Mitt skrivande
"Men det förstår jag, du är redan en journalist enligt mig. Du vet hur du ska skriva för att få reaktioner, du får folk precis där du vill ha dom utan att överdriva. Det kallar jag mäktigt!"
Jag vill tacka så mycket för alla fina kommentarer som ni, mina läsare har gett mig. Även om skrivandet är som terapi för mig så är ändå den största anledningen och har alltid varit, att skapa reaktioner och känslor hos er, ni som läser det jag skriver. Det är inte ofta jag blir förlägen även om jag är en känslomänniska av stora mått, men alla kommentarer och uppmuntrande ord jag fått genom åren betyder så mycket. Även kritiken ni ger mig har betydelse, för det är det man lär sig av.
Jag har alltid haft som mål ända sedan jag först lärde mig skriva för 15 år sedan, att bli författare. En del människor måste ge ut en bok under sin livstid. Jag är en sån människa. Det skapas hela tiden många berättelser i mitt huvud, men det är svårt att få ner det på papper. Ibland har jag börjat mitt i en berättelse för att det är så svårt att skriva en inledning. Men författaryrket är inget man egentligen kan leva på såvida man inte heter Dan Brown eller J.K Rowling, så journalist är mitt enda yrkesval.
Jag vet att jag har talang, men ingen i min familj har egentligen stöttat mig i mitt val att bli journalist. "Angelica, det är lönlöst, alla vill jobba med media, det finns inga jobb". Det finns jobb, men visst, arbetsmarknaden är stenhård. Man måste vara duktig, rentav bäst för att få ett jobb. Men ni känner ju mig vid det här laget och vet då att jag aldrig ger upp.
Ibland när jag läser gamla uppsatser, sagor, berättelser, artiklar och dikter jag skrivit kan jag stanna upp och tänka: Är det verkligen jag som har skrivit det här? Vissa texter är riktigt, riktigt bra. Men det är först nu jag förstår det. När mina lärare redan i mellanstadiet försökte få mig att publicera mina texter var det pinsamt. Aldrig att jag gör det! Mina vänner satt och grät åt noveller jag skrivit och ville absolut skicka in dem till ett förlag, men jag sa nej. När min pojkvän läste en novell som jag skrivit, i början av vårt förhållande, satt han och rös. Min tuffa 16-årige kille satt och rös och fick tårar i ögonen..! Då förstod jag att jag var duktig, och började på allvar skicka in mina texter som till slut blev publicerade i en bok. Sedan var det Rockbjörns-karusellen som gav mig väldigt mycket publicitet. För mycket kan tyckas (jag vet att det är töntigt att googla sitt namn, men man känner sig ändå upprymd och stolt när de första länkarna som kommer upp handlar om en själv).
Tack, för att ni fyller mina dagar med liv. Ni är de bästa.
Jag vill tacka så mycket för alla fina kommentarer som ni, mina läsare har gett mig. Även om skrivandet är som terapi för mig så är ändå den största anledningen och har alltid varit, att skapa reaktioner och känslor hos er, ni som läser det jag skriver. Det är inte ofta jag blir förlägen även om jag är en känslomänniska av stora mått, men alla kommentarer och uppmuntrande ord jag fått genom åren betyder så mycket. Även kritiken ni ger mig har betydelse, för det är det man lär sig av.
Jag har alltid haft som mål ända sedan jag först lärde mig skriva för 15 år sedan, att bli författare. En del människor måste ge ut en bok under sin livstid. Jag är en sån människa. Det skapas hela tiden många berättelser i mitt huvud, men det är svårt att få ner det på papper. Ibland har jag börjat mitt i en berättelse för att det är så svårt att skriva en inledning. Men författaryrket är inget man egentligen kan leva på såvida man inte heter Dan Brown eller J.K Rowling, så journalist är mitt enda yrkesval.
Jag vet att jag har talang, men ingen i min familj har egentligen stöttat mig i mitt val att bli journalist. "Angelica, det är lönlöst, alla vill jobba med media, det finns inga jobb". Det finns jobb, men visst, arbetsmarknaden är stenhård. Man måste vara duktig, rentav bäst för att få ett jobb. Men ni känner ju mig vid det här laget och vet då att jag aldrig ger upp.
Ibland när jag läser gamla uppsatser, sagor, berättelser, artiklar och dikter jag skrivit kan jag stanna upp och tänka: Är det verkligen jag som har skrivit det här? Vissa texter är riktigt, riktigt bra. Men det är först nu jag förstår det. När mina lärare redan i mellanstadiet försökte få mig att publicera mina texter var det pinsamt. Aldrig att jag gör det! Mina vänner satt och grät åt noveller jag skrivit och ville absolut skicka in dem till ett förlag, men jag sa nej. När min pojkvän läste en novell som jag skrivit, i början av vårt förhållande, satt han och rös. Min tuffa 16-årige kille satt och rös och fick tårar i ögonen..! Då förstod jag att jag var duktig, och började på allvar skicka in mina texter som till slut blev publicerade i en bok. Sedan var det Rockbjörns-karusellen som gav mig väldigt mycket publicitet. För mycket kan tyckas (jag vet att det är töntigt att googla sitt namn, men man känner sig ändå upprymd och stolt när de första länkarna som kommer upp handlar om en själv).
Tack, för att ni fyller mina dagar med liv. Ni är de bästa.
Kommentarer
Trackback