angelica1987.blogg.se

Bild: Peder Kaldal 

Vi  människor är de enda däggdjur som vet om att vi en dag ska dö. Ibland önskar jag att jag vore som djuren, lyckligt ovetande. De kommer över sorgen och förlusten mycket lättare. De ser sin mamma dö och de gråter säkert en stund men sedan måste de växa upp och ta hand om sig själva. Om min mamma hade dött samtidigt som pappa skulle jag varit helt utlämnad åt världen. Kanske skulle en släkting ta hand om mig men jag skulle under resten av mitt liv ändå känna den där saknaden, den där speciella känslan av tillhörighet. Den där känslan som inte andra däggdjur kan känna.

Fast jag sörjer inte längre, jag har trots allt de bästa förutsättningarna. En förälder på jorden och en förälder i himlen. Jag kan däremot önska att min pappa fick uppleva min student, mina framgångar, mina karriärsval, mina barn och mitt bröllop. Men man kan inte få allt här i världen. 

Jag har alltsedan den dagen då pappa lämnade mig levt med en ångest inför döden som ibland gör det svårt att leva. Jag vill gärna tro att det händer någonting efter döden, någonting vackert och meningsfullt. Jag har lidit som så många andra, jag har fått kämpa för att ta mig loss men trots det så älskar jag livet. Och jag tror inte att döden kan vara vackrare än livet vilket gör mig stel av skräck.

Jag vill gärna tro att skatan lever ett annat liv, i en annan dimension. Jag vill gärna tro att han fått börja ett nytt liv, med nya flygningar och nya tidsfördriv.

När jag var liten trodde jag att min pappa var en fågel. En gång såg jag honom. Och när jag ropade blev han inte rädd och flög sin väg utan hoppade fram till mig. I hans små svarta ögon såg jag hur mycket han fortfarande älskar mig. Det var allt jag behövde.

Jag tror inte längre, jag vet.