Avsked
Vi ses i himlen, brorsan. ♥
Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra
Samtidigt försöker jag fokusera på nuet, jobbet, mig själv, min familj, mina planer. Men det är svårt när hjärtat vrids i plågor och kroppen är ett enda tomt skal.
Jag vet att med tiden kommer det bli lättare att andas och såren läkas men jag vet också att kvar blir fruktansvärt fula ärr. Jag vill ju bara bli hel igen.
Simon says
Jag har skapat en ny kategori på bloggen som heter "Sorg och saknad". Där finns alla inlägg jag skrivit om Simon för den som vill läsa.
Ett liv, två val men bara en vilja
Vad jag önskar att det bara var en mardröm och att jag kunde läka dina sår på halsen och väcka dig igen så att de där vackra gröna ögonen får se gräset gro, din tunga får känna smaken av ett sommarregn, dina händer får hålla i ditt nyfödda barn, dina fötter får springa på brännbollsplan och att ditt hjärta fortsätter slå tills du somnar in i din säng många, många år från nu.
Fan, Simon. Det hade inte behövt sluta så här.
Grattis Simon!
Du och jag, Simon i landet Ingenstans. Vi skulle jagat pirater hela dagarna, festat på nätterna och svävat runt med Tingeling i för stora hattar. Du hade sedan försvunnit till alla sjöjungfrur medan jag muttrat ilsket för att jag ensam fick sitta kvar och lyssna på trista lägereldshistorier. Det hade varit så typiskt dig.
Varför gick allt så fort? Kunde vi inte fått stanna i lekrummet framför alla tusentals legobitar med mamma som byggledare? När mamma sedan byggt klart riddarborgen så skulle vi lekt krigare på medeltiden i flera, flera timmar ända tills mamma ropade att det var läggdags. Vi skulle missat Bolibompa men inte sörjt över det för vi visste att i morgon är det en ny dag för lek. Och vi skulle fortsätta leka i borgen, fortfarande klädda i pyjamas och med ostyrigt hår, tills mamma ropade att det var frukost. Någon gång efter lunch skulle mamma tjatat att det faktiskt är fint väder och att vi får springa ut och leka. Då skulle du, jag och Andreas fortsätta bygga på kojan bakom Lillstugan. Jag skulle tröttna och springa in och leka med mina Barbiedockor istället. Du och Andreas skulle spikat i varenda spik som Niklas hade kvar i garaget.
Jag hade världens lyckligaste barndom tillsammans med dig. När pappa dog slutade du prata och jag var länken mellan dig och mamma. Du berättade allt för mig. Saker som ingen annan hörde. Saker som bara du och jag visste om. Vi var ett team. Jag älskade att ha en lillebror, jag ville inte ha en syster. En bror var det enda jag önskade. När jag skrev i "Mina vänner"-böcker när jag var liten så skrev jag alltid under "Min lyckligaste dag": när min lillebror föddes. Att få ett syskon, ett alldeles eget syskon, är bland det finaste man kan ge sitt barn. Jag var världens stoltaste storasyster.
Alla dagar med dig ska jag spara i ett särskilt rum i mitt hjärta där dörren alltid ska stå på glänt. Jag älskar dig, Simon. Vi är fortfarande ett team för jag tänker alltid vara din länk till mamma. Grattis på födelsedagen, skitunge. ♥
Pappa
Saknad Simon, 18 år
Det känns som hjärtat vrids och knölas ihop som en blöt disktrasa. Snälla, vrid ur mig.
Jag vill bara att vi ska vara en familj igen.
En enda önskan, den enda jag någonsin kommer be om.
I´ve got to take it on the otherside
Jag hoppas det är okej att jag lånade din Red hot chili peppers-skiva? Jag såg att du lånat en av mina filmer utan att fråga, din lilla skitunge. Om du kommer tillbaka så lovar jag att du får låna alla mina filmer utan att behöva lämna tillbaka dom.
