angelica1987.blogg.se

Snart åker jag och kärleken till Stockholm för att se Lady Gaga på Globen. Det kommer bli en show utan dess like! Vi kommer inte hem förrän sent i morgon kväll för vi tänkte också passa på att turista i vår egen huvudstad. Tips på vad man bör se/göra en dag i Stockholm mottages tacksamt!

 

Fånga dagen - carpe diem är ett så otroligt uttjatat uttryck men det som är ännu mer irriterande är att det stämmer. Jag är urkass på att fånga dagen och leva i nuet. Jag räknar alltid ner dagarna tills det är fredag och helg, tills vi ska åka på semester, tills vi ska åka och titta på hus, tills vi ska..

 

Jag måste sluta tänka så förbannat. Tankar är just tankar, de speglar inte verkligheten. Det är vad man gör på dagarna som är livet och det som betyder något och från och med nu tänker jag försöka leva lite mer här och nu, njuta av det jag har och inte längta så mycket bort eller framåt. Jag orkar inte ifrågasätta saker och ting hela tiden. Vad ska jag göra om vi en dag gör slut? Om jag inte får fortsatt jobb? Om bilen går sönder?

Sådana saker kan jag gå omkring och grunna på, oftast helt i onödan. Jag menar, tar det slut så är det väl så. Får jag inte fortsatt jobb lär jag knappast sitta sysslolös. Går bilen sönder täcker förhoppningsvis försäkringen och man får ta från sparat kapital. Det finns aldrig några garantier i livet. Och det är väl rätt skönt ändå, att inte veta vad som händer härnäst. Det är tjusningen med livet som de äldre och betydligt mer kloka skulle sagt.

 

Jag har börjat fundera mer på hus och läge. Jag menar, hittar vi vårt drömhus (en bergsmansgård vid en sjö med flera uthus) och huset råkar ligga närmare Ludvika än Borlänge så är vi inte alls främmande för att köpa det. Det blir närmare till jobbet för kärleken och jag frilansar ju och har hela Dalarna som mitt arbetsfält så för mig kvittar det vilket som. Visst, det tar en halvtimme i bil att åka och hälsa på sina vänner och familj men hur ofta träffas man som det är nu då? Jag träffar nästan aldrig mina vänner trots att jag för det mesta har ledigt på kvällar och helger och då bor vi alla inom hundra meters radie i princip. Och flyttar man så kommer man ju lära känna nya människor där. Det är sällan man umgås med samma gamla människor livet ut utan det blir sporadiskt någon gång ibland och då kanske det även blir trevligare, man hinner träffas en längre stund och få en rejäl update och så räcker det i några år.

 

Dessutom är det ju vi som ska bo där, inte våra familjer eller vänner. Men det får inte vara helt bakom arslet utan måste finnas bra förbindelser med tåg/buss, skola och gärna en affär. Någon gång kommer man ju vilja ha barn och då vill jag inte att de ska bli några mobbade utbölingar från en by där det bor vi och en till. Jag tycker att vi borde ha lättare att hitta hus eftersom vi till skillnad mot många andra har hela fem kommuner där vi kan tänkas bo. Vill man bara bo i Borlänge kommun och inte betala över tre miljoner för en kåk blir utbudet mycket, mycket mindre.

 

Vad tycker ni är viktigast att tänka på när man går i hustankar?

 

Nu är jag stolt framtida fru till en produktionstekniker. I går blev kärleken erbjuden en tillsvidareanställning på det stora företaget som han gjort sitt examensarbete vid. Det ska bli så otroligt skönt med två heltidslöner och slippa bo ihop med en fattig student! Nu börjar livet falla på plats och vi är ett steg närmare vår dröm om ett hus.

 

Jag läste någonstans att sorgen är kärlekens pris. Det är priset man får betala för att man vågar älska någon så mycket och innerligt. Jag tror inte man kan glädjas i onödan. Hellre våga chansa och bli djupt sårad och ledsen när den man älskar dör än att aldrig våga känna riktig kärlek och lycka i rädsla för att förlora det man har.

 

Jag önskar inget hellre än att få leva lycklig tillsammans med de jag älskar men jag vet hur snabbt livet kan ändras. På en sekund kan magen vändas ut och in, man tappar känseln och medvetandet och fattar absolut ingenting mer än att man har förlorat allt.

