Goodlooking
Det är något speciellt med långhåriga pojkar som kan spela instrument... ♥
Skräck, spöken och förintelse
Jag har haft en mysig helg, vilket ni kanske inte tror med tanke på rubriken. I fredags besökte jag, Daniel och hans lillebror deras mammas konstutställning. En vacker men vemodig utställning om förintelsens offer. Efter utställningen var man inte direkt på partyhumör så det blev hämtpizza och myskväll med Mia och Ida framför Let´s Dance (och shit, vad jag dreglade när jag såg Hysén, hur kan en sådan jäkla heting vara bög? Jag blir fan förbannad) medan Daniel höll till i sin pappas hus för att skriva klart sin C-uppsats ifred, över 39 sidor hittills (!), han är så jäkla duktig.
I går skulle vi egentligen på 40-årsfest var det tänkt men Daniel var tvungen att fortsätta med C-uppsatsen och sedan hängde han med sina polare och jag och Mia hade skräckfilmsafton i min soffa. Såg The Black Woman som bjöd på klassiska skrämseltrick som ljus som blåses ut, dörrar som stängs och det värsta; en jävla gungstol som gungar av sig själv. Vi skrek rätt ut flera gånger och sedan hände något sjukt; Mia var tvungen att tända lampan i fönstret och två minuter senare tippar lampskärmen och landar på golvet. Jag vet att det ofta är ren inbillning men det har hänt flera gånger när jag är ledsen och saknar Simon extra mycket att det spökar i lägenheten. Det har både Mia, Liza och Daniel fått erfara så jag hittar inte på även fast jag alltid försöker finna logiska förklaringar. Att lampskärmen ramlade av har faktiskt en logisk förklaring för det är fel typ av glödlampa som sitter i sockeln och petar snett på lampskärmen och därför ramlade den av men det har ofta hänt att saker och ting ramlat som ingen varit i närheten av för att inte tala om alla mystiska skrapande ljud. Även fast jag blir rädd när det väl händer något oförklarligt så går det ändå snabbt över. Spöken skrämmer mig inte alls, människor däremot.
Tror ni på spöken?
I går skulle vi egentligen på 40-årsfest var det tänkt men Daniel var tvungen att fortsätta med C-uppsatsen och sedan hängde han med sina polare och jag och Mia hade skräckfilmsafton i min soffa. Såg The Black Woman som bjöd på klassiska skrämseltrick som ljus som blåses ut, dörrar som stängs och det värsta; en jävla gungstol som gungar av sig själv. Vi skrek rätt ut flera gånger och sedan hände något sjukt; Mia var tvungen att tända lampan i fönstret och två minuter senare tippar lampskärmen och landar på golvet. Jag vet att det ofta är ren inbillning men det har hänt flera gånger när jag är ledsen och saknar Simon extra mycket att det spökar i lägenheten. Det har både Mia, Liza och Daniel fått erfara så jag hittar inte på även fast jag alltid försöker finna logiska förklaringar. Att lampskärmen ramlade av har faktiskt en logisk förklaring för det är fel typ av glödlampa som sitter i sockeln och petar snett på lampskärmen och därför ramlade den av men det har ofta hänt att saker och ting ramlat som ingen varit i närheten av för att inte tala om alla mystiska skrapande ljud. Även fast jag blir rädd när det väl händer något oförklarligt så går det ändå snabbt över. Spöken skrämmer mig inte alls, människor däremot.
Tror ni på spöken?
Första sommardagen...
... och förväntningarna ligger i luften. Konserter, festival, nakendopp i en kvällsljummen insjö med min midsommarnattsdröm, spontana roadtrips, 25-årsfest, kärlek, glädje och vänskap. Livet är rätt så fantastiskt ändå!
We♥it
We♥it
I en relation med moi
Nu ska ni få en inblick i mitt och Daniels förhållande. Häromkvällen skulle vi ta oss ett varsitt glas päroncider på balkongen. Han fyllde upp i två olika glas, ett stort och ett litet. Han gav det största till mig. Sedan tog jag fram två jordgubbar, en något omogen och en alldeles knallröd att lägga i glasen. Ni kan ju bara gissa vem som fick den omogna jordgubben. ^^
Butterfly effect
Jag smygfotade en tjej inne på Primark som hade exakt likadan tatuering som jag, en Makaonfjäril. Det tyckte jag var lite kul.
