltid så roligt att veta vad folk planerar med sina liv.

Jag vill...

... resa en månad i Indien
... studera religion, juridik, litteratur, filosofi och filmvetenskap
... kunna tala minst fyra språk flytande
... flyga till Sydney, hyra en bil och köra tvärsöver Australien
... ta dykcertifikat
... hoppa bungy-jump
... bila coast to coast i USA
... bli fysiskt stark
... skaffa fler tatueringar


... och mycket, mycket mer!

 

Jag tror på mig själv såklart! För om jag inte tror på mig själv så är ju risken större att ingen annan tror på mig heller.



JAG KAN! JAG VILL! JAG VÅGAR!

Jag har många vänner men få som står mig nära. Jag är öppen som person men släpper sällan in någon på djupet, mest för att jag inte litar på någon annan än mig själv. Den enda som verkligen känner mig in- och utantill är min mamma och det är också hon som jag klassar som min bästa vän.

Föräldraskap behöver inte handla om biologiska band. Sedan pappa dog var vi ensamma ett par år, de tre musketörerna, jag, mamma och Simon. Men efter en tid kom Niklas in i bilden och det är också honom jag betraktar som min pappa i dag. Tack vare Niklas har jag aldrig behövt sakna en fadersgestalt i mitt liv. Han är den som skjutsat mig till dansträningen genom åren oavsett väglag. Han är den som tog ledigt från jobbet för att övningsköra med mig innan min uppkörning. Han är den som byter mina vinterdäck. Han är min mänskliga GPS, som jag ringer när jag inte hittar vägen. Han är den jag går till när jag vill ha medhåll i ett bråk med mamma. Han är den som bjuder på sig själv och får alla i ett sällskap att skratta och må bra. Han är världens bästa plastpappa och jag älskar honom som om han vore min biologiska pappa.

Min mamma är den starkaste människa jag känner. Hon har upplevt så stora sorger i sitt liv och att hon fortfarande går upprätt är beundransvärt. Mamma har aldrig förstått hur betydelsefull hon är. Alltid levt sitt liv för andra och glömt bort att hon är den viktigaste människan i hennes liv. Hon har gett mig och min lillebror den bästa uppväxten vi hade kunnat fått. Alltid tagit med oss på roliga upptåg. Om mamma hade lovat att vi skulle baka kanelbullar efter hon slutat jobbet och var tvungen att jobba över och kom hem alldeles söndertrasad så tog hon fram mjölet och kavlarna och lät oss baka ändå. Hon har alltid hållit vad hon lovat. Jag kommer aldrig kunna återgälda henne allt hon gett mig men jag hoppas hon vet att jag älskar henne mer än livet.