angelica1987.blogg.se

Hela gårdagen gick jag som i ett töcken. Grät hur länge som helst. Jag har följt Fru Starks blogg sedan det hemska beskedet att deras perfekta lille son har en obotlig muskelsjukdom. Nu har lille Olle somnat in, endast två månader gammal.

Det är så orättvist. Hur kan små oskyldiga barn födas med obotliga sjukdomar? Hur kan små oskyldiga barn få leva på lånad tid? Fast jag inte känner familjen Stark personligen så har vi gemensamma bekanta och det är omöjligt att inte bli berörd. Jag beundrar fru Stark som bloggat öppet om sina känslor, både "fula" och fina känslor, förbjudna känslor som många i stor sorg ändå känner men som alla kanske inte vågar yttra sig om. Det är oerhört starkt gjort. De är en familj som sannerligen lever upp till sitt efternamn och kanske allra mest lille Olle som på bilderna i bloggen är en fantastiskt söt leende liten gosse som jag är övertygad om fick ett lyckligt liv den lilla tid han fick. Men det är ändå så hemskt att små barn ska behöva dö. Det finns ingen logik i det.

Jag såg i kommentarsfältet att en person hade lämnat en fin berättelse skriven av Peter Pohl och den vill jag gärna återge här:

---

"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

”Jag vill dit”, sa den gamla själen. ”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”

”Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. ”Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”

”Jag vet”, sa den gamla själen. ”Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”

”Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

”Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. ”Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."