Scoop
I dag tog jag en ny bylinebild. Det behövdes nog för den här nedanför är tagen för fyra år sedan när jag var nybakad journalist, ung och hungrig. Numera är jag bara hungrig.
Den nya bilden blev bra i alla fall. Jag ser allvarlig och lite sorgsen ut men det är ju inte helt okej att le som ett fån och ha som bildbyline under en artikel som handlar om en våldtäkt, barnporr eller mord. Ni får läsa DD kommande dagarna, då kanske den nya bilden är med.
Den nya bilden blev bra i alla fall. Jag ser allvarlig och lite sorgsen ut men det är ju inte helt okej att le som ett fån och ha som bildbyline under en artikel som handlar om en våldtäkt, barnporr eller mord. Ni får läsa DD kommande dagarna, då kanske den nya bilden är med.
Opp i himmiln!
Jag var nyss på ett jobb i Himmilsgården i Djurås. Kyrkan anordnar grötfrukost för karlar en gång i månaden. Jag fick dispens.
Det är så otroligt roligt att sitta och lyssna på äldre människor när de pratar om hur det var förr. Jag fick dessutom agera dagens hjälte då en äldre herre fuckat upp sin mobiltelefon från 1996.
"Ja, jag har ringt både Telia och Nokia men de kunde inte hjälpa mig och så löste du det på två sekunder".
Som tack fick jag fyra lotter i Diakoni-lotteriet, undrar just vad jag vinner. Ett par stickade vantar kanske? ;-)
Det är så otroligt roligt att sitta och lyssna på äldre människor när de pratar om hur det var förr. Jag fick dessutom agera dagens hjälte då en äldre herre fuckat upp sin mobiltelefon från 1996.
"Ja, jag har ringt både Telia och Nokia men de kunde inte hjälpa mig och så löste du det på två sekunder".
Som tack fick jag fyra lotter i Diakoni-lotteriet, undrar just vad jag vinner. Ett par stickade vantar kanske? ;-)
För själv så är jag fördomsfri
Jag är mycket klokare nu. MYCKET. Lillgammal på ett vidrigt sätt. Åsikter har jag fortfarande, rätt bestämda, men jag slåss inte lika mycket för dom längre. Jag behöver inte det.
Fascinerande livsöden
Jag älskar mitt jobb! Att få träffa så många olika människor, alla med unika och fascinerande livsöden. Det är som att läsa en god bok varje gång.
Tuna Hästbergs gruva
Tidigt i går morse besökte jag Tuna Hästbergs gruva för första gången. Jag gjorde en spännande intervju med en australienare som dykt över hela världen men tycker att Tuna Hästbergs gruva är bäst hittills.
Det började med att vi gick nerför en tvär trätrappa som stupade 120 meter rätt ner i gruvan. Jag är inte höjdrädd i vanliga fall men det var ganska läskigt att gå nerför trappan och se hur vattnet droppade från gruvtaket. Jag såg bara hur hala mina gummistövlar skulle kunna bli och som senare skulle leda till min död. Ja, jag har en vild fantasi, jag vet. Det bör tilläggas att jag höll på att falla två gånger väl nere i gruvan så guiderna fick fånga upp mig. Klantarsel.
Väl nere vid dykplatsen så fanns flera dykare på plats och jag fick sådan extrem lust att hoppa i det kalla vattnet som var alldeles kristallklart. Det räcker dock inte med att bara ha ett vanligt dykcertifikat för att få dyka i gruvor, man måste gå flera säkerhetsutbildningar. Men det kan det ju vara värt om det är världens bästa dykplats! Därefter fick jag gå en guidad tur som var alldeles magisk. Jag tänker inte avslöja för mycket för jag vill verkligen rekommendera alla att besöka Tuna Hästbergs gruva. Det är något alldeles extraordinärt. Gruvan anpassar sig inte till turister utan det är turisterna som måste anpassa sig till gruvan. Därför finns det inga säkerhetsstaket eller liknande därnere utan allt är precis som gruvarbetarna lämnade det när gruvdriften lades ner för gott 1968. Gruvarbetarna trodde ju att gruvan skulle öppnas igen så därför lämnade de verktygen direkt på marken där de var för stunden. Ni kan läsa mer om Tuna Hästbergs gruva här.
