angelica1987.blogg.se

Jag har aldrig fått sagt pappa. Ordet pappa. Bland de första ord ett barn säger.
Det var för övrigt mitt första ord. Jag fick säga ordet i fem år. Några veckor efter mitt 5-årskalas så slutade jag säga ordet pappa. Det var den 14 augusti 1992, och det var samma dag som min pappa bestämde sig för att sluta leva.

Jag tror aldrig pappa levde på riktigt faktiskt. Han var bara en del av inredningen, en osynlig del som ingen brydde sig om. Han var ingen fin Mora-klocka utan snarare en grå tapet eller en randig matta på golvet i en kall källare. Hans föräldrar favoriserade hans äldre bror som var guld värd medan pappa var en obetydlig del av deras rika och fina familj. Men han var någonting, min pappa. Någonting som ingen annan såg. Bara en onykter liten 16-årig brunett med norrländsk dialekt såg att han var någonting. Hon visste att han hade talang, och hon trodde på honom. Hans självmordsförsök blev allt mer sällsyntare efter att han träffade henne.

De flyttade ihop och förlovade sig några månader senare. Allt var frid och fröjd, de älskade varandra oerhört mycket och var nyförälskade en lång tid. Det enda problemet de hade var att han drack mycket, alldeles för mycket, och hade långa djupa depressioner. Han fick medicin för sina depressioner, men de hjälpte inte särskilt mycket. Han blandade dem med alkohol istället, det gav en bättre fylla.
Men en dag kom hans flickvän med en underbar nyhet, hon väntade barn. Han blev överlycklig. Och det kunde ha varit början till ett långt och lyckligt liv, men så blev det inte...

Hans dotter föddes sommaren 1987 och det var den lyckligaste tiden i hans liv. Och bara två år senare när han var 25 så föddes hans son. Hans liv blev plötsligt fullkomligt. Nu kunde hans egen far kanske börja tycka om han, nu när han även fått en son vilket hans storebror ännu inte hade fått. Det var ständigt en tävlan mellan pappa och hans äldre bror. Det enda farfar sa var orden som etsades fast i min pappas huvud: ”Ja, vi får hoppas att han inte blir som dig”.

Sedan kom den där augustikvällen som förändrade hela mitt liv. Och trots att jag bara var fem år gammal när det hände så har det förevigats i mitt huvud.
Pappa var riktigt full och dum. Han hade planerat det här fick vi veta ett halvår senare när vi hittade brevet. Han hade ett rep i garaget som väntade på honom, och han hade redan ringt till jobbet och sagt att han var sjuk och inte kommer på måndagen.
Pappa hade aldrig slagit mamma förut men det gjorde han den där sommarkvällen. Jag såg blod strömma ur min mammas näsa och jag skrek och slog pappa med en sopkvast i försvar. Mamma grät och låste ut honom. Det blev lugnt ett tag. Jag satt i en soffa och höll om Simon som inte förstod någonting. Då plötsligt slog pappa knytnäven rakt genom köksfönstret och det rann rännilar av blod på hans arm.

Sen blev allting tyst. Så tyst.

Jag minns än  i dag hur jag fick veta dödsbeskedet. Mamma och farmor stod vid telefonen och tittade på ett fotografi på mig, Simon och pappa. Då sa mamma: ”Pappa kommer inte tillbaka, han är uppe i himlen nu”. Jag anklagade mig själv för hans död. Jag trodde helt seriöst att jag hade dödat honom med sopkvasten. Ett litet oförstående barn som jag var.
Nu i efterhand vet jag att det var min farmor och farfar som dödade min pappa psykiskt vilket ledde han till att begå självmord vid 27 års ålder.
Ni som en gång ska bli föräldrar: Gör ALDRIG skillnad på era barn. Älska dem lika mycket. Lova mig det.