Uppenbar suicidrisk

Jag kan faktiskt förstå. Ja, jag förstår nu. Att känna styrkan och makten att avsluta sitt eget liv. En mäktig känsla. Att känna hur livet rinner ur en. Det gör ont att andas. Ögonen vidgas. Får ingen luft. Helvete vad ont det gör nu. Hostar till. Snart är smärtan över. Snart är ångesten över. Snart. Bara lite till. Förlorar medvetandet. Förblir hängande. Själen lämnar skalet. Äntligen frid.

Fast jag skulle ändå ge livet en chans, jag har inte alls samma ångest. Prestationsångest är någonting helt annat. Men jag skulle älska att känna makten av att bestämma fullt ut över mitt eget liv, dö på mina egna villkor när jag är redo eller inte orkar mer.

Jag skulle inte heller försöka ta livet av mig. Jag skulle göra det. Inte misslyckas. För jag skulle inte vilja ha någons hjälp att orka leva, jag skulle vägra ta emot psykvårdens slappa kalla hand som inte ens vet vad ångest innebär. Som inte vet hur man tar hand om dagens ungdom som brottas med en helt annan typ av ångest än de själva hade som växte upp på 70-talet. För statistiken pekar bara åt ett håll. I samma takt som alltmer ångestdämpande medicin skrivs ut, i samma snabba takt begår alltfler och fler unga självmord. Är det logik? Eller att spärra in självmordsbenägna med andra självmordsbenägna som delar samma ångest, samma mörker. Som ber om ett glas vatten, krossar det mot handfatet och går in i duschen och skär sönder armarna. Inte på bredden utan på längden. De vill ju dö. De vill ju leva. De vill inte dö. De vill inte leva. De vill bara slippa känna smärtan av att leva och av att dö, är det bara du och jag som förstår det? Att dagligen umgås med andra självmordsbenägna ökar ju bara risken för att man själv tar livet av sig till slut. Är det bara jag som ser det?

Ger dom tabletter. Kan inte sova. Tabletterna funkar inte. Kan fortfarande inte sova. Ger dom starkare tabletter. Funkar fortfarande inte. Ger dom ännu starkare tabletter. En dödlig cocktail och se där, ännu en ung människa vi slipper ta ansvar för.

Psykvården i Sverige i dag är ett enda långt utdraget självmord.

Fika

Jag är helt fascinerad av kaffeautomaten på redaktionen. Det är nästan det bästa med att jobba i Falun. Nej, kollegorna är självklart de bästa *fjäsk fjäsk*. Men det är gott med kaffeautomatkaffe. Café latte och café au lait (trodde det var samma sak men tydligen är latte med skummad mjölk). Mmmm.

En fråga bara: Var är godisautomaten? Den har försvunnit! Skandal.


Making believe that you still love me

Mamma, den här låten kommer du gilla. ♥




Volbeat- Making believe


Making believe,
That you still love me.
It's leaving me
Alone and so blue.
I'll always dream, but I'll never own you.
Making believe,
That's all I can do.

Making believe,
That you still love me.
It's leaving me
Alone and so blue.
I'll always dream, but I'll never own you.
Making believe,
That's all I can do.

I can't hold you close,
Darling when you're not with me.
You're somebody's love,
You'll never be mine.
Making believe,
I'll spend my lifetime
Loving you
And making believe.

I can't hold you close,
Darling when you're not near me.
You're somebody's love,
You'll never be mine.
Making believe,
I'll spend my lifetime
Loving you
And making believe.

Making believe,
That you still love me.
It's leaving me
Alone and so blue.
I'll always dream, but I'll never own you.
Making believe,
That's all I can do.

I can't hold you close,
Darling when you're not near me.
You're somebody's love,
You'll never be mine.
Making believe,
I'll spend my lifetime
Loving you
And making believe.
Just loving you
And making believe.
Just loving you
And making believe.

Spännande livsöden

I dag är det en sådan där dag som jag verkligen känner att jag valt rätt yrke. Jag skulle kunna sitta i timmar och bara lyssna på spännande livsöden och sedan skriva en fantastisk återberättande artikel.

Killdoft

Åh, är det inte underbart när killen lämnar ett plagg hemma hos en som doftar just honom?
Nej, vänta nu, det var visst min svettiga träningströja.