Red hot chili peppers- Otherside
I heard your voice through a photograph
I thought it up it brought up the past
Once you know you can never go back
I´ve got to take it on the otherside
Centuries are what it meant to me
A cemetery where I marry the sea
Stranger things could never change my mind
I´ve got to take it on the otherside
Take it on the otherside
Take it on
Take it on
Leva här och nu
Jag kan också bli så uppretad på hur människor kan deppa över att en kärlek tagit slut. Det kryllar ju av miljontals killar och tjejer! Men det finns bara ett exemplar av min lillebror. Jag har såklart också gråtit krokodiltårar över olycklig kärlek men det är ändå I N G E N T I N G i jämförelse med att förlora halva sin familj. För blod är tjockare än vatten.
Det märks också vilka som är ens riktiga vänner nu. Vänner som ringer titt som tätt och frågar hur jag mår, om jag vill hitta på något, om jag vill prata om det som hänt eller bara prata om något annat. I går var jag och Filippa och tränade tillsammans. Det var jobbigt för jag såg unga killar som har likadant hår som Simon, som är lika långa som han, som har likadana piercingar, som har tatuerade armar, som har likadana leenden som Simon. Men jag klarade mig igenom ett gympass och ett baspass plus en långpromenad med mamma, Niklas och Fia när jag kom hem. Det var skönt att röra på sig men all musik som strömmar ur högtalarna blir så jäkla sentimental. Jag började nästan gråta när jag hörde Magnus Carlsson sjunga "I will live forever, If you always keep me in your mind and it doesn't matter how far I am". Då kan ni kanske förstå hur djupt deprimerad jag är. Det är under all kritik att gråta till en sådan urkass låt.
Tystnaden förgör dig
Sedan är jag mindre tacksam åt människor jag trodde var ens vänner som ännu inte hört av sig. Bäsna är en liten by där alla känner alla och rykten vandrar fort från mun till mun. Jag förstår att ni säkert känner er otillräckliga men jag tycker det är elakt att inte höra av sig överhuvudtaget. Ett futtigt sms om att ni i alla fall beklagar sorgen vore det minsta ni kunde göra men jag ska komma ihåg det nästa gång eran lillebror eller pappa dör. Nej, förresten, det ska jag inte för jag har någonting, hmm, vad kallas det nu igen..? Empati.
...
Syskonkärlek
De senaste två veckorna har min blogg fokuserats enbart på min bedårande lillebror som valde att lämna oss alldeles för tidigt. Men så var Simon, han levde fort och skulle alltid, alltid vara först med allt. Jag var helt säker på att han skulle gifta sig och skaffa barn före mig. Han är mer hemmatypen medan jag är den där som flackar och far. Något vi ändå har gemensamt är målmedvetenhet. Enda skillnaden är att jag alltid avslutar mina mål. Simon kunde bestämma sig en dag för att bli hockeyproffs och då tränade han hårt på isen och lärde sig alla NHL-spelares namn, ålder, vikt och längd utantill för att dagen efter bestämma sig för att bli rockstjärna. Då satt han i timmar och spelade bas eller slog på trummorna á la Tommy Lee på crack. För att tredje dagen satsa på att designa tevespel. Ja, så var Simon. En vilsen ängel utan mål eller kanske rentav för många olika mål. Vi uppmuntrade honom till allt han ville göra men han trivdes bäst i Bäsna och orkade inte riktigt med världen utanför hemmets trygga väggar vilket kan ha en stor orsak till hans sociala fobi som han led av.
Jag tänker skriva om Simon när jag själv känner för det. Men det här är min blogg, den handlar om mig och mitt liv, både allvarliga och ytliga saker. Om jag väljer att skriva om en teveserie eller något annat vardagligt så är det mitt val. Det behöver inte betyda att jag tänker mindre på Simon. Han finns ständigt i mina tankar. När jag sover finns han i mina drömmar. När jag är vaken finns han med också. Jag älskar min lillebror så otroligt mycket, vi hade oerhört starka syskonband även fast vi såklart tjafsade en del också. Men alla de djupa samtal som vi delat med varann, de värderar jag högt och det är också samtal som jag vill behålla för mig själv. Det är en sak mellan mig och Simon. Jag skulle aldrig förråda honom.
Jag vet hur tvärsäker jag var på att det var en lillebror som fanns i mammas mage. En lillasyster skulle jag absolut inte ha! Nej, en lillebror, annars fick det vara. När han sedan föddes var jag överlycklig. Men det var ingen Sebastian som kom ut, namnet som mamma ville att han skulle heta, nej, det var helt klart en Simon. Jag minns hur jag körde runt honom i min dockvagn när han var bebis. Jag minns när jag skyndade mig och åt upp mitt lördagsgodis för att sedan fråga Simon om jag fick smaka hans godis. Han svarade alltid ja. Min fina lillebror. Ingen kommer någonsin kunna fylla tomrummet du lämnat.
