Ett svek
Jag såg pappas självmord som ett svek men å andra sidan hann jag aldrig lära känna honom så pass bra att jag kunde förstå om han kämpat eller inte. Fast jag vet förstås att han försökte leva och jag vet också varför han inte orkade till slut. Men en sak jag vet alldeles säkert är att Simon kämpade och jag vet att vi kämpade för honom. Fast hur starka krafter vi än har tillsammans så handlar det till slut bara om en enda människas styrka.
Simon, varför skulle du alltid göra allting först?
"Simon, varför skulle du alltid göra allting först?" Jag hoppas inte du menar självmordet :(
Liza: NEJ, vännen, det var inte det jag menade. Inte på det sättet. Jag menar bara att varför skulle han dö först..? Simon skulle alltid göra allting före mig.
Jag har sagt det förut men säger det igen. Det är du som fått mig att ändra uppfattning om hela den här grejen "ego att ta livet av sig" Jag har insett att vi är mer egoistiska som försöker hålla dem vid liv än att de lämnar oss. För som du säger, de har nog kämpat bra länge innan de tar steget.
Jaha, du menade så. Phuu :)
Usch, jag blir så less när folk anser det som en egoistisk handling och att det bara ska vara att ta sig i kragen och fortsätta leva. Så hemskt kan det väl inte vara, men tänk på alla andra, så fegt och så vidare. Jag har ingen aning om hur det känns att vara i ett sådant djupt mörker och under en sådan smärta att man väljer att ta sitt eget liv, men jag har insett så mycket att det inte är så enkelt som att rycka upp sig och börja leva! Bara en vanlig dag med ångest är svår att ta sig igenom, och det har de flesta upplevt någon gång, men det här är något så ofattbart att de som aldrig varit där inte förstår, men vi måste väl ändå vara så pass utvecklade att vi bör förstå att det är en sjuk person som gör något sådant eller går i sådana tankar. Det är tragiskt och vi måste förstå att psykiska sjukdomar kan vara precis lika livshotande som fysiska kan vara.
Det är så ledsamt med folk som inte förstår att det är på riktigt. Visst, det kan väl få vara egoistiskt då, men det är fortfarande en livshotande sjukdom och så som jag tror så är det ett oändligt mörker och att man blir helt blind för omvärlden när det gått så långt att man bestämt sig. Man har nog gett upp livet för längesedan när man tar livet av sig, man är vid liv, men man lever inte.
Jag är ingen expert, men det är bara mina tankar och känslor inför det här ämnet och folk som ska klaga på de som lider av psykiska problem.