Att vara volontär

"När min pojke var fyra år var vi på Mallorca. En morgon skulle jag springa utefter stranden. Anders ville följa med. Efter 25 meter blev han trött. Han stannade, men jag sprang vidare. När jag vände såg jag honom som en liten prick som satt och väntade på mig. När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting. När jag kom helt nära såg jag vad. Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet. Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor. Han räddade dem tillbaka till livet. Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också. Men... Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil. Så jag ville få honom att inse det meningslösa. Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll att du kastar tillbaka en snäcka eller två. Först tittade han bara på mig. Han hade en snäcka i handen. Sakta sträckte han upp den mot mig och sa: För den här. För den här spelar det roll":

- Ulf Nilsson


Att förbereda sig för ett liv i misär

- Inget rinnande vatten och ingen el. Toaletten är av modell primtiv (det vill säga ett hål i marken).
- Barn som redan i spädbarnsåldern får hembryggt öl istället för välling därför att det är billigare, följderna blir självklart att små barn blir alkoholiserade.
- Bromsmedicin mot HIV är gratis i Tanzania men för många är det skamligt att ha HIV och därför vägrar de ta emot hjälp då de är rädda för att bli bortstötta från sin by. Över 50 procent av befolkningen i och kring projektet där jag ska tillbringa min volontärperiod är smittade av HIV. Bebisar smittas av HIV vid förlossningen och många är de barn som förlorat en eller båda föräldrarna i aids.
- Arbetslösheten är skyhög och de som arbetar tjänar drygt 200 svenska kronor i månaden.

Jag har redan samlat in en hel del pengar till de tanzaniska barnen. Men din hjälp behövs! För 50 svenska kronor (en cider eller en pizza) kan jag ta med mig ett barn till den lokala marknaden och klä barnet från topp till tå. Jag skulle bli hemskt glad om just du som läser den här bloggen ville göra en skillnad för de här barnen. Maila till
[email protected] för kontouppgifter. Alla pengar som skänks kommer jag växla till dollar i Sverige och sedan till tanzaniska shilling väl framme i Tanzania (det är förbjudet att både föra in eller ut tanzanisk valuta ur landet). Alla pengar som skänks går oavkortat till barnen. Min flygresa, mat, boende och vaccinationer står jag för själv.


Bild: Lånad från Unicef, en fantastisk organisation som kämpar för varenda unge. Bli världsförälder i dag!


Tips på bra kompaktkameror?

Jag har sålt min systemkamera och tänkte byta till en kompaktkamera. Jag gör tvärtemot alla andra. De flesta köper kompaktkamera först och byter ut mot en systemkamera. Men när jag köpte min systemkamera var tanken att jag skulle ha den med på alla resor men jag reser alltid med lätt packning och systemkameran blir därför en extra börda, det är så mycket krångligare att kånka runt på en tung kameraväska än en liten kompaktkamera som får plats i handväskan.

Därför behöver jag era tips och råd på en bra digital kompaktkamera som jag planerar att flitigt använda under min Afrikaresa. Jag vill ha en kraftig zoom, gärna med vidvinkel, dubbel bildstabilisator, många bilder per sekund och prisklassen jag tänkt mig är runt 2000-3500 kronor.

Power-walk

I dag är det fint väder. Då måste man passa på, det kan ju regna i två år till.

Jag och Anna ska ut på en mastodontpromenad på ett par timmar.


Viktminskning på posten

Jag tycker det är rätt kul att jag i går fick hem ett paket med Omega3-kapslar för viktminskning. What the fuck liksom? Jag har inte beställt men fick en faktura på 89 spänn. I dag fick jag ett mail från företaget som ber om ursäkt för att de skickat ut kapslar och att jag kan bortse från fakturan. Som tack för mitt tålamod ska jag få en gratisprodukt i form av äppelcidervinäger, också för viktminskning.

Verkar som att flera än jag själv tycker att jag borde minska på midjeomfånget!


The bags are packed, I´m ready to go

Det blev lite miss i planeringen. På vägen hem från Tanzania mellanlandar jag i Doha i Qatar klockan 19.55. Planet hem till Sverige går klockan 14.00 dagen därpå. Vad i helvete ska jag göra på en flygplats så länge, i ett arabland? Visst hade jag kunnat dricka mig full och däcka men alkohol är väl säkert förbjudet där. Nää, nu har jag fördomar, jag vet. Såg precis på hemsidan att de har relaxing area with comfortable seats. Tror att jag kommer tillbringa väldigt mycket tid där.

الدوحة‎, ad-Dawḥa or ad-Dōḥa

Ung och rebellisk som fan

Fick beröm av chefen trots att jag är en USEL JOURNALIST. Vad fan ska jag bli när jag blir stor egentligen?


Ka-ching!