Kroppsklotter
Alltid samma visa. När jag gjort en tatuering vill jag genast göra en till. Beroendeframkallande. Men det blir nog älskling som får pinas härnäst.
Även fast mina tatueringar mest är kroppsklotter så gillar jag ändå att ingen kan se vid första anblicken att jag har sju tatueringar.
Även fast mina tatueringar mest är kroppsklotter så gillar jag ändå att ingen kan se vid första anblicken att jag har sju tatueringar.
Äppelblom
Älskar den här tiden på året och vill att tiden ska gå så sakta, så sakta...
Tio månader
I dag har jag och Daniel varit tillsammans i tio månader. Det låter fortfarande så ynkligt och många blir förvånade över att det är så kort tid. Han har redan blivit en självklar person i vår släkt och bland mina vänner, vilket jag tror beror på att han är en så otroligt härlig och energisk person som sprider så mycket glädje och skratt omkring sig. Han kan få alla i ett sällskap att trivas bara genom att han är den han är. Och det är nog det jag älskar mest hos honom. Min stoora kärlek. ♥
Mors dag
Lagom till mors dag gjorde jag en tatuering till mammas ära. En tatuering jag tänkt göra länge, första bokstaven i hennes förnamn. Jag och Nina ägnade oss åt att skriva hundratals olika G kvällen före och till slut fick vi till det. Jag gillar att den inte är perfekt utan att tatueraren gjort den precis som jag skrev.
Självklart fick mamma blommor också och det var väl tur det för när jag visade tatueringen sa hon: "Du är inte klok, Angelica". Nej, tacka fan för det, jag brås ju på henne! ;-)
Älskade mamma, tack för att du finns och stöttar mig i alla mina kloka och okloka val. Jag älskar dig. ♥
Bra start på dagen
Jordgubbar i filen och så "min" tidning ger en bra start på dagen. Tror det blir riktigt finväder i dag, dörren är redan på vid gavel och jag hör fåglarna sjunga så det hörs ända in till köksbordet. I går såg jag en duvhök störta på gräsmattan så det ligger ett gäng med ljusgråa fjädrar, tror han klarade sig dock med mindre skråmor. Ja, livet på landet är bra spännande. ;-)
Dagen bjuder på dop för två tvillingflickor och i kväll blir det nog uteserveringshäng i stan, biljard och bio.
Hoppas ni får en trevlig helg!
Mitt smultronställe
De flesta som läser min blogg är nog vänner eller bekanta till mig som på ett eller annat sätt har en anknytning till Bäsna. Kanske har de själva vuxit upp här, kanske har de besökt Bäsnas handelsträdgård, gått på fest i bystugan eller tagit ett dopp i Hemtjärn men det finns nog en hel del läsare som aldrig fått uppleva min barndomsby eller som förstår min kärlek till landet. Men precis som all kärlek är den ibland komplicerad. Från början längtade jag härifrån, en längtan som blev större i tonåren och särskilt efter förlusten av lillebror. Trodde att omgivningarna och barndomsgården skulle ge mig smärtsamma minnen men nu är jag några år äldre och betydligt klokare och tänker snarare att Bäsna har gett mig de bästa åren av mitt liv och det finns ingenting jag inte vill minnas härifrån. Både pappa och lillebror är en del av byns historia, precis som jag är. Det gömmer sig en berättelse bakom varje stig, bakom varje skogsdunge, bakom varje porlande bäck, bakom varje smal byväg, så smal att den mer liknar en cykelbana i en stad.
Bäsna är mitt Tara och fast jag en gång längtade härifrån har min kärlek för byn återvänt. Precis som kärleken ofta gör.
Mellan hägg och syrén.
Vitsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår!
Vitsippsbacke.
Smala byvägar. På bilden syns kärleken på promenad med hundarna.
Vacker fårhage.
Byvägarna har många vackra namn, flera med gammal stavning som Långgattu. Just Ängsbacken är en mindre grusväg som leder till ett fint elljusspår där jag träffade Skogsmulle som liten.
Det är inte många jordbruk kvar i byn men det finns flera hästar och får som betar på ängar och åkrar.
Bäsna är mitt Tara och fast jag en gång längtade härifrån har min kärlek för byn återvänt. Precis som kärleken ofta gör.
Mellan hägg och syrén.
Vitsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår!
Vitsippsbacke.
Smala byvägar. På bilden syns kärleken på promenad med hundarna.