En känsla av overklighet
Jag har läst en liten bok som Hälso- och sjukvårdsnämnden framställt. Den heter "Vägar genom sorg". Precis som boken beskriver normala känslotillstånd, exakt så är det för mig!
Den första tiden efter dödsfallet har man mycket att stå i, man måste ringa runt och meddela alla att han är död och planera begravning men det är något man gör i en känsla av overklighet. Det känns som att jag går utanför mig själv och att någon annan styr mig. Hjärnan förstår att han är död men hjärtat begriper det inte. Inte ens nu, fast jag sett Simon ytterligare en gång, så kan jag få in meddelandet att han faktiskt är död och aldrig mer kommer tillbaka.
I boken står det att många kan säga att man "tar det så bra" eller att man "är så stark" fast det egentligen handlar om att man inte känner något alls därför att slaget drabbat så hårt. Exakt så är det för mig. Jag befinner mig i ett chocktillstånd där alla känslor är frusna, ingenting är verkligt.
Jag tror fortfarande att begravningen kommer bli det värsta jag hittills upplevt. Simons utvalda sånger, Simons utvalda blommor, vetskapen om att min 18-åriga lillebror ligger i kistan och inte någon gammal människa.
När jag skriver dessa rader, Simon i samma mening som begravning och kista så är det en känsla av overklighet. Jag skulle göra vadsomhelst för att få dig tillbaka. Är vi egoistiska? Ja, antagligen. Jag tror fortfarande inte att man kan tvinga en människa att leva om han själv inte vill. Men samtidigt.. min lillebrorsa som jag bråkat med så många gånger, som jag haft skräckfilms-maraton med, som jämt somnade på min axel när vi satt i baksätet på bilen, som alltid fuskade i Yatzy och Fia.. Vi hade ju så mycket kvar att uppleva tillsammans.
Jag ska fånga varje minut och ge dig
Jag har träffat Simon för sista gången nu. Han hade sin Avenged Sevenfold t-shirt på sig, sina favoritjeans och låg i kistan med händerna knäppta ovanför det vita täcket. Det var Simon men ändå inte. Han har förändrats mycket sedan natten det hände. Men han såg väldigt fridfull ut. Ingen smärta, ingen ånger. Vi la alla ner en varsin röd ros, de största vi kunde hitta tillsammans med en badanka som vår granne köpt (Simon samlade på badankor), en snusdosa som Simons bästa vän köpt och Simons plånbok där han förvarade bilder på sin bästa vän, mig, mamma, sig själv och pappa. Han har också två fina teckningar med sig som två av mammas gamla dagbarn målat. De var liksom jag själv och säkert många andra, stora beundrare av Simon. En mycket snabbtänkt kille med hjärtat på rätta stället. Hur ska vi någonsin kunna fylla tomrummet efter dig? Jag saknar dig hela tiden.
Seize the day- Avenged Sevenfold
Newborn life replacing all of us, changing this fable we live in
No longer needed here so where do we go?
Will you take a journey tonight, follow me past the walls of death?
But girl, what if there is no eternal life?
Inte så stark som alla tror
I mars, nästan på dagen en månad efter Simons planerade begravning, är det tänkt att jag ska åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En resa jag sett framemot och längtat till men som det är just nu så tror jag inte att det är lämpligt att jag åker dit. Jag har därför avbokat flygresan och skjutit upp projektet i Tanzania till ett senare tillfälle. Både jag och min kontaktperson på Volontärresor har tagit ett gemensamt beslut och det känns faktiskt som en lättnad. Jag är inte så stark att jag klarar av att arbeta med barn som förlorat sina föräldrar i aids utan att tänka på min lillebror och hur min familj har det hemma. Men resan kommer bli av, jag har längtat efter Afrika hela mitt liv. Det blir bara senare än jag planerat. Fördelen är förstås att nu hinner jag samla ihop ännu mer pengar till de föräldralösa barnen.
