angelica1987.blogg.se

Att lova varandra evig trohet inför Gud, inför sina vänner och inför sin familj är säkert sanningen i just det ögonblicket men hur många par är det som faktiskt klarar av att leva tillsammans i nöd och lust tills döden skiljer dem åt?

Skilsmässostatistiken har ökat kraftigt de senaste åren. Vi ligger numera på samma nivå som USA där hälften av alla äktenskap slutar med skilsmässa. Vad beror det på? Är vi rent generellt för svaga för att orka kämpa och reda ut våra problem? Ska man lämna sin respektive för att man inte längre orkar ta en diskussion? Ska man lämna allt man byggt upp bara för att grälen blivit en daglig rutin?

Jag tror att många ger upp alldeles för lätt. Självklart ska man inte leva i ett äktenskap där det finns tecken på fysisk eller psykisk misshandel. Men alla andra äktenskap då? Äktenskapen där kaos och oreda är en del av vardagen med obäddade sängar, högar med räkningar, ostädade kök? Där barnen börjar kräva saker som att få en ny cykel, en ny docka, Playstation 3, en moped, en bil? Där livet inte längre är en dans på rosor? Ska man bara gömma huvudet i sanden då och ge upp?

Jag kommer alltid kämpa för kärleken. Vad är det annars för mening med livet? Det heter ju inte "i nöd och lust" för ingenting. Alla som någon gång varit kär har också upplevt att kärleken inte är en dans på rosor. Det kommer djupa fallgropar som är svåra att ta sig upp från men det går. Jag har själv klättrat så fingarna varit alldeles blodiga för att sedan falla tillbaka lika djupt. Och så är livet också. Det finns inga perfekta och felfria liv och äktenskap där allt går som smort. Jag personligen skulle tycka att det vore tråkigt att leva inlindad i rosa bomull, jag vill gärna ha lite action emellanåt så ett perfekt äktenskap är ingenting för mig.