angelica1987.blogg.se

Ett bedårande barn av sin tid säger:
Kommer du hem i helgen?

Ett bedårande barn av sin tid säger:
Utgång?

Johan säger:

Ja

Ett bedårande barn av sin tid säger:
Vi kan gå till något nerrökt gammalt hak om du vill?

Johan säger:

ja det kan vi göra

Johan säger:

så ska jag supa mig full och kladda på dig tills jag får en örfil

Jag skäms över att säga det. Särskilt med tanke på vad jag själv tycker om alla dessa medelålders vita, feta män som åker ner till Thailand för att finna lite kärlek att ta med sig hem. Men jag gjorde samma sak, eller ja, jag har ju honom på avstånd men ändå.

En av alla saker som stör mig är dessa hundratals mammor som liksom blir ett med sina nyfödda skrynkliga små knoddar. På hemsidor som Lunarstorm kan man se tjejer med användarnamn som Emilias_mamma132 eller Mamma1985. Jag förstår inte vitsen med det hela, nästan alla kvinnor är eller kommer en dag att bli mamma, det är ingen stor grej. Och samma sak gäller dessa mamma-bloggar man ser lite varstans, de skriver om deras dreglande snorungar som kissar ner sig när de äntligen fått på sig kläder och nämen, se där, nu kräktes Melwin på pappas axel, vad gulligt.

Jag tycker om barn, inget snack om saken. Jag vill själv gärna ha barn i framtiden men jag lovar att aldrig bli mitt barn. Barnet är bara en del av mig, ingenting jag helt behöver förknippas med. Jag tycker det är tragiskt med alla dessa föräldrar som förlorar sin identitet i och med att de skaffar barn. Förut var de Anna och Peter, nu är de Hampus mamma och pappa. Att vara mamma eller pappa är självklart en stor del av ens liv men det är inte hela livet. Jag tror att det är viktigt att behålla sin egen identitet och fortfarande vara samma gamla person som innan man fick barn. Om inte annat kommer polarna garanterat sluta höra av sig, för trots att ungen ligger där på fårskinnsfällen, alldeles mjuk och gullig med fingrarna i munnen, så är det otroligt tröttsamt att för sjuttioelfte gången höra allt om jobbiga koliknätter och hur många olika leenden ungen kan le. Jag bryr mig inte!

Nu har jag köpt ett terminskort på Friskis & Svettis nya fräscha gym. Jag och kusin vitamin ska träna upp våra gamla danskroppar så att vi blir lika starka och latinosnygga som Shakira. Okej, latinosnygg var väl kanske att ta i men ni förstår poängen. Jag är så peppad! Det är så skönt att förbränna hundratals kalorier på step-maskinen, pumpa musklerna i stryrkemaskinerna och känna att man verkligen lever. Och på måndag är det dags för reningskur! Hell yeah!

T säger:

I onsdags var ju på en riktig "super-cool-grej-som-angelica-skulle-älskat"

Ett bedårande barn av sin tid säger:
Sluta, vad var det?

T säger:

årlig branchgrej som bokningsbolag höll i.. o bjöd in viktiga människor (arrangörer).. bjöd på mat o alkohol.. och hade ca 15 olika artister som uppträdde.. sådana som är aktuella för festivaler osv.. i sommar

Ett bedårande barn av sin tid säger:
OH MY GOD!! Vilka artister var det?

T säger:

asså.. dom visa upp sig.. uppträdde.. så att arrangörer kunde få koll på dom.. och ev boka dom

T säger:

tänkte faktiskt fråga om du ville med.. =)

Med en hjärna som skvalpar omkring innanför pannan i ett febrigt "Jag-drack-för-mycket-i går"-rus ska jag bara lata mig hela långa dagen och äta ostbågar för sista gången på väldigt länge, frossa i tacos och kolla på alla säsongerna av Desperate housewives. För i morgon börjar mitt nya hälsosamma liv som innebär minst fyra work out-pass i veckan, näringsrik mat enligt tallriksmodellen och bara snask en gång i veckan. Jag vet att jag klarar det, att gå ner i vikt eller bygga muskler, vilket som, är en baggis! Du klarar det också!

