Jag trodde att vi var starka
Jag vet precis hur vi ska göra för att minimera risken för självmord bland unga. Det måste satsas mer pengar på skolan och psykvården. Det ska inte vara någon skillnad på fysiska eller psykiska problem. Båda kan leda till döden och vi måste börja agera nu innan det är försent. Vi måste agera innan din dotter hittas hängd i källaren, innan din son tar pappas jaktgevär och det första du ser när du går in genom dörren är blod och inälvor över hela väggen. Vi måste agera innan ditt barns klasskamrat sitter bredvid en tom bänk i skolan.
Vettigt inlägg! Är hemskt att det är så många ungdomar som mår dåligt idag...
Designa din blogg: Ja, det är tragiskt. =(
Enkelt, budgeten som används till våra fängelsen byts ut mot budgeten vi har till psykvården. Helt plötsligt vart det ordning i samhället!
Anna: Precis! Det var verkligen inte en dum idé!
Kloka ord.
Får dock inte glömma att undersöka hemförhållanden så fort en ung person börjar bete sig destruktivt.
och att pengarna går till förebyggande och till att bygga relationer mellan de trasiga tjejerna och bra personal, likväl som till att knapra på ytan och knapra mediciner...
Lillefot: Nej, att studera hemförhållanden är superviktigt!
Linnea: Ja, att förebygga är a och o. Däremot är mediciner ingen lösning på problemen.
bra inlägg, brukar läsa din blogg - gillar den :)
hoppas du får en trevlig helg!
Mallo: Tack! Ser att du är från Borlänge.. :)
män är det starkare könet.
du skriver att du är journalist till yrket, inom vilket område? för vilken tidning skriver du nu? vilken utbildning har du? jag menar du är rätt ung för att vara färdig journalist...
Anonym: Jag gör ett undantag men hädanefter måste du skriva ett namn eller åtminstone ett alias om du ska kommentera i min blogg.
Jag jobbar med tidningsjournalistik. Började som frilans på Bröllopsmagasinet och sedan juni har jag arbetat heltid på Dala-demokraten (lokaltidning här i Dalarna) men nu springer jag som timvikarie. Jag har läst en ettårig journalistutbildning på Molkoms folkhögskola.
att se någon må dåligt och inte veta vad man ska göra är jävligt. vad gör man när bästa kompisen lider av deppresion? när den är självmordsbelägen, tappat förtroende för psykvården, när medeciner inte hjälper och när den enda den vänder sig till är mig?
jag tror att många ungdomar antingen är deprimerade eller har kompisar som är det. för oss kompisar tycker jag att det finns alldeles för lite information, om vart man ska vända sig och vad man ska göra.
Missparadise: Jag blev verkligen berörd av din kommentar. Jag tror att det viktigaste är att visa sitt stöd för den som mår dåligt, visa att man finns där för honom/henne. Jag tycker att du ska prata med någon du har förtroende för, en lärare, någons kompis förälder, skolkuratorn, dina föräldrar och berätta saken från din synvinkel och hur du som kompis ska gå tillväga. Hoppas det löser sig!