Att dejta är en konstform

Jag har aldrig dejtat. Inte så där boka-dejt-på-restaurang-med-levande-ljus och sedan åtskilliga dejter i sommargräset på en rödvitrutig filt, picknickkorg och tusen myror på besök. Jag har snarare haft ett kärleksliv som består av hångel, fylla, "vad fan hände?" och sedan är vi ihop i fyra år och därefter "men du är fortfarande min bästa vän, jag älskar dig, puss hej".

Därför är det lite extra kul nu med Grease-dejter på tivoli och spontana kafébesök. Men att dejta är sannerligen en konstform. Hur var det egentligen med den där tre dagars-regeln? Å andra sidan, känns inte tre dagars-regeln lite 2002? Två dagar är bättre, han är inte för på men inte för seg heller men har du inte hört från honom på en vecka är han helt enkelt "not that into you". Jag tycker att om det klickar direkt så är det bara att köra på men använd dubbla kondomer som mamma sa när jag föddes.

En sak jag också har lärt mig är att nästa seriösa förhållande jag trippar in i så ska jag ha ett förhållande med killen och inte bara med mig själv. Jag vill inte vara Samantha och singel vid 50 bara för att jag är van att sätta mina behov först. Främst för att jag har en känsla av att jag inte kommer vara lika
het som Samantha när jag är 50.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback