Livet på internat
Ursäkta mina sena uppdateringar. Jag ska skärpa mig. Det är bara det att det är så fasligt mycket att göra just nu. Det är uppslag i Indesign som ska fixas, reportageidéer som ska bli verklighet och artiklar som ska skrivas. Fast det är så himla roligt! Jag kan inte tänka mig ett roligare yrke. Jag ska söka nästa år också, vill i alla fall läsa två år journalistik även fast det mesta kommer gå på repeat. Den här utbildningen kan jag verkligen rekommendera, man lär sig precis alla grunder som behövs för ett redaktionellt tidningsarbete. De kanske ska göra journalistlinjen tvåårig med olika inriktningar inom TV, radio och tidning. Fast trots att jag älskar utbildningen så kommer jag inte söka hit igen.
Jag hatar att bo i korridor. Studentlivet var superkul- i början! Nu är det bara äckligt. Jag som tidigare varit en obotlig pedant och nästan för renlig är numera van att sitta på smutsiga soffor i vårt gemensamma TV-rum, hålla i flottiga dosor och skrapa bort haschsmulor från bordet. För att inte tala om köket som ser ut som en oigenkännlig sopcontainer. Jag har sett mer mögel under de här två månaderna än jag sett under hela min livstid. Och i det största huset på skolan var det världens fylleslag i helgen, folk kräktes och smetade bajs på väggarna. Och det fanns kvar tills igår då hela skolan fick veta och de på boendet (även de som var totalt oskyldiga) fick torka bajs och spyor. Kollektiv bestraffning är väl förbjudet i vår tid? Jag kommer aldrig bo i korridor igen.
Jag ser det som en ren lyx att ha en egen lägenhet där man får inreda precis hur man vill. Hänga upp dyr konst på väggarna, montera upp Ikea-hyllor, ställa in böcker i den nyinköpta bokhyllan och köpa ett läckert soffbord. Min vardag ser betydligt mer annorlunda ut men det är bara åtta månader kvar. Fast jag vet inte alls vad som händer om åtta månader. Det känns konstigt att flytta hem igen när man väl har flyttat ut. Drömmen är att bo tillsammans med Thomas fast jag tycker att det är rätt onödigt att flytta till en lägenhet i Borlänge när min familj bor där. Då kan man ju lika gärna bo hemma, får inte vara dum heller! Det finns ingen hyra som är billigare än den som mamma beslutar.
Jag och Thomas pratade i flera timmar om vår framtid och kom fram till att den inte såg särskilt ljus ut. Han kan lättare avancera inom fotbollen i Dalarna och vill därför inte flytta. Jag älskar visserligen Dalarna som är Sveriges vackraste landskap men jag hatar Borlänge. Borlänge och Falun är de största städerna och jag vill bo i en stad! Men jag vill inte bo i dem för de är fula, skabbiga, kriminellt belastade och det är för mycket skitsnack och avundsjuka. Nej, tacka vet jag Karlstad, Örebro, Göteborg...
Tvivel. Tvivel. Tvivel. Du ska inte tro att du är något. Avundsjuka. Skitsnack. Tvivel. Tvivel. Tvivel.
Vad ska jag göra när ångesten lägger sig som en hård boll inuti huvudet? Vem fan sa att man lever bara en gång? Jag får panik! Jag vill göra allt och lite till men jag är inte säker på att jag kommer hinna.
Följ fortsättningen i den spännande serien om Angelicas liv på http://angelica1987.blogg.se