angelica1987.blogg.se

Simon har strategiskt valt ut personer i hans närhet som han älskat och lämnat pusselbitar under hela förra veckan fram till det hände.

Jag fick veta musiken Simon ville ha på sin begravning.
Mamma fick veta blommorna Simon ville ha på sin begravning.
Simons bästa kompis fick veta att Simon ville ha en jordbegravning.

Men han var så lugn när han berättade det. Som om han bara sagt det i förbifarten i samband med gammelmorfars begravning som är i morgon. Ingen anade någonting den här gången. Simon var lycklig.

Han fick en bra uppväxt även fast vi alltid daltat med honom, minstingen i familjen. Men ingen kan styra över gener och tyvärr fick Simon för mycket gener från pappa. För mycket svarta tankar, för mycket smärta. Jag önskar att vi hade kunnat dela på dom generna. Jag önskar att Simon hade fått mer styrka och orkat kämpa vidare när allt är färgat i gråskala.

♥ Aldrig ska jag sluta älska dig. ♥




Backyard babies- Things to do before we die

How can I make it on time
There seems to be no reason no rhyme
Can you face another day
When you have nothing left to do or to say

Jag och mamma var ute och gick med Texas nu i kväll.

"Angelica, titta vad stjärnklart det är".
"Ja, kolla där är ju karlavagnen"

Precis då fick vi se ett stjärnfall med flera vackra eldgnistor efter.

"Angelica, nu får vi önska oss något".
"Jag vet vad jag önskar".
"Jag med. Men det kommer aldrig gå i uppfyllelse".

Sedan brast vi båda i gråt och stod och kramade varandra mitt på vägen. Vi kommer aldrig få tillbaka Simon och den vetskapen gör så djävulskt ont.

Dagarna går in i varandra. Är det tre dagar eller två dagar vi sågs sista gången? Var det rentav i går? Människor som kommer och går, med plågade blickar, ord som inte går att beskriva och känslor som ligger djupt under bröstkorgen som en ihoptryckt pappersboll, i väntan på att brista ut i okontrollerad gråt, skrik, smärta. Det gör så ont, Simon. Så fruktansvärt ont. Det enda som är fint i vår levande mardröm är att veta att du inte har ont längre.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
There's nothing here for me on this barren road
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through, oh yeah
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag förlorade pappa när jag var fem år gammal. Det tog 15 år innan jag kom över det. Ständigt har jag levt med dödsångest och först nu det senaste året har jag lyckats se på döden som en naturlig gång, något ljust och fint.

Men nu är min lillebror borta. Alldeles för tidigt. Han hann inte ens fylla 19 år. Jag vill inte att någon ska spekulera över vad som hänt Simon. Jag tänker vara ärlig och eftersom jag aldrig har kunnat tala om känslor så får bloggen vara mitt sätt att gå vidare om det nu ens är möjligt. Det känns som att det vilar en förbannelse över oss. Varför ska just min familj drabbas hela jävla tiden? Varför ska ens någon behöva gå igenom det vi går igenom just nu? Jag är så jävla arg att alla andras liv bara trampar vidare i gamla hjulspår med banala problem som bikiniångest, kärleksproblem och träningsnoja medan våra liv har förändrats för alltid. Samtidigt skulle jag inte önska min värsta fiende all den smärta och sorg som jag känner inom mig. Att psykisk smärta kan göra så fysiskt ont... jag förstår inte.

Simon har alltid varit en vilsen själ som fram till för ett år sedan varit väldigt inåtvänd. Jag har aldrig skrivit i bloggen om allt vi gått igenom med Simon. Det var för privat och inget jag ville berätta för andra. Men det var år 2006 som Simon för första gången försökte ta sitt liv. Han misslyckades och fick professionell hjälp. När Simon fyllde 18 år var det hans eget val att fortsätta gå i terapi eller inte. Och han ville inte. Han kände sig stark, sa han.



Men Simon var bra på att dölja saker. Han ville inte visa känslor eller gråta. Han visade ilska istället. Men efter den där julinatten 2006 då han försvann och det blev ett enormt polispådrag så gick han i terapi under en lång tid och sakta men säkert verkade det som att han blev bättre. Han blev mer social, glad och riktigt lyste upp när han berättade om alla sina planer, hur han efter studenten skulle åka med kompisar till New York och kolla på NHL. 

