Tankar

Ibland känner jag att det mesta är meningslöst. Särskilt när jag får för mycket tid till att tänka. Då tänker jag att jag inte utvecklas längre, mitt skrivande har för längesedan suddats ut, jag vill hellre ligga under täcket än att gå ut och fånga dagen, jag känner mig ensammast i hela världen trots att jag är omgiven av vänner, kärlek och familj.

För att morgonen därpå vakna upp med en otrolig energi och en känsla av att jag verkligen älskar mitt liv, mina vänner, min pojkvän, min familj, mitt jobb, allt jag gör och allt jag kan göra.

Är det verkligen normalt att pendla så här snabbt i humör och tankar? Hur kan livsglädje bytas ut mot livssorg i ett ögonblick? Ibland känner jag mig fortfarande som en instabil tonåring och det är en tröst att vi alla en dag dör för vem orkar fundera och tänka så här för alltid? Jag är livrädd för att förlora de jag älskar, för jag vet hur det känns att förlora en del av sig själv, och därför släpper jag sällan in människor i mitt innersta rum för hur ska någon annan kunna förstå mig när jag inte ens förstår mig själv? Ni blir ju inte särskilt kloka av det här inlägget heller kan jag tänka mig men kanske hoppas jag ändå på att få något slags gensvar av någon som kanske känner igen sig en aning eller är jag verkligen helt ensam om att ibland må dåligt fast jag har det så bra?

Min största mardröm är att aldrig bli tillfreds, nöjd och lycklig i livet. Men det kanske är det som ÄR att leva. Med förluster så svåra att bära men som man på något obegripligt sätt tar sig igenom ändå för att sedan känna korta stunder av lycka igen, för att det sedan ska tas ifrån en igen, och så pågår det om och om igen. Ett spektakel, ett skådespel och ingen kommer undan. Det är tragik och komik om vartannat, varje dag, tills man blir utbytt mot nya skådespelare, nya liv som tar nya kliv och upplever samma saker, tänker samma tankar. Eller tänker vi verkligen samma tankar?

Jag som trodde att en full agenda skulle få min tankeverksamhet att gå ner eller åtminstone hamna i viloläge en stund men det har bara förvärrats. Jag tänker hela, hela, hela tiden. Det slutar aldrig. Att jag bara orkar.




Kommentarer
Postat av: Elin

Jag brukar också hamna i liknande svackor ibland. Då känner jag mig ensammast och skörast i världen. Alla små ting som jag mått dåligt över i mitt liv passerar revy i mitt huvud under några sekunder och jag känner mig hur eländig som helst. Det märkliga är att dagen efter sådana svackor så vaknar jag upp med mer livlust och energi än någonsin. Det är som att man behöver gå ner i sådana svackor ibland för att sedan komma tillbaka med ännu mer energi.

2012-03-05 @ 08:00:06
Postat av: Åsa

i know the feeling... så väldigt väl.. kanske du ska prata med någon psykolog som vet mycket om kognetivt beteende.. med tankar och sånt? jag har börjat gå hos en o de är bra.. krama om

Postat av: Anna

Jag känner också igen mig i det där, alltför väl. Det är som en berg och dalbana, fast just nu har det rusat neråt lite för fort och för länge tycker jag...

Men du vet att jag alltid finns här <3

2012-03-05 @ 18:55:55
URL: http://likeashotgun.devote.se
Postat av: Carro

jag kan vara exakt likadan.. det är läskigt, faktiskt ... jag är en grubblare ut i fingerspetsarna och ibland är det sjukt påfrestande :/



kramis

2012-03-06 @ 10:06:13
URL: http://blomqvistcarro.blogg.se/
Postat av: makena

Hej! Jag hittade hit för att jag googlar på "att skriva i presens". Hamnade då på ett gammalt inlägg där du funderar kring vilket tempus du bör skriva i. Just där befinner jag mig nu och vet varken ut eller in och ventilerar mina tempusproblem på min blogg. Skulle va intressant att höra dina tankar. Vad kom du fram till själv?

2012-03-06 @ 19:30:56
URL: http://makenaa.bloggspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback