Lag på civilkurage, rätt eller fel?
Att hjälpa sin familj och vänner som råkar illa ut är en sak men att hjälpa en total främling kan faktiskt innebära liv eller död för dig själv. Däremot tycker jag att man kan ringa polisen och säga att det är ett pågående brott. Det har jag gjort många gånger. För trots allt så är det polisens jobb att förhindra brott. Och jag tänker då inte bli dömd för att jag är rädd och hellre väljer mitt eget liv framför en främlings liv.
Bra där! Som människa håller jag helt med dig, som jurist lägger jag även vikt vid rättsäkerhet osv. Och slutsatsen blir: civilkuragelag - nej tack, straffbart att inte anmäla brott - tveksamt. För mig handlar det inte om vem man hjälper utan snarare om vem man stjälper. Jag vill inte själv bli skadad - förresten, på vilket sätt hjälper det den jag ska hjälpa om vi är två som ligger sönderslagna i rännstenen istället för en? - och dessutom kan man åsamka mer skada än man tror om man ingriper. Man kan råka skada andra, man kan börja flytta på någon med ryggskada (=big no no) osv. Shit happens, så är det bara, och det bästa man kan göra är att hjälpa till utefter sina egna förutsättningar. Kan - och vill - man slå tillbaka så är det fine, kan man ringa ambulans - fine det med. Att tvinga någon att ingripa är vansinne. Rent vansinne.
Fru K: Nej, det skulle inte fungera i praktiken.
Civilkuragelag? Vete fasen.
Sunt förnuft? Ja!
Jag skulle nog aldrig få för mig att personligen ta till handgripligheter för att "avbryta" ett gängslagsmål. Däremot skulle jag självfallet göra vad jag kunde för att försvara en vän eller närstående.
Men en lag som tvingar folk att sätta sin egen hälsa, och kanske till och med sina liv på spel för att avbryta ett slagsmål låter enligt mig tämligen sjukt.
Jonas: Ja, det verkar galet att i så fall bli dömd för att man värdesätter sitt eget liv högre än två gangsters som slåss med varandra.