Vacker fårhage.
Byvägarna har många vackra namn, flera med gammal stavning som Långgattu. Just Ängsbacken är en mindre grusväg som leder till ett fint elljusspår där jag träffade Skogsmulle som liten.
Det är inte många jordbruk kvar i byn men det finns flera hästar och får som betar på ängar och åkrar.
En afton i maj
Jag och kärleken leker vuxna och bor i huset i Bäsna medan mamma och Niklas är i skärgården. Vi är ju hundvakter fram till och med lördag och även fast Texas och Stina sover mestadels så är det tråkigt för dom att vara i lägenheten. Eftersom det är lyhört så hörs alla grannar vilket får Texas att skälla okontrollerat. Då är det bättre att bo på landet så han får skälla fritt på gården. Jag mår också bättre på landet. I och med att jag arbetar hemifrån så tröttnar jag ur på lägenheten, känns som jag behöver frisk luft att andas, kunna öppna fönstret utan att störas av biltrafik, bara lyssna till fågelsång. Jag hörde göken nu på kvällen, två gånger till så får man gå ute barfota! Ja, en vacker dag ska vi flytta ut på landet.
Till och med regnväder är mysigare på landet.
Till och med regnväder är mysigare på landet.
Låna vovve
Att vara hundvakt är piece of cake. De sover ju mer än ett spädbarn, till och med mer än Daniel. Men hur mysigt det än är med vovvar så är jag glad att jag bara lånar "mina" från mamma. Jag och Daniel är inga hundmänniskor. Det känns inte alls mysigt eller hygieniskt att dela säng med åtta hundtassar som gått ute i regn, rusk och en och annan fågelbajs. Plus att man blir väldigt låst. Vi kan inte vara spontana och bara ta bilen till Falun och shoppa om vi skulle vilja eftersom man inte kan lämna dom i bilen hursomhelst. Har läst alldeles för många kidnappningshistorier och flämtande hundar som dött av värmen i bilen för att jag skulle våga lämna dom.
Ett litet barn
Hela gårdagen gick jag som i ett töcken. Grät hur länge som helst. Jag har följt Fru Starks blogg sedan det hemska beskedet att deras perfekta lille son har en obotlig muskelsjukdom. Nu har lille Olle somnat in, endast två månader gammal.
Det är så orättvist. Hur kan små oskyldiga barn födas med obotliga sjukdomar? Hur kan små oskyldiga barn få leva på lånad tid? Fast jag inte känner familjen Stark personligen så har vi gemensamma bekanta och det är omöjligt att inte bli berörd. Jag beundrar fru Stark som bloggat öppet om sina känslor, både "fula" och fina känslor, förbjudna känslor som många i stor sorg ändå känner men som alla kanske inte vågar yttra sig om. Det är oerhört starkt gjort. De är en familj som sannerligen lever upp till sitt efternamn och kanske allra mest lille Olle som på bilderna i bloggen är en fantastiskt söt leende liten gosse som jag är övertygad om fick ett lyckligt liv den lilla tid han fick. Men det är ändå så hemskt att små barn ska behöva dö. Det finns ingen logik i det.
Jag såg i kommentarsfältet att en person hade lämnat en fin berättelse skriven av Peter Pohl och den vill jag gärna återge här:
"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
”Jag vill dit”, sa den gamla själen. ”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”
”Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. ”Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”
”Jag vet”, sa den gamla själen. ”Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”
”Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
”Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. ”Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.
Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.
Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
Det är så orättvist. Hur kan små oskyldiga barn födas med obotliga sjukdomar? Hur kan små oskyldiga barn få leva på lånad tid? Fast jag inte känner familjen Stark personligen så har vi gemensamma bekanta och det är omöjligt att inte bli berörd. Jag beundrar fru Stark som bloggat öppet om sina känslor, både "fula" och fina känslor, förbjudna känslor som många i stor sorg ändå känner men som alla kanske inte vågar yttra sig om. Det är oerhört starkt gjort. De är en familj som sannerligen lever upp till sitt efternamn och kanske allra mest lille Olle som på bilderna i bloggen är en fantastiskt söt leende liten gosse som jag är övertygad om fick ett lyckligt liv den lilla tid han fick. Men det är ändå så hemskt att små barn ska behöva dö. Det finns ingen logik i det.
Jag såg i kommentarsfältet att en person hade lämnat en fin berättelse skriven av Peter Pohl och den vill jag gärna återge här:
"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
”Jag vill dit”, sa den gamla själen. ”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”
”Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. ”Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”
”Jag vet”, sa den gamla själen. ”Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”
”Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
”Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. ”Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.
Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.
Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
Vilka lekar lekte du som barn?
När jag var liten hade jag en lista uppsatt på väggen i flickrummet där det stod olika lekar. När jag och mina kompisar hade aptråkigt så skrev vi fem lappar var av de lekarna på listan vi kunde tänka oss att leka och den lek som fått flest lappar körde vi. Det kunde vara alltifrån Burken, kurragömma, blindbock, rita, Barbie, sy, läsa och så de egna påhitten "Lyx" och "Rymda barn". Lyx var en lek där vi turades om att ge varandra massage och ett fat med Mariekex och "Rymda barn" var en lek där vi låtsades att vi rymt från vår elaka styvmor och försökte överleva genom att leva på barr och bär i skogen.
Helt otroligt vilken fantasi man hade då. Vet att vi lekte "Fattiga barn" också. Elak styvmor där också som tvingade oss att sy kläder till henne. Hmm, jag måste ha blivit starkt påverkad av Askungen.
Vilka lekar lekte du som barn?
Helt otroligt vilken fantasi man hade då. Vet att vi lekte "Fattiga barn" också. Elak styvmor där också som tvingade oss att sy kläder till henne. Hmm, jag måste ha blivit starkt påverkad av Askungen.
Vilka lekar lekte du som barn?
Glass i stora lass
I veckor har jag längtat efter att Café Esplanad ska öppna sin strössel- och toppingbuffé och nu har de haft premiär! Självklart gick jag dit med min egna eminenta testpanel i form av Stoor, morbror och hans fru. Och hjälp, vilken succé! Vi gick både en, två, tre, fyra vändor innan vi hade testat alla toppingar och strössel som fanns. Vinnaren blev enligt karlarna hasselnötstoppingen medan vi brudar föredrog vit choklad-toppingen. Tillsammans med marschmallows och krokantströssel dog jag njutdöden.
The End
Lycklig barndom
Många gnäller om vilken hemsk uppväxt de haft. Tycker var och varenda b-kändis ger ut en självbiografi om sin tragiska uppväxt och alla dåliga val de gjort genom livet, på grund av det. Ja, för visst är det lätt att skylla på en taskig barndom och ha det som en ursäkt till att göra idiotiska val och bete sig som ett praktarsel senare i livet.
Jag kan helt ärligt säga att jag haft en fantastisk barndom, visserligen med djupa tragedier där jag förlorat halva min familj i självmord men det var deras val och fast jag fortfarande sörjer så försöker jag numera att fokusera tankarna på att jag fick fem år med min pappa men jag har hittills levt 18 år med min styvpappa och genom honom blir min pappa levande då jag hör honom berätta om alla upptåg de gjorde som små. Jag fick nästan 19 hela år tillsammans med min lillebror. Den bästa tiden. Barndomen.
Jag ser tillbaka på vår barndom som en Ilon Wikland-illustration i en Astrid Lindgren-bok. Vet inte hur många gånger jag jämfört mig med Madicken genom åren, bara det att jag hade en dryg lillebror istället för en dryg lillasyster. Vi växte upp på landet där hela byn var en enda stor lekplats. Vi visste precis var den största stenen fanns och vilket klätterträd som var högst. Vi cyklade upp och nerför mördarbacken till Hemtjärn, åt pannkakor med blåbärssylt på torsdagseftermiddagarna. Jag tänker på den gången då mamma och Niklas åkte utomlands själva för första gången och jag och Simon fick bo hos vår dagmamma. Hur mysigt det var att sova på övervåningen, dit vi vanligtvis aldrig gick då lekrummet fanns på bottenvåningen, och delade säng med deras katter som satte klorna i en när de la sig tillrätta längst ner vid fotändan på sängen och spann förnöjt för att inte tala om alla djur som fanns ute på gården. Vi flaskmatade lammungar, såg på när kalvar föddes, hoppade i höstacken (och hjälp vad det kliade efteråt!) och livet var fantastiskt.
Livet ÄR fantastiskt.