Min lillebror bar på så mycket saker inom sig. Saker han inte kunde eller ville förmedla i ord till någon annan. För ingen kunde förstå hur han mådde eller hur han kände. Även fast Simon tidigare lidit av depressioner och haft självmordstankar så kommer det ändå som en chock att han faktiskt tog steget. Jag kommer aldrig få bort bilden av honom när han låg på garagegolvet, fortfarande varm med halvöppna ögon och märken runt halsen. Det värsta av allt är att det var mamma som hittade honom hängd i garaget. Hon försökte lyfta upp honom men det gick inte så hon sprang in och hämtade en kniv och skar ner honom. Men det var redan försent. Han var redan död.

I går natt var jag ut till garaget och tittade på hans Ford Puma framför platsen han dog på. Det kändes inte otäckt. Och hade Simon haft panik och ångest hade det synts i hans ögon efteråt. Men han ångrade sig inte. Han hade länge, länge planerat det här. Jag är inte arg på honom. Jag vet att han verkligen försökte leva. Min fina brorsa.

Ni får dra hur mycket paralleller som helst mellan våran pappa och Simon. De valde samma utväg, samma metod. Men Simon var inte pappa. Han var Simon. Det var jag som bestämde att han skulle heta Simon. Han och pappa var väldigt lika varandra, både genetiskt och till utseendet. Men han var Simon. Min lillebror. Mammas son. Niklas styvson. Andreas styvbror.

Det känns så jävla fel att sitta och planera min lillebrors begravning. Han var yngre än mig. Vi skulle alla gå bort före honom. Det hade varit det enda rätta. Men nu blev det inte så. Vi ska till begravningsbyrån i morgon men vi har redan bestämt att begravningen ska vara öppen för allmänheten så att alla Simons vänner får en chans att ta avsked.

Simons vänner har startat en minnessida till honom på Facebook. Den heter R.I.P Simon men man måste bläddra några sidor tills man kommer till rätt grupp.

Jag vill att så många som möjligt blir medlemmar så att Simon verkligen får veta hur älskad och saknad han är. ♥

---

2 februari 1990 - 9 januari 2009

Jag och min familj vill rikta ett stort tack till alla som stöttar oss i den här tragedin. Era ord betyder så mycket. Jag blir alldeles rörd av era fina minnen ni har av Simon. Ni får jättegärna fortsätta skriva om saker som ni upplevt tillsammans med honom, alla bus och upptåg. ♥

Ett stort tack också från hela min familj till alla ni som kommer förbi hem till oss i Bäsna. Jag förstår att många har svårt att säga någonting alls men det räcker faktiskt utmärkt med en kram och att veta att ni finns här med oss och hjälper oss igenom det här svåra och långa sorgearbetet som vi har framför oss. Tack också för alla vackra blommor ni sänt till oss. ♥

Kan inte vi alla lova varandra en sak? Gå och krama om din vän, din mamma, din pappa, din bror, din syster, din släkting eller någon annan du älskar och berätta hur mycket den personen betyder för dig. Det ska inte behövas en tragedi för att människor ska ta vara på varandra och visa kärlek, uppskattning och omtanke. Jag vet att livet kan förändras på en sekund. ♥

Jag vaknade till i natt och tänkte att det bara var en dålig dröm allting. Du sitter säkert uppe på ditt rum och spelar tevespel och väntar på att en NHL-match ska börja. Allt är precis som vanligt och snart kommer du nersläntrande för trappen och undrar "får vi någon jävla mat i det här huset?". 