Gruvarbetarna lämnade verktygen på marken där de befann sig för stunden, i tron om att en dag återvända till arbetet.
Dykplatsen.
Här kan man se ända till botten på 12 meters djup.
Här har gruvarbetarna provborrat.
Jag nere i gruvan.
Alldeles hänförd!
Det började med att vi gick nerför en tvär trätrappa som stupade 120 meter rätt ner i gruvan. Jag är inte höjdrädd i vanliga fall men det var ganska läskigt att gå nerför trappan och se hur vattnet droppade från gruvtaket. Jag såg bara hur hala mina gummistövlar skulle kunna bli och som senare skulle leda till min död. Ja, jag har en vild fantasi, jag vet. Det bör tilläggas att jag höll på att falla två gånger väl nere i gruvan så guiderna fick fånga upp mig. Klantarsel.
Väl nere vid dykplatsen så fanns flera dykare på plats och jag fick sådan extrem lust att hoppa i det kalla vattnet som var alldeles kristallklart. Det räcker dock inte med att bara ha ett vanligt dykcertifikat för att få dyka i gruvor, man måste gå flera säkerhetsutbildningar. Men det kan det ju vara värt om det är världens bästa dykplats! Därefter fick jag gå en guidad tur som var alldeles magisk. Jag tänker inte avslöja för mycket för jag vill verkligen rekommendera alla att besöka Tuna Hästbergs gruva. Det är något alldeles extraordinärt. Gruvan anpassar sig inte till turister utan det är turisterna som måste anpassa sig till gruvan. Därför finns det inga säkerhetsstaket eller liknande därnere utan allt är precis som gruvarbetarna lämnade det när gruvdriften lades ner för gott 1968. Gruvarbetarna trodde ju att gruvan skulle öppnas igen så därför lämnade de verktygen direkt på marken där de var för stunden. Ni kan läsa mer om Tuna Hästbergs gruva här.
Gruvarbetarna lämnade verktygen på marken där de befann sig för stunden, i tron om att en dag återvända till arbetet.
Dykplatsen.
Här kan man se ända till botten på 12 meters djup.
Här har gruvarbetarna provborrat.
Jag nere i gruvan.
Alldeles hänförd!
Where the wild roses grow
På söndag morgon ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Att arbeta som journalist är tamejfan det mest spännande yrket som finns tror jag, för genom det yrket får jag en inblick i så många andra spännande yrken.
Jobbet på söndag kräver att jag är psykiskt stark, inte klaustrofobisk och inte höjdrädd. Dessutom ska jag vara varmt klädd. Intervjun sker på engelska. Någon som har en aning? ;-)
Jobbet på söndag kräver att jag är psykiskt stark, inte klaustrofobisk och inte höjdrädd. Dessutom ska jag vara varmt klädd. Intervjun sker på engelska. Någon som har en aning? ;-)
Borlänge
I dag var jag högt över takåsarna och gjorde reportage. Jag måste ju säga att jag älskar mitt jobb.
Lycka
Bakgrundsbild
© Angelica Lindvall
Den här bilden på en bolltistel tog jag i en trädgård i Leksand i somras. Jag har den som bakgrundsbild på datorn.
Kamphund
I dag på jobbet blev jag överröst med pussar av två kamphundar. I somras fick jag en rejäl blötpuss av ett får. Det är sådant man råkar ut för när man arbetar i Dalarna. ;-)
Raubtier – Kamphund
Raubtier – Kamphund
Vill ni veta vad jag gör om dagarna?
Dåligt med blogginlägg i dag. Jag gör inget annat än att jobba men det är riktigt roligt så jag klagar inte! Här kan ni läsa två reportage om Jussi Björling i senaste numret av Centrumbilagan. Och här kan ni läsa mina inredningsreportage i Dala-Demokratens Bostad&Motor-bilaga. Det kommer ett nytt nummer varje tisdag.
Jag hoppas ni har en fin fredag! ♥
Jag hoppas ni har en fin fredag! ♥
I wanna be rich and famous!
Kolla! En gång i tiden var jag mer poppis än Stina-Lee. Det känns absurt. Men klart, lite mallig är man ju.
