angelica1987.blogg.se

Hon skriver hans namn om och om igen tills bläcket är utsuddat av alla tårar. Gömmer papperet i skrivbordslådan under gloshäftet i engelska. Om många år när hon packar ihop flickrummet för att ta med sina samlade barndomsminnen till sin första lägenhet kommer hon hitta papperet hon gömt och en tår av saknad kommer rinna ner från ögonvrån.

---

Ett kramdjur som han fick för länge sedan av sin idol, och som han egentligen vuxit ifrån, får en hedersplats i sängen. Som en tröst i allt det svåra. För vi är alla barn inuti. Och det fanns många fler ishockeymatcher att se.

---

Hon kör bilen fort, blickar upp mot himlen som färgas rosa, och lyssnar på låtarna som spelades den sista färden. Bara för att släppa ut alla ihoptryckta känslor som finns inuti. Alla tårar som ännu inte gråtits. Inte för att hon måste utan för att hon själv vill.

---

Han döljer sina känslor väl för omgivningen men på vägen till och från jobbet brister allt och han håller ett krampaktigt tag om ratten för att inte åka av vägen och det är svårt att se någonting alls för alla tårar som skapar imma på glasögonen.

---

Hon går in i hans tysta rum, tittar på alla affischer han tapetserat väggarna med och gummiankorna han samlat på en hylla. Ett rum där manlighet och barnslighet går ihop utan någon större förklaring, bara ett tecken på att det bodde en kille där som vågade vara tuff samtidigt som han var väldigt skör. Men det var länge sedan det bodde någon där.

---

När alla sover, när ingen tröst längre finns att få, är vi alla barn som begraver gråten i kudden tills det blir alldeles vått och kallt. Vi skakar och rusar ut i panik, famlar runt i mörkret tills vi är tillbaka hos de vi älskar mest. De som förlåter, tröstar och ger all sin kärlek utan att kräva något tillbaka. För de vet redan att för någon betyder de allra mest.