Det är ingenting som går över
Alla andras problem känns så oroligt fjantiga, de som kanske förlorat en 80-årig morfar i cancer eller fått sitt hjärta krossat av en kille man dejtat ett par år. Det känns så futtigt i jämförelse med att förlora halva sin familj i självmord. Visst, kärlek är jobbigt och det gör fysiskt ont när det tar slut och det är också jobbigt att en kär gammal morfar går bort men unga människor ska inte dö. Särskilt inte i självmord där vi anhöriga får brottas med en evig skuld och den ständiga frågan: Varför?
Jag önskar fortfarande att tragedier kunde spridas ut mer så att inte samma familjer drabbas hela tiden. En annan mamma som brukar gå i samtalsgruppen har haft två barn som tagit sina egna liv. Två barn! Det känns bara för sorgligt. Ni andra är så otroligt lyckligt lottade så ni fattar inte.
men hur kan du tycka att andras problem är fjantiga?! vad är det som avgör vilken sorg som är fjantig?
Jag undrar varje dag varför pappa aldrig ringde mig ,även fast han aldrig tog självmord. Han verkade ju liksom aldrig mena att dö, ändå känner jag mig bitter över att jag aldrig fick prata med honom en sista gång.. Jag minns inte ens sista gången vi pratade, än mindre sista gången vi sågs..:-( kram
Anonym: Egentligen skulle jag inte godkänna din kommentar eftersom du inte vågar stå för vem du är men jag gör ett undantag. Det är en väsentligt stor skillnad mellan kärlekssorg och att förlora sin pappa och lillebror genom självmord, eller ja, förlora någon nära ung anhörig i olycka också för den delen. En gammal människa som dör är naturligt men inte att förlora sin lillebror i unga år. Fast det kommer du aldrig begripa eftersom av din inte fullt så empatiska kommentar att döma, inte har någon erfarenhet av det. Och nästa gång, skriv ditt namn och mailadress annars kan du lämna den här bloggen illa kvickt.
Linda: Ja, jag förstår dina känslor, jag försöker bevara varje minnen av mina sista dagar med Simon för jag vill inte glömma. Samma sak gäller de få minnen jag har av pappa. Men du behöver inte känna skuld eller ånger för att du inte minns sista gången ni sågs, tänk istället på alla ljusa minnen ni delat. kram!
Folk klagar alldeles för mycket, och det känns onödigt att alla ska behöva vara med om något frukansvärt för att förstå att man ska uppskatta det man har och få empati för andra. Jag blir så less! Alla har sina problem och man ska få sörja för det man mår dåligt över, men man ska inte göra en höna av en fjäder. Jag tänker på er varje dag, Angelica! Vad gör du på söndag kväll? Kram Lillemma
Jag uppskattade livet innan både pappa och Simon dog, jag uppskattar det fortfarande. Jag älskar det rättare sagt. Men jag tycker att fler människor borde inse det också. Livet är underbart men det ska bli skönt att dö.
Att du har förlorat din pappa och bror i självmord är det värsta som hänt dig, men för någon annan kanske det värsta som hänt är att dom förlorat sin morfar! Man kan inte säga att någon annan har mer rätt att sörja eftersom alla har sin egen saknad. Är något det värsta dom varit med om mår väl dom lika dåligt fast det inte är samma grej som du varit med om!
Sara: Ja, så kan det absolut vara men en MORFAR (lyssna på ordet, din mors far) är alltså en rätt gammal man och det är självklart jobbigt att gamla människor dör men det är mer naturligt än när unga människor dör. Förstår du verkligen inte skillnaden?
jag förstår skillnaden FÖR DIG, men kanske inte den som tycker att det värsta som har hänt var när morfar dog, sen kanske sen här personen förlorar sin bror och pappa i självmord, då är det det som är det värsta personen varit med om och kanske håller med dig? men enligt mig kan man inte mäta sorg, eftersom alla inte varit med om lika hemska saker! och tur är väl det eller hur?
Sara: Ja, men jag håller inte med. Man kan inte mäta varandras KÄNSLOR inför sorg men jag känner mer för en vän som förlorat sitt syskon eller annan nära familjemedlem än någon som förlorat en farmor som ändå var gammal och redo att dö.