angelica1987.blogg.se

Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att sluta blogga och sedan börjat igen? Jag skrev inte en enda rad på hela 2010. Efter det kom suget så sakteliga tillbaka men knappast med full styrka. Nu har jag återigen tappat sugen, eller ja, det var ganska länge sedan jag tyckte det var kul att blogga och så länge man gör något halvhjärtat tycker jag man lika gärna kan lägga ner. Då kan jag lägga den energin på det som är viktigt istället. Som att träffa och vårda mina relationer i verkligheten än genom att läsa varandras bloggar.

 

Kanske kommer jag blogga igen när jag har något roligt projekt att blogga om som husrenovering eller något annat spännande. Men det ligger längre fram i tiden. Tills dess tar jag en paus, eller kanske slutar för alltid, men fortsätta skriva kommer jag alltid göra. För den där boken ni vet, den ska ju bli tryckt en vacker dag. Om ni ändå vill ha koll på vad jag gör om dagarna så finns jag på instagram: angelica1987 så länge.

 

 

Älskar det faktum att man googlar sitt namn och råkar utelämna någon bokstav sisådär och för en kort sekund tänka; jävlar vad het jag är när bilderna dyker upp. 

 

 

 

 

Tills man inser att Angelica Lindvall från Bäsna inte har särskilt mycket gemensamt med Victorias secret-modellen Angela Lindvall förutom likheten i namnet. 

 

Första höstdagen bjöd på strålande solsken som vi inte sett sedan möjligtvis början av juni 2010. Jag njöt av varje sekund vi satt utomhus och åt lunch, drack vin på altanen och promenerade i skymningen. Fler sådana dagar och jag kan börja gilla hösten på riktigt. För visst har varje årstid sin charm. Jag är faktiskt glad över att bo i ett land som har alla årstider även fast jag, om jag fått bestämma själv, velat ha riktigt mycket snö och lagom kallt från december till februari, vår i mars, sommar från april till oktober och varm höst med kalla vindar och färgrika löv fram till december. 

 

Det bästa med hösten är väl nystarten som den ofta innebär, antingen skolstart eller något nytt projekt på jobbet att sätta tänderna i. Denna höst ska jag försöka hitta tillbaka till mitt sprudlande jag, den del av mig som begravdes tillsammans med min lillebror en snöstormig dag i februari för tre år sedan. Jag vet att man inte ska använda det som en ursäkt men det tog tid för mig att börja sörja honom. i början försökte jag vara ett stöd för mamma och jag tyckte själv det var konstigt att jag lyckades hålla mig ovan ytan och vara stark så pass länge men alla drunknar vi till slut. Nu är jag i alla fall stark nog att simma upp mot ytan igen och ska försöka ta tillvara på glädjeämnen i vardagen, bland annat gå en kurs i kurbitsmåleri och skriva minst 100 sidor på boken innan detta året är slut. 

 

Förutom dessa mål att uppnå ska jag även lära mig ta det lugnt och njuta av stillheten emellanåt för det är jag riktigt dålig på. Förhoppningsvis blir vår utlandsresa i oktober en bra start. 

 

 

We♥it

När jag beklagade mig för mamma förut om varför vi i vår familj alltid blir så hårt drabbade hela tiden, först pappas självmord, sen lillebrors självmord och därefter andra sorger så svarade min kloka mamma så här:

 

 

Hennes ord ger mig hopp - de får mig att se en mening med livet trots allt. För någon gång är det vår tur att bli lyckliga även fast jag inte tror det finns en enda människa på jorden som går omkring och är toklycklig hela tiden. Alla har sina brister, alla har sina problem, alla är vi sårbara. Men tillsammans, vänner som släktingar, är vi ursinnigt starka och kan hitta tillbaka till ljuset. Jag är så tacksam över det skyddsnät jag har med äkta vänner, fina släktingar, en underbar familj och en fantastisk sambo som öppnar mitt hjärta och skingrar mina svarta tankar gång på gång. Bara av den enkla anledningen att de älskar mig. Och som jag älskar er. ♥

Saker som alltid irriterat mig hos det motsatta könet:

 

1. Killar som stannar efter vägen och kissar utan att använda våtservett efteråt så deras äckliga snoppbaciller fastnar på ratten som andra förare kommer att använda. 

2. Killar som har joggingsskor på sig på krogen. Ja, det finns faktiskt killar som har det och det är alltid så sjukt avtändande. Jag skulle aldrig ligga med en kille med fula skor.

3. Killar som rapar och fisar bland andra. Vet inte om de har mer slappa rövhål än vi tjejer men det verkar sannerligen vara en manlig grej det där med att vara allmänt vidrig bland andra.

 

I övrigt gillar jag killar mer än tjejer. De är rakare, har råare humor och verkar i mångt och mycket mer öppna för äventyr och spontana infall vilket åtminstone jag uppskattar men det skulle ju inte skada om de såg över sin hygien en aning. 

 

 

 We♥it

 

Snart åker jag och kärleken till Stockholm för att se Lady Gaga på Globen. Det kommer bli en show utan dess like! Vi kommer inte hem förrän sent i morgon kväll för vi tänkte också passa på att turista i vår egen huvudstad. Tips på vad man bör se/göra en dag i Stockholm mottages tacksamt!

 

Fånga dagen - carpe diem är ett så otroligt uttjatat uttryck men det som är ännu mer irriterande är att det stämmer. Jag är urkass på att fånga dagen och leva i nuet. Jag räknar alltid ner dagarna tills det är fredag och helg, tills vi ska åka på semester, tills vi ska åka och titta på hus, tills vi ska..

