Lillebror, bli inte som jag när du blir stor
Orden räcker inte till
Jag saknar dig hela tiden men orden räcker aldrig till. Det känns som att någon karvat ur mitt hjärta med en sked och klistrat ihop bitarna ojämnt, för det skaver och svider hela tiden och det händer ibland att jag längtar och tänker i samma banor som du. För hur orkar vi gå vidare när varje ny dag bleknar i takt med morgonen?
Jag vill inte att livet ska vara något "man måste ta sig igenom". Men det behöver inte heller vara en dans på rosor. Min enda önskan, starkare än någonting annat, är att få dig tillbaka. Om jag blundar hårt och klistrar på ett leende så kanske drömmen går i uppfyllelse. Som jag samlat alla tappade ögonfransar och önskat dig tillbaka. Magen vänder sig ut och in, pulsen ökar, tårarna rinner och hjärtat slår i otakt. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Panik. Ångest. Ljudlösa skrik som ändå skär in i ben och märg. Det går aldrig över.
Men döden kan inte vara så farlig att jag behöver vara rädd längre, särskilt inte med tanke på att du redan är där. Fast det dröjer länge innan jag stänger mina ögon för gott men i slutet kommer det vara värt det.
Det är ingenting som går över
Alla andras problem känns så oroligt fjantiga, de som kanske förlorat en 80-årig morfar i cancer eller fått sitt hjärta krossat av en kille man dejtat ett par år. Det känns så futtigt i jämförelse med att förlora halva sin familj i självmord. Visst, kärlek är jobbigt och det gör fysiskt ont när det tar slut och det är också jobbigt att en kär gammal morfar går bort men unga människor ska inte dö. Särskilt inte i självmord där vi anhöriga får brottas med en evig skuld och den ständiga frågan: Varför?
Jag önskar fortfarande att tragedier kunde spridas ut mer så att inte samma familjer drabbas hela tiden. En annan mamma som brukar gå i samtalsgruppen har haft två barn som tagit sina egna liv. Två barn! Det känns bara för sorgligt. Ni andra är så otroligt lyckligt lottade så ni fattar inte.
Släktband
Hon skriver hans namn om och om igen tills bläcket är utsuddat av alla tårar. Gömmer papperet i skrivbordslådan under gloshäftet i engelska. Om många år när hon packar ihop flickrummet för att ta med sina samlade barndomsminnen till sin första lägenhet kommer hon hitta papperet hon gömt och en tår av saknad kommer rinna ner från ögonvrån.
Ett kramdjur som han fick för länge sedan av sin idol, och som han egentligen vuxit ifrån, får en hedersplats i sängen. Som en tröst i allt det svåra. För vi är alla barn inuti. Och det fanns många fler ishockeymatcher att se.
Hon kör bilen fort, blickar upp mot himlen som färgas rosa, och lyssnar på låtarna som spelades den sista färden. Bara för att släppa ut alla ihoptryckta känslor som finns inuti. Alla tårar som ännu inte gråtits. Inte för att hon måste utan för att hon själv vill.
Han döljer sina känslor väl för omgivningen men på vägen till och från jobbet brister allt och han håller ett krampaktigt tag om ratten för att inte åka av vägen och det är svårt att se någonting alls för alla tårar som skapar imma på glasögonen.
Hon går in i hans tysta rum, tittar på alla affischer han tapetserat väggarna med och gummiankorna han samlat på en hylla. Ett rum där manlighet och barnslighet går ihop utan någon större förklaring, bara ett tecken på att det bodde en kille där som vågade vara tuff samtidigt som han var väldigt skör. Men det var länge sedan det bodde någon där.
När alla sover, när ingen tröst längre finns att få, är vi alla barn som begraver gråten i kudden tills det blir alldeles vått och kallt. Vi skakar och rusar ut i panik, famlar runt i mörkret tills vi är tillbaka hos de vi älskar mest. De som förlåter, tröstar och ger all sin kärlek utan att kräva något tillbaka. För de vet redan att för någon betyder de allra mest.
Likgiltighet
Minnena av dig
Lindra sorgen med tabletter?
Afterlife
Avenged Sevenfold- Afterlife
Att du kunde känna att du inte hörde hemma här är något jag aldrig kommer begripa. För min värld var lika mycket din värld. Ingenting är som det var förut och saknaden växer sig bara större. Simon, jag är inte hel utan dig.
Känslor
Lillprinsen
Jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. ♥
Ett svek
Jag såg pappas självmord som ett svek men å andra sidan hann jag aldrig lära känna honom så pass bra att jag kunde förstå om han kämpat eller inte. Fast jag vet förstås att han försökte leva och jag vet också varför han inte orkade till slut. Men en sak jag vet alldeles säkert är att Simon kämpade och jag vet att vi kämpade för honom. Fast hur starka krafter vi än har tillsammans så handlar det till slut bara om en enda människas styrka.
Simon, varför skulle du alltid göra allting först?
Jag har planer
Jag skriver för det mesta om Simon i presens. Jag är inte alls redo att släppa taget om honom. Inte nu, inte än. Varje litet ögonblick med Simon sparar jag i ett speciellt rum i mitt huvud. Ett rum jag planerar att besöka ofta. Mina blogginlägg är också helt osammanhängande men det bara poppar upp saker vi upplevt tillsammans eller saker han sagt, och då måste jag skriva ner det. För jag vill aldrig glömma. Jag får aldrig glömma.