Borlänge med sitt skamfilade rykte har i alla fall lyckats med en sak. Vi har Sveriges störst växande festival. Peace and Love firar tio år i sommar och Sex Pistols gör sin enda Sverige-spelning i lilla Borlänge. Jag vet att det bara är en av alla glada överraskningar som PL-teamet kommer bjuda på. Jag litar fullt ut på deras omdöme men det vore alldeles lysande om de kunde boka Jack Johnson och The Knife till sommarens festival. Jag skulle gråta av lycka.

Så mycket enklare allting är om jobben serveras åt en istället för att man själv ska tvingas skriva ett opersonligt personligt brev med alla typiska klyschor som att jag älskar att ha många bollar i luften och sedan sitta där öga mot öga med en chef som synar en i sömmarna och frågar var jag ser mig själv om tio år (på bårhuset?).

Därför är det tur att det finns vissa som serverar mig jobb. Chefen frågade mig i dag om jag var intresserad av att börja arbeta i min hemkommun Gagnef som lokalreporter. Jag såg annonsen i tidningen samma dag jag kom hem från Thailand och hade tänkt söka men det är ju ännu bättre att bli tilldelad jobb och slippa vänta på svar. Så nästa vecka börjar jag mitt nya jobb som lokalreporter för Gagnef. Och ja, det är bara provanställning. Jag kanske gör bort mig totalt och blir tvungen att flytta till Mars och stadga mig med den där snubben som de hittat där. Eller så kanske jag blir en riktig skjutjärnsreporter med vässad penna och en kamera som alltid är redo att smälla av blixtar.

Jag bär på en hemlighet. En hemlighet som rör min framtid. Och den ser ljus ut.

Det känns skönt att veta att man inte är helt bortglömd. Telefonen har gått varm ända sedan jag klev av planet i går förmiddags. Vänner som vill träffas och höra allt jag upplevt under mina två månder utomlands, chefen som behöver förstärkning i form av en medioker skribent som tappat sitt modersmål, en morbror som drar med sig sin enda systerdotter till Ikea för att göra henne lite lyckligare än vad som är möjligt.

Jag kommer ha fullt upp de följande veckorna. Jobb i morgon och på fredag, nästa vecka likaså plus en hel månads arbete på Dalarnas bästa tidning samtidigt som jag har två månaders bortglömda studier att ta igen. Ibland hatar jag uttrycket "Många bollar i luften". Jag kan för fan inte ens hålla en boll i luften.

Hon vände bara på klacken och gick. Höll emot tårarna som stred för att komma fram (visa dig inte svag, vadsomhelst, men inte det, visa dig aldrig underlägsen). Hon fortsatte gå mot incheckningen, låtsades som om ingenting hade hänt (bara ett vackert minne som snart skulle utplånas för gott). Hon vände sig först om när hon var säker på att han inte längre stod kvar och tittade efter henne. Hans ryggtavla var det sista hon såg och han såg aldrig hennes tårar eller blicken som sa att vi aldrig ses igen.

Nu är vi tillbaka i landet där allt började. Bussresan från Malaysia tog närmare 13 timmar och just nu är vi inkvarterade på ett guesthouse i Patong. Vi har redan överraskat flera vi lärde känna från förra svängen vi var här. Ett kärt återbesök.

Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag är tillbaka i gråkalla Sverige. Under den har två månaders långa resan har jag inte längtat hem en enda gång. Faktum är att jag redan håller på att planera nästa resa. Men jag saknar många där hemma, särskilt en vit, hårig liten sak. Jag pratade med honom i telefon i dag och han blev jätteledsen och sprang runt och letade efter mig. Men snart får jag pussa på honom igen. Under tiden får jag pussa på X som är hemlighetsfull och vägrar säga exakt vilken dag han kommer hit. Det skulle inte förvåna mig om han redan är här och snart skickar ett sms och frågar om vi ska ut och äta någonting. Australienare är sannerligen ett folkslag för sig.