25 dagar till ny tatuering!
52 dagar till vilda Afrika!


2 och 5 alltså. Keep that in mind.


Nu finns det ingen återvändo

Jag blev så trött på resebolaget jag tänkte låta boka min flygresa genom. Den billigaste resan de kunde hitta var på 7290 kronor till Dar-es-Salaam med mellanlandning i Doha. I dag hittade jag en resa på 6764 kronor. Ingen större prisskillnad att bråka om men resebolaget var så segt på att hitta resa att jag till slut tröttnade och tog saken i egna händer. Jag mellanlandar även nu i Doha och flyger med Qatar airways.

Jag är fan grym på att hitta billiga resor.

Marriage

Har precis intervjuat Bert Karlsson, en mycket speciell man det där. Ni vet vilken tidning ni ska läsa i morgon.

Kan också be er läsa min artikel om
det här charmiga paret som levt nästan 70 år tillsammans. Så där vill jag också ha det men inte ser jag någon potentiell livskamrat så långt ögat når. Om jag hittar han före 30 så kommer vi ändå inte vara tillsammans så länge eftersom killar har en tendens att trilla av pinn tidigare än oss seglivade damer. Så det där guldbröllopet kan jag ju se mig om i stjärnorna efter. För att inte tala om järnbröllop. Då måste jag typ gifta mig nu. Helst i går.

I´m hot!

Jag känner mig så jäkla snygg i dag. Kan bero på att jag är en rejäl färgklick med massvis med krimskrams runt halsen, runt händerna och i öronen och en härlig Berlin-tee med grafitti tryckt över bröstet. Dessutom har jag fått långt hår (som visserligen är slitet), benen är hyfsat hårlösa (jaja, man behöver ju inte kolla under lupp!) och min hy har aldrig mått bättre (lever på sallad och kött).

Det är väl toppen att känna sig snygg? I morgon lär jag säkert känna annorlunda.  Nej, nej, positiva tankar var det nu!


En fråga till alla mina snygga läsare: Vad är du mest nöjd över med ditt utseende?

Wild Africa/Simple life

Nu börjar jag bli riktigt nervös. Hur ska jag, fröken Pimpinett med extrem bacillskräck, kunna bo i ett hus byggt av lera, utan elektricitet, vatten och AC i flera veckor? Ligga på natten och lyssna till malariamygg som surrar runt mitt huvud? Alldeles livrädd att de ska suga mitt blod och ge mig en obotlig sjukdom.

Fast vet ni, även fast handspriten och myggnätet kommer bli mina bästa vänner så är jag sjukt laddad inför den här resan. Jag har pluggat på som tusan och förberett mig mentalt. Om jag dör på kuppen har jag i alla fall gjort någonting för att förändra världen och göra den till en lite bättre plats att leva på. Nu ska jag förstås inte dö men man vet ju aldrig, jag kanske får gula febern, blir rånmördad, drunknar, ramlar ner från Kilimanjaro eller dör i flygkrasch. Hoppas i så fall att jag dör i flygkrasch på vägen hem för det vore rent ut sagt förjävligt att missa det här. It´s a once in a liftetime opportunity. Och jag ska göra allt i min makt för att ge de här barnen en vardag fylld av glädje, kärlek och livskvalitet.

Bolt

Mitt sportintresse summeras perfekt i följande dialog som utspelade sig mellan mig och en killkompis:

Han- Såg du Bolt?
Jag: Nää, var
den bra?
Han: Men jag menar Usain Bolt, pucko!


Men till mitt försvar kan jag faktiskt säga att jag såg Bolt vinna med monstertiden 9.58 fast vem bryr sig? Han är säkert dopad i alla fall.

Tjocksmock!

Nu börjar operation viktminskning 207. Ja, hur många gånger har jag inte skrivit att jag ska träna, bli smalare, bli starkare and so on. Men nu har jag en vettig anledning att träna (egentligen finns det bara vettiga anledningar) för om två månader är jag i Afrika och då måste jag vara i perfekt fysisk form.

Av alla dieter jag följt är det ingen som funkat bättre än den jag är uppväxt på. Mammas gräddsåser, potatis, kött och sallad. Husmanskost när den är som bäst. Det i kombination med mitt utformade power-walk-schema så kommer jag vara åtta kilo lättare om åtta veckor. Nu när jag har en power-walk-polare med lika dålig karaktär som jag själv så kanske det finns möjlighet till att lyckas! Vi ska helt enkelt peppa varandra till att bli riktigt deffade!

