angelica1987.blogg.se

Jag har varit upp till graven två dagar i rad och lämnat blommor. Pratat men det är ju ingen idé när jag inte får något svar av dig. Och hade du kunnat svara på orden "Jag hoppas du har det bra där du är nu" så skulle du säga: "Jo, jag har det kanon, det är lite kallt härnere och dåligt med mat men annars är det okej". För du har en sådan otroligt sjuk humor, Simon. Jag saknar vartenda sarkastiskt skämt och det är inte alls lika roligt att reta mamma när jag inte längre får medhåll från dig. Vi var ju ett team. Ska jag kriga ensam nu? Vad begär du av mig egentligen?

Jag saknar dig hela tiden men orden räcker aldrig till. Det känns som att någon karvat ur mitt hjärta med en sked och klistrat ihop bitarna ojämnt, för det skaver och svider hela tiden och det händer ibland att jag längtar och tänker i samma banor som du. För hur orkar vi gå vidare när varje ny dag bleknar i takt med morgonen?

Jag vill inte att livet ska vara något "man måste ta sig igenom". Men det behöver inte heller vara en dans på rosor. Min enda önskan, starkare än någonting annat, är att få dig tillbaka. Om jag blundar hårt och klistrar på ett leende så kanske drömmen går i uppfyllelse. Som jag samlat alla tappade ögonfransar och önskat dig tillbaka. Magen vänder sig ut och in, pulsen ökar, tårarna rinner och hjärtat slår i otakt. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Han kommer aldrig tillbaka. Panik. Ångest. Ljudlösa skrik som ändå skär in i ben och märg. Det går aldrig över.

Men döden kan inte vara så farlig att jag behöver vara rädd längre, särskilt inte med tanke på att du redan är där. Fast det dröjer länge innan jag stänger mina ögon för gott men i slutet kommer det vara värt det.