Jag tror inte på att du är borta. Jag såg ju att du var upprörd över något och tänkte att du kanske bråkat med flickvännen som så många gånger förr. Därför väntade jag aldrig på något svar när jag frågade om du var ledig i morgon och om vi kunde hitta på något. Jag vet ju att det inte är någon idé att prata med dig när du är så där arg, du blir ju alldeles blockerad. Men fan vad jag önskar att jag bara hade kunnat gett dig en kram där och då. Försökt fått dig på andra tankar. Visat hur mycket du betyder för mig. Hur mycket du betyder för oss alla. Efter 2006 och den där fruktansvärda julinatten då du försvann och vi befarade det värsta så blev jag så arg på dig hur du kunde utsätta oss för något sådant när alla visste att pappa tagit livet av sig när vi var små. Samtidigt var jag så lycklig över att du var oskadd även fast en lång resa genom krissamtal, terapi och professionell hjälp började. Men du har aldrig varit en person som öppnar sig inför andra, det skulle inte vara något "jävla Dr. Phil-snack", du pallade inte med att någon ömkade för dig. Men Simon, om du bara kunnat öppna ditt innersta rum så att vi kunnat tagit hand om allt det svåra och jobbiga åt dig. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete att jag inte kramade om dig när du var så där upprörd. Mamma har dåligt samvete för att hon inte kom till garaget tidigare trots att det inte fanns något hon eller någon annan kunde göra. Du hade redan bestämt dig. Ju mer jag tänker på det desto fler grejer kommer upp. När gammelmorfar avled i söndags så har vi pratat så mycket om döden och begravningar under veckan. Nu i efterhand förstår jag att du kanske hade planerat det här långt före. Jag minns ju hur du, jag och mamma satt och valde ut en kistbukett till gammelmorfar och att du pekade ut en bukett som du ville ha på din begravning. Ingen reflekterade över det då eftersom det kändes så naturligt att prata om det med tanke på omständigheterna. Nu när också din bästa vän kommit hem till oss och berättat att du sagt tidigare i veckan att du ville ha en jordbegravning gör det ännu mer verkligt. Du hade redan planer på att avsluta ditt liv. Jag vet inte vad som hade hänt om vi hade hunnit stoppa dig i tid för då hade du säkert försökt igen, en annan gång. Men det går ändå inte att låta bli att tänka "Om..".

Simon, det är så många människor som älskar dig. Jag älskar dig mer än jag kan beskriva i ord. Jag minns hur jag tvingade dig att leka med mina Barbie när vi var yngre men du ville bara vara med på det villkoret att du fick ha dina Action man och den snyggaste Barbieflickan, hon som var plattbröstad och hade blont hår. Hon som vi döpte till Andrea.

Jag vill att du ska veta, Simon, precis som jag sa till dig efter att vi hittat dig, att jag är inte arg på dig. Jag önskar att du hade kämpat mer men man kan inte leva sitt liv bara för att glädja andra. Man måste också själv vilja leva. Jag är otroligt tacksam för alla år jag fick vara din syster och jag vill att du ska veta att jag fortfarande är din storasyster. Du är min fina lillebror, det kommer du alltid vara. Du får hälsa pappa från mig. Vi ses sen, Simon. ♥




Avenged Sevenfold- Dear God

Avenged Sevenfold var ett av Simons favoritband som "trots att dom är kristna är de sjukt bra". Därför vill jag tillägna den här låten till dig, lillebror. Jag saknar och älskar dig så mycket att det gör ont. ♥♥♥♥♥♥

---

A lonely road, crossed another cold state line
Miles away from those I love
Purpose hard to find
While I recall all the words you spoke to me
Can't help but wish that I was there
Back where I'd love to be, oh yeah

Dear God the only thing I ask of you
Is to hold her when I'm not around
When I'm much too far away
We all need that person who can be true to you
But I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again, oh no
Once again

There's nothing here for me on this barren road
There's no one here while the city sleeps
And all the shops are closed
Can't help but think of the times I've had with you
Pictures and some memories will have to help me through, oh yeah

Dear God the only thing I ask of you is
To hold her when I'm not around,
When I'm much too far away
We all need that person who can be true to you
I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again oh no
Once again

Some search, never finding a way
Before long, they waste away
I found you, something told me to stay
I gave in, to selfish ways
And how I miss someone to hold
When hope begins to fade...

A lonely road, crossed another cold state line
Miles away from those I love
Hope is hard to find

Dear God the only thing I ask of you is
To hold her when I'm not around,
When I'm much too far away
We all need the person who can be true to you
I left her when I found her
And now I wish I'd stayed
'Cause I'm lonely and I'm tired
I'm missing you again oh no
Once again

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det finns inga ord som beskriver det jag och min familj går igenom just nu. Men vi försökte, vi gjorde verkligen allt vi kunde men det var redan försent.

Lillebror. Älskade, finaste Simon. Jag är inte hel utan dig. Snälla, vakna, säg att det bara är en hemsk mardröm.. Jag är inte beredd att släppa dig. Jag älskar dig så jävla mycket. Alla älskar dig. Snälla, Simon. Kom tillbaka. Jag gör vadsomhelst.

18 år gammal med hela livet framför dig. Min fina lillebror, min älskade, älskade lillebror. Jag hoppas du fått frid nu. Det är pappas tur att ta hand om dig, jag vet att han saknat dig.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥



Alla kommentarer publiceras direkt på bloggen utan granskning. Kommentarsfältet är därmed öppet för alla som känner för att skriva en rad.