Som jag tidigare nämnt så är Afrikaresan uppskjuten till senare i år och jag började arbeta redan efter en veckas sjukskrivning. Kanske var det för tidigt, vad vet jag? Det enda jag vet är att på jobbet kan jag fokusera på min egna lilla värld fylld av intervjuobjekt, artiklar och fotografier. Men jag har alltid på mig vattenfast mascara, för på vägen till jobbet och på vägen hem så är det bara Simon jag tänker på och när jag trodde att det inte fanns fler tårar att gråta, då dyker de upp på nytt. Salta tårar som lämnar svidande spår på mina kinder. Det gör verkligen ont.
Men jag tänker inte ge upp utan kamp. Jag ska förändra världen, åtminstone min del av världen. Jag vill inte att så många unga ska må dåligt. Det är vår förbannade plikt som medmänniskor att vara öppna för signaler hos trasiga individer och hjälpa dom innan det är försent. Jag kommer alltid leva med skuld över att jag inte kunde rädda honom den kvällen. Å andra sidan finns det ingenting som säger att han inte skulle försöka igen senare. Det går inte att beskydda en människa dygnet runt. Vi vet Simons bakgrundshistoria. Han har räddats förut men när en människa blir myndig är det hans val att ta emot hjälpen eller inte. Vi ville att han skulle fortsätta gå i terapi men han sa att han kände sig stark. Och han blev starkare. Därför kom det som en chock att han tog det där oåterkalleliga steget i all hast. Den där julinatten då allt började så var jag ändå 100 procent säker på att Simon levde. Jag bara visste det. Men i bilen på väg hem från Bäsna fredagen den 9 januari kände jag att något var fel efter att ha sett Simon gå med upprörda steg in till huset. En bild av två vita kistor for genom huvudet som jag snabbt skakade av. Gammelmorfar och Simon. Ska jag ringa mamma och säga att Simon är ledsen eller ska jag låta han vara ifred?
Jag kommer alltid leva med skuld. Varför kramade jag aldrig om honom och bad han sova över hos mig så kunde vi ägna hela natten åt att prata om allt det som gjorde så ont i honom? Vi hade inte behövt prata om det heller, jag hade bara kunnat samla ihop de trasiga bitarna i hans hjärta och försökt klistra ihop dom igen. Sedan hade vi kunnat titta på Walk the line och sjunga Cash-låtar till gryningen.
Jag sover i hans t-shirtar som jag köpt till honom på alla mina resor och lyssnar på hans musik. Han var så otroligt begåvad, en kreativ själ ända ut i fingerspetsarna. Han kunde teckna som ingen annan, skriva låttexter som ingen annan och sjunga som ingen annan. Jag har alltid varit stolt över Simon, det är jag fortfarande. Vi var så olika men ändå så lika. Han lyssnade alltid på mig och jag lyssnade alltid på honom men höll sällan med.
Jag älskar dig för evigt, Simon. Du är det bästa som hänt världen.
Våra legender
Psykisk smärta
Jag tänker på dig hela tiden och saknar dig bara mer och mer för varje sekund som går. ♥
It´s not time to make a change
Jag önskar att du kunde ringa och säga att du är hemma igen. Att du lagat dina specialmackor med stekt ägg och dressing till mig. Bara för att få mig att le igen och glömma att du någonsin varit borta.
Varför går det inte att få det ogjort?
Om jag kunde flyga till dig
© Angelica Lindvall
Allt är förlorat
Jag försöker att tänka ut en mening med livet men det finns ingen. Allt är becksvart. Ett enda tomt, ihåligt mörker utan slut. Varför ska jag leva när de jag älskar mest är borta? Det finns ingen som kan trösta mig. Ingen förstår mina känslor, mina ångestattacker, mina sorger. De kanske skrubbar på ytan och tror sig förstå men ingen gör det egentligen.
Varför ska jag gå vidare när det inte finns något kvar att leva för? Det är bara ytliga saker som nya jeans, en festivalbiljett eller en grillkväll tillsammans med goda vänner i juli. Men det räcker inte. Det betyder ingenting hur gärna jag än skulle vilja att det betydde någonting. Jag har ingen livslust. Allt är förlorat.
Men jag ska tvinga mig själv att leva för den enda människan på jorden som jag beundrar av hela mitt hjärta. Min förebild, min glädje, min styrka. Om hon dör finns ingen av oss kvar.
Jag älskar dig, mamma. ♥
Vi får inte tystas
- Martin Luther King
Saknaden är oändlig
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through
© Angelica Lindvall
Alla bilder är skyddade enligt lagen om upphovsrätt och får inte användas eller kopieras utan mitt tillstånd
Ett perfekt avslut för en perfekt människa
Prästen läste därefter upp ett tal som var så igenkännande att alla log mitt i tårarna. Särskilt när han sa: "Enligt Simon var man inte karl förrän man skaffat sig en tatuering". Då skrattade flera i bänkraderna. Vi sjöng psalm 791 "Du vet väl om att du är värdefull" och psalm 320 "Tänk, när en gång det töcken har försvunnit".
Bachs Air spelades på orgel i början. På slutet spelades Amazing grace och när de sista tonerna suddats ut bar dina klasskamrater och bästa vänner din kista nerför altargången till tonerna av Paradise city med Guns´n`roses.
Take me down to the paradise city
Where the grass is green
And the girls are pretty
Oh, won't you please take me home
Ett perfekt avslut för en perfekt människa. Jag älskar dig och är hedrad över att få vara din storasyster. Familjen må vara delad men jag vet att vi ses igen. Du och pappa får hålla ställningarna däruppe medan jag och mamma tar hand om varandra här nere på jorden ett tag till. Sov gott, Simon. ♥