Francais y Español

Nästa år ska jag plugga språk. Och flytta utomlands.


Citerad

Jag blev citerad på TV i morse, eller snarare min artikel. Det var nog första gången.
Pappa, i dag är det 17 år sedan du lämnade oss. Lova att du tar väl hand om min lillebror.

Twitter

Jag twittrar utifall ni vill läsa mer om vad jag sysslar på dagarna. De senaste inläggen står postade i högerfältet på bloggen.

www.twitter.com/angelica1987

Spruträdd?

Jag känner mig alltid så töntig när jag sitter där på britsen, redo att få ytterligare tre nålstick i huden, läkaren lägger huvudet på sned och frågar om jag är okej när jag inte känner n-å-g-o-n-t-i-n-g. Det gör ju inte ont någonstans, visst ömmar det lite efteråt men herregud, det gör ju ondare att slå armbågen i ett vasst hörn eller bli getingstucken.

Nu är i alla fall alla sprutor tagna inför min Afrika-vistelse. Har också fått recept på malariatabletter. Helt galet att jag åker om 59 dagar!

Someday I wish upon a star



Israel Kamakawiwo ´Ole - Over the rainbow (What a wonderful world)

Kanske världens vackraste version av Over the rainbow och What a wonderful world. Den vill jag höra på min begravning. Inte för att jag själv har sådan stor nytta av den då men ni andra kan ju få lyssna. För världen är verkligen vacker. Musiken, människorna, naturen, djuren, kärleken, barnen, att få se allt växa. Det är vad livet handlar om.

And I think to myself what a wonderful world.

Ge mig lust att gå i skola!

Det är snart skolstart med allt vad det innebär. De flesta av mina vänner är hårt arbetande kvinnor men några är också flitiga studenter (de orkar festa tre gånger i veckan). Jag pluggade vidare direkt efter gymnasiet, mest för att jag inte hade någon reskompis eller pengar till att resa för den delen heller. Fast det tog jag igen när jag slutat journalistlinjen, då blev det backpacking i Asien som alla andra. Sedan dess har det rullat på med både jobb och resor, jag räknade ut häromdagen att jag rest till tio länder på två år och jobbat på tidningen lika länge. Ändå finns det så mycket kvar att se och upptäcka. Jag har till exempel aldrig sett lutande tornet i Pisa, gått på Hollywood walk of fame (bara Borlänges walk of shame), hoppat bungyjump från en bro i Nya Zeeland, besökt Colosseum i Rom, druckit öl i Prag eller sovit under bar himmel på Afrikas savanner.

Jag känner ett sug efter att plugga mer helt klart. Jag vill tala fler språk till exempel. Men jag har blivit så otroligt bekväm av att jobba och tjäna pengar till resor. Och faktiskt så tror jag att jag lär mig mer av att resa runt och träffa nya människor i nya kulturer än att sitta med näsan i en bok och läsa om hur människor har det i andra kulturer. Fast jag hinner nog plugga mer också, var sak har sin tid. Min 20-årsperiod ska bestå av resor. Min 30-årsperiod hoppas jag består av snoriga barn. Kanske min 40-årsperiod kan vigas till plugg, bättre sent än aldrig!

Memory lane

Jag hade en så otroligt härlig kväll i går tillsammans med min brors gamla flickvän, en av dom bör tilläggas. Vi fikade på Wayne´s coffee på Kupolen och shoppade lite (en gorgeous klänning till Zoe och tavellister till mig, inte fullt lika kul kanske). Sedan åkte vi hem till mig, lyssnade på Simons musik (älskar att höra hans röst, det gör honom levande igen) och därefter hyrde vi Yes man och åt ostbågar och pratade gamla minnen. Det känns som att jag minns fler saker när jag får höra andra berätta om honom. Zoe berättade bland annat att på Simons gamla lunarsida stod det "I love my girlfriend Zoe, she has brown hair and brown eyes" och under stod det "Things I love: my girlfriend and my sister". Urgulligt ju. Fast jag har ju alltid vetat att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom även fast vi inte sa det till varandra särskilt ofta. Det behövdes aldrig.

När jag tänker efter var inte jag och Simon som vanliga syskon, visst retades vi och slogs med varandra men vi hade ett sådant starkt band och kände instinktivt om något var fel. Jag är verkligen ledsen att jag och Simon inte kommer få dela våra vuxna liv tillsammans men vår gemensamma barndom räcker för en hel livstid.

Berlin next!

Nu drar jag och mina flickor till Berlin! Tillbaka söndag. Auf wiedersehen!