Det är bara att bryta ihop och gå vidare
Jag ska dö när jag är riktigt, riktigt gammal. Och då ska jag berätta för Simon vad han missat och han kommer bara rycka på axlarna och säga: "Äh, det var väl ingenting, nu ska du få höra vad jag varit med om, så kul har jag aldrig haft!". I timmar, dagar, år, evigheter så kommer jag lyssna på honom och skratta åt allt som han och pappa hittat på medan vi levde våra liv på jorden.
Det måste finnas en mening med livet, annars skulle vi aldrig ha fötts från första början. Jag har alltid trott att meningen med livet är att uppleva så mycket som möjligt och ha roligt under tiden. Var sak har sin tid och till döden, dit kommer vi alla en dag men jag själv har inte bråttom. Det är så mycket saker jag måste göra först. För oss kanske livet är en evighetslång transportsträcka men för Simon och pappa känns det nog bara som ett par dagar vi är ifrån varandra. För platsen dit döda färdas finns varken tid eller rum. Det är bara en evighetslång lycka som aldrig känns tröttsam.
Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan.
De kommer genom dig, men inte ifrån dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar,
ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land,
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte
att göra dem lika dig själv.
Ty livet går inte tillbaka
och dröjer inte vid igår.
- Khalil Gibran, libanesisk poet
Jag tänker inte vara tyst
Jag är så jäkla förbannad på vilket kallt samhälle vi lever i. Det satsas miljonbelopp på nollvisionen för att minska antalet dödsolyckor i trafiken trots att det är ett par hundra varje år som dör medan det dör i snitt 1500 människor i självmord varje år. Det är också den vanligaste dödsorsaken bland unga män.
Vad är det för skillnad på fysisk och psykisk sjukdom? Bara för att en människa har ont utanpå behöver det inte betyda att den människan har större smärta än en person som har ont inuti. Jag blir så förbannad på att det inte satsas mer pengar på att minska risken för självmord hos unga människor med psykiska problem. Var och varannan människa känner en person som tagit sitt eget liv. Det måste satsas mer resurser på att motverka självmord bland unga.
Jag är utbildad journalist och redan i ett tidigt stadie fick jag lära mig att självmord inte ska uppmärksammas i media. Det kan leda till att fler människor begår självmord och det anses både oetiskt och fel att skriva om självmord. Men varför? Jag tror inte att fler människor begår självmord bara för att media tar upp det. I så fall skulle fler människor mörda också eftersom det är något man skriver om hela tiden. Vad är det som är så jäkla tabu med självmord? Varför ska psykisk ohälsa och självmord tystas ner? Det man inte pratar om finns inte och det som inte finns behöver inte åtgärdas. Men vi kan inte frångå det faktum att det är fler människor som tar livet av sig än dör i trafiken varje år. Är det då riktigt att det satsas 70 miljoner kronor på att minska dödsolyckor och eftersträva en nollvision medan det satsas drygt två miljoner kronor på att förhindra självmord?
Jag är säker på att Simon inte ville dö egentligen utan att han bara tyckte att det gjorde för ont att leva. Om den där läkaren inte hade hånskrattat åt Simon när han skadade sig och åkte in på akuten och själv bad om hjälp, ja, då kanske han hade levt i dag. Jag tänker inte säga att det är ingens fel. För det är alltid någons fel. Och i det här fallet är det samhällets fel som inte lyssnar på signaler, som blundar för att självmorden ökar, som inte har resurser att kunna hjälpa människor med psykiska problem. Och att läkare utan någon som helst form av finkänslighet och moral får arbeta med ångestladdade och sjuka människor, ja, det är fan obegripligt.
Det finns ett straff åt alla som väljer att blunda. Jag är inte en av dom.
Älska, glömma och förlåta
Ursäkta mitt senaste inlägg men jag blir väldigt illa berörd av människor med religiös övertygelse som försöker lindra vår sorg genom något jag inte tror på och skickar frankerade brev utan avsändare. Ni får gärna be för Simon men behåll det för er själva, okej? Ingen har monopol på sanningen, inte du och inte heller jag men jag nöjer mig åtminstone med den vetskapen. Men om ni nu mot all förmodan ska skicka brev med religiösa budskap, STÅ FÖR ATT DET ÄR DU SOM SÄNT DET ISTÄLLET FÖR ATT SKICKA ANONYMT.