 

Livet är sorgligt. Men livet är också fantastiskt. För kärleken är det största som finns - och det är ett pris jag är villig att betala.

För 20 år sedan hände det mest fruktansvärda. Det var vad jag åtminstone trodde fram tills 17 år senare. Jag hade nyss fyllt fem år och fått flera nya leksaker av pappa i present. Kanske ville han skämma bort mig extra mycket för han visste att han inte skulle finnas kvar i mitt liv så mycket längre till.

 

Exakt 25 dagar efter min femte födelsedag hängde sig pappa i ett träd bakom vårt hus. När han slog min mamma tidigare den kvällen för att hon lättare skulle hata honom och gå vidare (hade han förklarat i ett brev som hon hittade ett halvår senare) och jag skrek åt honom att "slå inte min mamma" visste jag inte att det skulle vara de sista orden jag någonsin sa till honom. Jag visste inte heller att min mamma, endast 25 år fyllda, lika gammal som jag är i dag, skulle vara min och lillebrors sista livlina. Att hon hädanefter skulle bli vår enda trygghet. 

 

Utan mamma hade vi aldrig överlevt. Jag är skyldig henne så mycket, eller kanske inte, kanske gjorde hon bara det som alla föräldrar bör känna sig skyldiga till. Att leva och finnas där för sina barn vad som än händer. Föräldrar har överlevnadsplikt gentemot sina barn. Det är först när de blir gamla, trötta och sjuka som det är okej att släppa taget.

 

Men jag har förlåtit pappa för länge sedan. Det var inte oss som blev kvar det var synd om. Det var mest synd om honom som kände sig så ensam och ångestfylld att han inte såg någon annan utväg. Men jag hoppas att han tar sitt ansvar som pappa nu när lillebror är hos honom. För även fast barn växer upp och blir stora är föräldrars ansvar något som räcker livet ut. Mamma hade aldrig gett upp Simon, eller mig. Det ska inte pappa göra nu heller.

 

Vad jag saknar tiden då inspirationen flödade. Då orden bara bubblade över tangentbordet och det blev både en, två, tre, fyra, fem, sex fulla a4-sidor innan jag tog en paus. Nu ligger gamla bokprojekt och dammar på något usb någonstans, så långtifrån en färdigtryckt roman det kan komma. Men jag tror inte så mycket på att man ska vänta tills inspirationen kommer. Det handlar nog mest om att ta sitt feta arsel och placera sig framför datorn och skriva rakt upp och ner. Det går ju alltid att göra efterkonstrueringar. ;-)

 

 

We♥it

Jag har inte haft semester på hela sommaren - vilket spelat mindre roll med tanke på det usla vädret - men nu till hösten tänkte jag fly till värmen en vecka med min kärlek och frågan är då, vart åker vi?

 

Mitt enda krav är:

 

• Minst 25 grader varmt i genomsnitt

... och min tid där. De fem mest meningsfulla veckorna i mitt liv. Fem veckor som jag växte som människa och släppte allt vad gällde elektronik, min extrema spindelfobi och min egoism. Under fem veckor tog jag hand om andra istället för mig själv.

 

Ibland tänker jag på Afrika. Som när jag fyller en tvättmaskin och förundras över att jag har en maskin som tvättar mina kläder. Det känns helt sjukt. Samma sak när jag lägger i mina smutsiga tallrikar i diskmaskinen och 90 minuter senare är de gnistrande rena. Jag har till och med en eltandborste som borstar mina tänder. Och jag får så dåligt samvete att jag har mage att gnälla över småsaker när det finns människor på andra sidan jorden som känner sig rika när de fått äta sig mätta en enda dag. Människor som inte har möjlighet att åka till sjukhus så istället dör de av sjukdomar som lätt kan botas på sjukhus i Sverige. Människor som blir lyckliga när regnet kommer för då blir skörden fin och de kan förse sina barn med mat.

 

Det är viktigt att vara tacksam för det man har. Men det är också viktigt att dela med sig av det man har. 

 

 

 

 

Det är rätt så härliga jobb man gör på sommaren. I dag har jag till exempel vandrat runt på olika kolonilotter och pallat hallon, vinbär, jordgubbar och krusbär. Annars är ju det stora glasstestet en hit! ;-)

 

Klok tant den där Astrid.