I går testade jag att köra jetski för första gången i mitt liv. Att köra som en galning i 90 kilometer i timmen över höga vågor är nog en av de mest häftiga känslorna i världen. Killen bakom mig skrek "Be careful, be careful, BE CAREFUL!!!!" men jag överlevde och i dag har jag träningsvärk i armarna och låren.

Jag och Johanna gjorde för övrigt succé i går på den lokala matmarknaden. Ett band stod på scenen och där "råkade" jag och Johanna hamna efter ett par Tiger beer. Tydligen lät det inte allt för jävligt för vi blev uppropade igen och sjöng två låtar till. Ett gäng ladyboys blev som galna i oss. Ganska läskigt. Sen blev jag uppbjuden av världens sötaste pojke i treårsåldern och den ungen hade mer energi än ett helt fotbollslag.

Jag älskar Malaysia, vackraste landet jag varit i men vi stannar bara en vecka till och sedan åker vi tillbaka till Thailand för att traffa gamla vänner och för att möta upp en viss kille från Sydney som inte har tålamod att vänta tills jag besöker honom i London. Det känns som att jag lever i en sockersöt Harlequin-roman. Att en kille bokar en resa till Thailand enbart för att vara med mig igen är helt galet. Fast jag är ju oemotståndlig så..! Ni ska få höra alla detaljer sen om hur han föll för mig, det kan mycket väl vara manuset till den mest pinsamma high school-filmen ever...

Det blev ingen Canon eos 400 d. Det blev en Nikon 40 d istället och jag älskar den! Jag har redan tagit helt makalöst vackra bilder, ja, till och med Johanna har tagit hyfsade bilder. Anledningen till att det blev en Nikon istället för en Canon beror på att försäljaren inte ville sälja en sämre kamera till mig, och med sämre menar jag det typiska problemet med objektivet som Canon eos 400 d har. Så nu har jag en komplett systemkamera med alla tillbehör man kan ha plus 4 gb minneskort. Allt till en summa av drygt 4400 svenska kronor.

Jag vill ocksa säga att jag just nu befinner mig i Penang i Malaysia. Vädret är underbart, himlen blå, solen lyser starkt och jag och Johanna är inkvarterade hos en kinesisk fiskarfamilj som har världens sötaste guesthouse, ser ut som ett mysigt svenskt vandrarhem men fan så mycket billigare. Stället rekommenderades av en äldre man från Australien som vi träffade på bussen och han har tagit på sig fadersrollen. Vi åt middag med honom i går kväll (indiskt, yummie!) och frukost med honom i morse och han vägrar låta oss betala vår egen mat. Han har också köpt ett telefonkort till oss så nu har jag ringt hem till min älskade mamma som blev helt chockad av att höra min röst och alldeles strax ska jag slå ett nummer till Sydney. Jag trodde inte jag var kapabel till att känna fjärilar i magen igen men jag är så lycklig just nu och hoppas innerligt att den här känslan stannar ett tag.

Och just ja, jag och Johanna var till polisstationen i går (jakla poliser, får man flirta på arbetstid?) och gjorde en anmälan så även om bilderna är ovärderliga så kanske jag får ut något på försäkringen i alla fall. En svag tröst.

Det som inte fick hända har hänt. I går mitt under det mest häftiga nyårsfirandet jag varit med om blev jag och Johanna bestulna. En gubbe i 40-årsåldern tog ett skamgrepp mellan mina ben samtidigt som en annan sprayade party-spray i mina ögon så att jag inte kunde se ett smack. Sekunden efter var min kamera med över 500 semesterbilder från Thailand, Singapore och Malaysia borta. Alla mina minnen. Okej, kameran gör väl inte så mycket eftersom jag ända tänkt köpa en ny men alla bilder..! En månads bilder är borta för alltid. Fast jag är inte så upprörd som jag skulle kunna bli även fast jag såklart är jävligt förbannad. Det kunde varit värre. Vi kunde blivit våldtagna, mördade eller bestulna på allt vi äger och har. Nu blev vi "bara" av med halva resans semesterbilder och en tom plånbok.

Gott nytt år..?