 

Jag måste sluta tänka så förbannat. Tankar är just tankar, de speglar inte verkligheten. Det är vad man gör på dagarna som är livet och det som betyder något och från och med nu tänker jag försöka leva lite mer här och nu, njuta av det jag har och inte längta så mycket bort eller framåt. Jag orkar inte ifrågasätta saker och ting hela tiden. Vad ska jag göra om vi en dag gör slut? Om jag inte får fortsatt jobb? Om bilen går sönder?

Sådana saker kan jag gå omkring och grunna på, oftast helt i onödan. Jag menar, tar det slut så är det väl så. Får jag inte fortsatt jobb lär jag knappast sitta sysslolös. Går bilen sönder täcker förhoppningsvis försäkringen och man får ta från sparat kapital. Det finns aldrig några garantier i livet. Och det är väl rätt skönt ändå, att inte veta vad som händer härnäst. Det är tjusningen med livet som de äldre och betydligt mer kloka skulle sagt.

 

Jag har börjat fundera mer på hus och läge. Jag menar, hittar vi vårt drömhus (en bergsmansgård vid en sjö med flera uthus) och huset råkar ligga närmare Ludvika än Borlänge så är vi inte alls främmande för att köpa det. Det blir närmare till jobbet för kärleken och jag frilansar ju och har hela Dalarna som mitt arbetsfält så för mig kvittar det vilket som. Visst, det tar en halvtimme i bil att åka och hälsa på sina vänner och familj men hur ofta träffas man som det är nu då? Jag träffar nästan aldrig mina vänner trots att jag för det mesta har ledigt på kvällar och helger och då bor vi alla inom hundra meters radie i princip. Och flyttar man så kommer man ju lära känna nya människor där. Det är sällan man umgås med samma gamla människor livet ut utan det blir sporadiskt någon gång ibland och då kanske det även blir trevligare, man hinner träffas en längre stund och få en rejäl update och så räcker det i några år.

 

Dessutom är det ju vi som ska bo där, inte våra familjer eller vänner. Men det får inte vara helt bakom arslet utan måste finnas bra förbindelser med tåg/buss, skola och gärna en affär. Någon gång kommer man ju vilja ha barn och då vill jag inte att de ska bli några mobbade utbölingar från en by där det bor vi och en till. Jag tycker att vi borde ha lättare att hitta hus eftersom vi till skillnad mot många andra har hela fem kommuner där vi kan tänkas bo. Vill man bara bo i Borlänge kommun och inte betala över tre miljoner för en kåk blir utbudet mycket, mycket mindre.

 

Vad tycker ni är viktigast att tänka på när man går i hustankar?

 

Nu är jag stolt framtida fru till en produktionstekniker. I går blev kärleken erbjuden en tillsvidareanställning på det stora företaget som han gjort sitt examensarbete vid. Det ska bli så otroligt skönt med två heltidslöner och slippa bo ihop med en fattig student! Nu börjar livet falla på plats och vi är ett steg närmare vår dröm om ett hus.

 

Jag läste någonstans att sorgen är kärlekens pris. Det är priset man får betala för att man vågar älska någon så mycket och innerligt. Jag tror inte man kan glädjas i onödan. Hellre våga chansa och bli djupt sårad och ledsen när den man älskar dör än att aldrig våga känna riktig kärlek och lycka i rädsla för att förlora det man har.

 

Jag önskar inget hellre än att få leva lycklig tillsammans med de jag älskar men jag vet hur snabbt livet kan ändras. På en sekund kan magen vändas ut och in, man tappar känseln och medvetandet och fattar absolut ingenting mer än att man har förlorat allt.

 

Livet är sorgligt. Men livet är också fantastiskt. För kärleken är det största som finns - och det är ett pris jag är villig att betala.

För 20 år sedan hände det mest fruktansvärda. Det var vad jag åtminstone trodde fram tills 17 år senare. Jag hade nyss fyllt fem år och fått flera nya leksaker av pappa i present. Kanske ville han skämma bort mig extra mycket för han visste att han inte skulle finnas kvar i mitt liv så mycket längre till.

 

Exakt 25 dagar efter min femte födelsedag hängde sig pappa i ett träd bakom vårt hus. När han slog min mamma tidigare den kvällen för att hon lättare skulle hata honom och gå vidare (hade han förklarat i ett brev som hon hittade ett halvår senare) och jag skrek åt honom att "slå inte min mamma" visste jag inte att det skulle vara de sista orden jag någonsin sa till honom. Jag visste inte heller att min mamma, endast 25 år fyllda, lika gammal som jag är i dag, skulle vara min och lillebrors sista livlina. Att hon hädanefter skulle bli vår enda trygghet. 

 

Utan mamma hade vi aldrig överlevt. Jag är skyldig henne så mycket, eller kanske inte, kanske gjorde hon bara det som alla föräldrar bör känna sig skyldiga till. Att leva och finnas där för sina barn vad som än händer. Föräldrar har överlevnadsplikt gentemot sina barn. Det är först när de blir gamla, trötta och sjuka som det är okej att släppa taget.

 

Men jag har förlåtit pappa för länge sedan. Det var inte oss som blev kvar det var synd om. Det var mest synd om honom som kände sig så ensam och ångestfylld att han inte såg någon annan utväg. Men jag hoppas att han tar sitt ansvar som pappa nu när lillebror är hos honom. För även fast barn växer upp och blir stora är föräldrars ansvar något som räcker livet ut. Mamma hade aldrig gett upp Simon, eller mig. Det ska inte pappa göra nu heller.