Sista utvägen
Självmord, egostiskt eller sista utvägen?
Självmord har alltid varit en del av mitt liv. Jag själv har aldrig haft självmordstankar men flera i min närhet har mått dåligt och försökt ta livet av sig både en och två gånger. Min pappa var en av dem som lyckades till slut.
Jag fick fem år tillsammans med min pappa. Han var bara 27 år gammal när han valde att avsluta sitt liv den där augustinatten för så många år sedan. Jag minns inte så mycket av honom men jag tittar ofta på gamla fotografier och filmer. Särskilt filmerna betyder mycket för mig då jag kan höra hans röst på banden. Höra hur han uttalar mitt namn. Se hur han kramar om mig och lyfter upp mig i sin famn.
Pappa gav mig aldrig någon vägledning, han hann aldrig. Istället gav han mig dödsångest. En dödsångest som precis gått över men jag oroar mig fortfarande för återfall, att inte kunna somna utan bara ligga i sängen, kallsvettig, och tänka på att om 100 år finns jag inte längre till. Då har någon annan tagit min plats i mänsklighetens skådespel. Jag är bara en karaktär som byts ut och kanske kommer jag bli ihågkommen bland mina närmaste, mina barn och barnbarn som jag efterlämnar. Men när de till slut dör är jag ingenting mer än ett suddigt namn på en gammal gravsten vid en tyst och ödslig kyrkogård. Sådana tankar skrämmer mig. Döden är så självklar medan livet är precis tvärtom. Eftersom jag vet att min tid på jorden är kort så har jag alltid strävat efter att få ut så mycket som möjligt innan jag tar det sista andetaget. 
Livet ska inte vara något man måste stå ut med men för många är det precis just så. Därför tror jag att inte alla människor är menade att leva. Det finns faktiskt personer som är sjuka, kanske fysiskt men framförallt psykiskt och sådana demoner är svåra att bekämpa. Då är självmord oftast den sista utvägen vare sig det är rätt eller fel.
I många år var jag förbannad på pappa för att han lämnade oss utan att ens försöka en sista gång. Fast samtidigt mådde han dåligt långt innan jag och min lillebror föddes, långt innan han träffade mamma. Om man försöker ta livet av sig från det att man är 16 år gammal så är det helt klart något annat som är fel. Kanske var det meningen att pappa aldrig skulle börja leva men jag är så tacksam för att han fick en stund på jorden. För om han aldrig föddes skulle inte jag finnas och det finns ingen annan på hela jorden som älskar att leva mer än jag gör.
Jag tycker förstås inte att självmord är den bästa lösningen på problemen men jag är inte förbannad på pappa längre. Det känns skönt.
Va fint skrivet, riktigt fint.
dehär var nog de finaste du skrivit sen jag började läsa din blogg. eller det som berört mest. du är duktig! // Linda
Elina: Tack. :)
Toppits: Tack så mycket! Vad glad jag blir. :)
Jag är rörd. Verkligen bra skrivit...
Många pratar om att en person som har barn och tar sitt liv är egoistisk. Men det är fel att säga så, för en person som verkligen tar steget ut är nog redan så trasig inuti att han/hon inte ser konsekvenserna av sin handling och allra minst tänker klart. Kanske man inte ska dra alla över en kam, men oftast tror jag det är så. Ett jobbigt ämne för alla som drabbats av det är det hur som helst.
Och det var väldigt väldigt bra skrivet, glömde jag säga! =)
Hanna: Tack så mycket. :)
Elin: Precis så är det! Men många tar livet av sig helt i onödan när de verkligen inte tänker alls, till exempel om en tonårskille blir dumpad av flickvännen och hoppar framför tåget. Då får jag bara lust att banka in vett i huvudet på honom och säga att livet går vidare även fast det inte känns så just nu. Kärlekar kommer och går, så är det.
Elin: Tack, för båda dina kommentarer. :) Alltid intressant att höra andras synpunkter.
Alexzandra: Ja, har man försökt tillräckligt så finns det nog inget annat att göra tyvärr. =( Men jag tror också att han har det bättre nu, var han än befinner sig. Min lilla pappa. Och nej, min dödsångest är inte helt borta, jag hoppas bara att jag en dag accepterar det faktum att min tid på jorden snart är över.
Jag ryser. Min dödsångest är verkligen inte överkommen. precis som du skriver att man bara försvinner, finns inte mer. Det är så hemskt. Men jag tror din pappa hade försökt och försökt (som i ett förhållande) tillslut kanske man inser att man gjort allt man kan men ändå funkar det inte. Han lever på en lyckligare plats nu! :)