angelica1987.blogg.se

Många gnäller om vilken hemsk uppväxt de haft. Tycker var och varenda b-kändis ger ut en självbiografi om sin tragiska uppväxt och alla dåliga val de gjort genom livet, på grund av det. Ja, för visst är det lätt att skylla på en taskig barndom och ha det som en ursäkt till att göra idiotiska val och bete sig som ett praktarsel senare i livet.

Jag kan helt ärligt säga att jag haft en fantastisk barndom, visserligen med djupa tragedier där jag förlorat halva min familj i självmord men det var deras val och fast jag fortfarande sörjer så försöker jag numera att fokusera tankarna på att jag fick fem år med min pappa men jag har hittills levt 18 år med min styvpappa och genom honom blir min pappa levande då jag hör honom berätta om alla upptåg de gjorde som små. Jag fick nästan 19 hela år tillsammans med min lillebror. Den bästa tiden. Barndomen.

Jag ser tillbaka på vår barndom som en Ilon Wikland-illustration i en Astrid Lindgren-bok. Vet inte hur många gånger jag jämfört mig med Madicken genom åren, bara det att jag hade en dryg lillebror istället för en dryg lillasyster. Vi växte upp på landet där hela byn var en enda stor lekplats. Vi visste precis var den största stenen fanns och vilket klätterträd som var högst. Vi cyklade upp och nerför mördarbacken till Hemtjärn, åt pannkakor med blåbärssylt på torsdagseftermiddagarna. Jag tänker på den gången då mamma och Niklas åkte utomlands själva för första gången och jag och Simon fick bo hos vår dagmamma. Hur mysigt det var att sova på övervåningen, dit vi vanligtvis aldrig gick då lekrummet fanns på bottenvåningen, och delade säng med deras katter som satte klorna i en när de la sig tillrätta längst ner vid fotändan på sängen och spann förnöjt för att inte tala om alla djur som fanns ute på gården. Vi flaskmatade lammungar, såg på när kalvar föddes, hoppade i höstacken (och hjälp vad det kliade efteråt!) och livet var fantastiskt.