Sagan om Jussi
Jag skriver just nu ett omfattande reportage om världens bäste tenor genom tiderna, Jussi Björling från Borlänge. Jag tror ingen i min ålder riktigt fattar hur stor han var och vilket innehållsrikt liv sen! Se dokumentären "Sagan om Jussi" på SVTplay innan den tas bort 5 mars eller läs Centrumbilagan på fredag. Det är nästan ett krav från min sida.
Produktiv
Just nu är jag inne i en produktiv fas. Jag tror att pånyttfödelsen av den här bloggen gjort sitt till. Nu tänker jag skriva, skriva, skriva hela tiden.
På den tiden det begav sig, 2006.
På den tiden det begav sig, 2006.
Borlängebild
Stora Tuna kyrka häromdagen. Oredigerad bild som är fin i all sin enkelhet.
Volontärer i Tanzania
I dag finns intervjun med moi med i tidningen och på webben. Check it out!
Duktig idiot
Jag kommer insläntrande som ett yrväder tio minuter för sent till redaktionen men morgonmötet har inte startat. Hälsar på nyhetscheferna och vd:n, springer in till mitt rum, slår på macen och pustar ut. Ber om ursäkt för att jag kommit för sent och sedan får jag höra hur duktig jag är, att jag är så bra att arbeta ihop med, mogen för min ålder och "Tack för att du finns". Är det positiva dagen i dag? Då alla ska strö komplimanger kring sig eller vad är det frågan om?
Jag blev jätteglad men får samtidigt dåligt samvete. Det känns ärligt talat som att jag bara lurar folk att jag kan skriva. Jag blir alltid lika förvånad när jag uppfattat ett intervjuoffer korrekt och ingen ringer och klagar över det jag skrivit. Det har egentligen bara hänt en gång som jag verkligen velat byta identitet och lämna journalistiken men ändå, jag har inte känt på väldigt länge att jag kan skriva. Min hjärna är helt mossig och jag har inga mål längre. Därför är jag i stort behov av ett miljöombyte och jag tror att tiden i Afrika kommer ge mig väldigt mycket tid till att bara tänka. Det behöver jag.
Jag blev jätteglad men får samtidigt dåligt samvete. Det känns ärligt talat som att jag bara lurar folk att jag kan skriva. Jag blir alltid lika förvånad när jag uppfattat ett intervjuoffer korrekt och ingen ringer och klagar över det jag skrivit. Det har egentligen bara hänt en gång som jag verkligen velat byta identitet och lämna journalistiken men ändå, jag har inte känt på väldigt länge att jag kan skriva. Min hjärna är helt mossig och jag har inga mål längre. Därför är jag i stort behov av ett miljöombyte och jag tror att tiden i Afrika kommer ge mig väldigt mycket tid till att bara tänka. Det behöver jag.
Let´s do a handshake on that!
I jobbet som reporter träffar man nya människor varje dag och det ska skakas hand och kindpussas till höger och vänster, nej, nu ljög jag. Kindpussas gör vi inte (jag måste inse att jag jobbar på en lokaltidning och inte ELLE). Men jag har hursomhelst märkt på senare tid att handskakningarna uteblivit, tror att alla är rädda för svininfluensan. Jag bryr mig inte ifall folk inte skakar hand, tycker det är rätt skönt att slippa tänka på att han precis kliat sig i arslet eller att hon precis petat näsan.
Dessutom kan de flesta inte skaka hand på ett korrekt sätt heller. Dead fish, no thanks. Rejält handslag ska det vara, det är pondus!
Dessutom kan de flesta inte skaka hand på ett korrekt sätt heller. Dead fish, no thanks. Rejält handslag ska det vara, det är pondus!
Vill ha ny byline
Jag är så trött på min byline i tidningen. Den är tagen när jag var 19 år och nyanländ murvel på redaktionen. Ska nog be en av fotograferna att knäppa en ny bild i morgon. Eller ännu hellre när jag kommer hem från Afrika och är solbränd. Mohahaha.
Happy news!
Jag har precis fått veta att jag får rapportera till tidningen från Zanzibar. För tro´t eller ej, jag har en lokal vinkel även därborta. De tände verkligen på idén. Fast det kan ju bero på att jag snackade med sådan inlevelse och verkligen målade upp hur fantastiskt det kommer bli. Sen om jag skriver fantastiskt och tar fantastiska bilder återstår att se. Jag är ju faktiskt rätt kass som journalist. Det är ett under att jag har jobb ärligt talat.