Jag kan helt ärligt säga att jag haft en fantastisk barndom, visserligen med djupa tragedier där jag förlorat halva min familj i självmord men det var deras val och fast jag fortfarande sörjer så försöker jag numera att fokusera tankarna på att jag fick fem år med min pappa men jag har hittills levt 18 år med min styvpappa och genom honom blir min pappa levande då jag hör honom berätta om alla upptåg de gjorde som små. Jag fick nästan 19 hela år tillsammans med min lillebror. Den bästa tiden. Barndomen.
Jag ser tillbaka på vår barndom som en Ilon Wikland-illustration i en Astrid Lindgren-bok. Vet inte hur många gånger jag jämfört mig med Madicken genom åren, bara det att jag hade en dryg lillebror istället för en dryg lillasyster. Vi växte upp på landet där hela byn var en enda stor lekplats. Vi visste precis var den största stenen fanns och vilket klätterträd som var högst. Vi cyklade upp och nerför mördarbacken till Hemtjärn, åt pannkakor med blåbärssylt på torsdagseftermiddagarna. Jag tänker på den gången då mamma och Niklas åkte utomlands själva för första gången och jag och Simon fick bo hos vår dagmamma. Hur mysigt det var att sova på övervåningen, dit vi vanligtvis aldrig gick då lekrummet fanns på bottenvåningen, och delade säng med deras katter som satte klorna i en när de la sig tillrätta längst ner vid fotändan på sängen och spann förnöjt för att inte tala om alla djur som fanns ute på gården. Vi flaskmatade lammungar, såg på när kalvar föddes, hoppade i höstacken (och hjälp vad det kliade efteråt!) och livet var fantastiskt.
Livet ÄR fantastiskt.
Grill och chill
Hästräka och strawberry cheesecake-glass ute på Torsångs café med kärleken och Mimmi satte guldkant på den här söndagen. Det har varit en trevlig helg från början till slut. I fredags invigde vi morbror Jonas nya grill och spelade "Med andra ord" där jag, som kallas Citatmaskinen, gjorde succé.
Mikaela: "Säg ett djur på två bokstäver..."
Jag: "Björn!"
Eller: "Vad är motsatsen till delfin?".
Gårdagskvällen tillbringade vi hos Daniels pappa där det grillades ännu mera. Oxfilé, fläskfilé, potatisklyftor, sallad och goda såser. Mmm, nu är bästa tiden på året här, grill och chill-månaderna! Älskar´t! Efter maten spelade vi tärningsspel och sedan drog D på fest och jag flamsade och tramsade med kusin vitamin som annars bor i Luleå men nu är i Dalarna och hälsar på. Finns nog ingen jag kan flamsa så mycket med som henne. ♥
Mikaela: "Säg ett djur på två bokstäver..."
Jag: "Björn!"
Eller: "Vad är motsatsen till delfin?".
Gårdagskvällen tillbringade vi hos Daniels pappa där det grillades ännu mera. Oxfilé, fläskfilé, potatisklyftor, sallad och goda såser. Mmm, nu är bästa tiden på året här, grill och chill-månaderna! Älskar´t! Efter maten spelade vi tärningsspel och sedan drog D på fest och jag flamsade och tramsade med kusin vitamin som annars bor i Luleå men nu är i Dalarna och hälsar på. Finns nog ingen jag kan flamsa så mycket med som henne. ♥
Auktionsvecka och byloppis
Om ni inte vet vad ni ska göra på fruntimmersveckan i sommar, vecka 29 (min födelsedagsvecka, tjohoo!) så tycker jag ni ska besöka Gagnefs auktionsvecka och även lilla Bäsna som satsar på byloppis. Ska bli så skönt att rensa bland allt jox både i förrådet här i stan men också i lillstugan hemma. Jag har hur många inredningsprylar som helst att sälja som jag inte får plats med hemma för att inte tala om alla märkeskläder, väskor och skor jag tröttnat på.
Så besök Bäsna 20:e juli för att fynda, och passa på att gratta mig som fyller hela 25 år! ;-) Måste snart börja tänka ut ett bra tema på festen... för fest blir det såklart eller åtminstone en större middag. Varje år ska ju firas med dunder och brak, man har ju överlevt ännu ett år för tusan!
Så besök Bäsna 20:e juli för att fynda, och passa på att gratta mig som fyller hela 25 år! ;-) Måste snart börja tänka ut ett bra tema på festen... för fest blir det såklart eller åtminstone en större middag. Varje år ska ju firas med dunder och brak, man har ju överlevt ännu ett år för tusan!