angelica1987.blogg.se

Jag har faktiskt lärt mig någonting

---

Jag har faktiskt lärt mig någonting

Att tiden mellan födseln och döden betyder ingenting

Du kan knalla runt med massa bling

Men allt du bär är endast tomma ting

Du kan leva och bo så jävla flått

Ingen klarar av att se med sitt öga blott

Hur jävla illa allting har gått

I detta samhälle glöms det viktiga bort

Vad fan hände med mänskligheten?

Om det nu finns nått kvar utav den

Ingen fattar världens problem

Alla säger bara att dom löst dem

Dom stora nationerna krigar för att få fred

Innerst inne så vill dom bara ligga sked

Känns som att det är åt fel håll det togs ett kliv

När så jävla många unga barn vill ta sina liv

Dom stackarna lever i en mardröm

Dom vill bara falla i en för evig lång sömn

Vad fan hände med mänskligheten?

Om det nu finns nått kvar utav den

Ingen fattar världens problem

Alla säger bara att dom löst dem

- Simon Lindvall

---

Den här texten skrev min lillebror i mars förra året. Tio månader senare tog han sitt eget liv, 18 år gammal. För Simon ska vi kämpa, för varje barn som inte orkar leva ska vi kämpa. Det måste ske en förändring i samhället nu, inte senare. För som Simon skriver "I detta samhälle glöms det viktiga bort" och det är vår förbannade plikt som medmänniskor att hjälpa. Ibland är signalerna svåra att upptäcka men med rätt resurser kan antalet självmord minska. Det är inte okej att var sjätte timma tar någon sitt liv i Sverige i dag på grund av bristande resurser och en psykvård som inte fungerar.

Det var så himla hemskt här för några veckor sen. Jag och Fredrik var påväg hem från jobbet och såg vid parkeringen en kille som stod och skrek åt någon. Vi trodde såklart att det bara var osykligt tjaffs, det var trots allt gymnasiefest den kvällen. Men när vi kom närmare hörde vi orden som skreks. Det var en grabb på ca 17 år uppskattningsvis som skrek åt sin mamma att han inte längre ville leva. Hans syster hade tagit livet av sig och han skrek till sin mamma att det var hennes fel att systern tagit livet av sig. Han skrek också att hon gjort det bästa valet någonsinn och han ville göra detsamma. Mamman som han skrev åt grät, grät och grät. Hennes ord hördes inte alls. Jag blev så förtvivlad att jag sökte på internet efter akutnummer man kan ringa eller någon slags info om hur JAG kan hjälpa en okänd människa ur ett mörker. Jag tänker på den där killen fortfarande. Har han gjort som sin syster? Har han fått hjälp av sina föräldrar? Jag ville så gärna hjälpa, men kände mig så maktlös.