angelica1987.blogg.se -

Peace and Love-festivalen är över för det här året och alla tidigare publikrekord är återigen slagna. Personligen anser jag att festivalen blivit för stor, man ser aldrig sina vänner i vimlet längre och halva tiden går åt till att leta efter dem. Det suger dessutom att det är en stadsfestival, även om det är nära till pizzeriorna och bankomaten. Men det är snuskigt. Äckliga killar kissar precis överallt, och det kanske är okej om man är på ett stort grönområde vid någon liten håla som Hultsfred, men inte i en stad, det är i alla fall tur att Borlänge inte har något centrum längre, för jag skulle då inte vilja gå på gatorna med mina Jimmy Choo-skor. (Nej, jag har inga Jimmy Choo, men däremot ett par väl valda Reebok-skor med rosa snören). Årets roligaste piss-grej hände i alla fall i Humleparken igår. En kille stod och kissade in i en buske och plötsligt hörs ett skrik, då var det en tjej som satt inne i busken och kissade och blev bokstavligen pissad på. Jag älskar när det händer andra. Jag älskar festivaler, men jag är benägen att hålla med mitt sällskap om att festivalmänniskor är de vidrigaste människorna som finns, den ena mer utspökad än den andra. Och de kissar och spyr i en vidrig kompott. Det är så att man skäms. Man skäms.

Största artisterna jag såg:

Thåström var mäktigast. En underbar känsla att stå i vimlet framför rebellen från Ebba Grön-tiden och höra hans raspiga röst sjunga Fan, fan, fan. Men jag saknade Ingen neråtsång.

Lisa Miskovsky är underbar. Jag fullkomligen älskar hennes norrländska sätt att dissa Stockholm! Vad mer kan man säga? En vacker röst som sjunger trallvänliga låtar. Jag blev däremot besviken på Lady Stardust, men Driving one of your cars var härlig. Dessutom är hon grym på snowboard. Killarnas dröm helt enkelt. Och min.

Lena Philpsson är en het 40-taggare och en grym entertainer, men hon har definitivt inte Sveriges bästa röst och verkligen inte den bästa låtskrivaren. Han jobbar i affär, jo, men den är ju bra. Inte. Orup, lägg ner.

Bodies Wihtout Organs hade fler låtar än jag trodde, men de går i samma stil, så egentligen är det bara en låt som spelas. I en timme. Usch.

The Sounds gjorde ingen av deras fans besviken, men jag är inget fan. Och blev besviken.

The Cardigans gjorde inget utöver det vanliga. Och jag blev uttråkad. Nina Persson är kall.

Håkan Hellström vann publikens hjärtan med sin falsksjungande göteborgska och jag diggar verkligen hans gamla låtar, som En vän med en bil och Ramlar. Och jag blev förvånad, han har ju riktigt många gamla hitar i bagaget.

Hardcore Superstar gjorde en grym spelning. Bättre betyg än så kan man inte få.

Artisterna jag dissade:

Allvarligt, vem hade hört talas om Patti Smith innan Peace&Love? Hon är bara en 60-årig gammal flata från USA som typ var första bruden som spelade punk. Men största stjärnan på festivalen? Ehh, okej.

Mando Diao. Det finns en orsak till varför de är populära i Tyskland. Ja, just det, jag skrev Tyskland.

Laleh är skön att lyssna på, men hon är väldigt tråkig på scen.

Jag missade Lisa Ekdahl, Caesars och Teddbears STHLM, det var trist. Men jag fick åtminstone se Thåström. Det slog allt.