angelica1987.blogg.se

Jag skriver för det mesta om Simon i presens. Jag är inte alls redo att släppa taget om honom. Inte nu, inte än. Varje litet ögonblick med Simon sparar jag i ett speciellt rum i mitt huvud. Ett rum jag planerar att besöka ofta. Mina blogginlägg är också helt osammanhängande men det bara poppar upp saker vi upplevt tillsammans eller saker han sagt, och då måste jag skriva ner det. För jag vill aldrig glömma. Jag får aldrig glömma.

Som jag tidigare nämnt så är Afrikaresan uppskjuten till senare i år och jag började arbeta redan efter en veckas sjukskrivning. Kanske var det för tidigt, vad vet jag? Det enda jag vet är att på jobbet kan jag fokusera på min egna lilla värld fylld av intervjuobjekt, artiklar och fotografier. Men jag har alltid på mig vattenfast mascara, för på vägen till jobbet och på vägen hem så är det bara Simon jag tänker på och när jag trodde att det inte fanns fler tårar att gråta, då dyker de upp på nytt. Salta tårar som lämnar svidande spår på mina kinder. Det gör verkligen ont.

Men jag tänker inte ge upp utan kamp. Jag ska förändra världen, åtminstone min del av världen. Jag vill inte att så många unga ska må dåligt. Det är vår förbannade plikt som medmänniskor att vara öppna för signaler hos trasiga individer och hjälpa dom innan det är försent. Jag kommer alltid leva med skuld över att jag inte kunde rädda honom den kvällen. Å andra sidan finns det ingenting som säger att han inte skulle försöka igen senare. Det går inte att beskydda en människa dygnet runt. Vi vet Simons bakgrundshistoria. Han har räddats förut men när en människa blir myndig är det hans val att ta emot hjälpen eller inte. Vi ville att han skulle fortsätta gå i terapi men han sa att han kände sig stark. Och han blev starkare. Därför kom det som en chock att han tog det där oåterkalleliga steget i all hast. Den där julinatten då allt började så var jag ändå 100 procent säker på att Simon levde. Jag bara visste det. Men i bilen på väg hem från Bäsna fredagen den 9 januari kände jag att något var fel efter att ha sett Simon gå med upprörda steg in till huset. En bild av två vita kistor for genom huvudet som jag snabbt skakade av. Gammelmorfar och Simon. Ska jag ringa mamma och säga att Simon är ledsen eller ska jag låta han vara ifred? 

 Jag kommer alltid leva med skuld. Varför kramade jag aldrig om honom och bad han sova över hos mig så kunde vi ägna hela natten åt att prata om allt det som gjorde så ont i honom? Vi hade inte behövt prata om det heller, jag hade bara kunnat samla ihop de trasiga bitarna i hans hjärta och försökt klistra ihop dom igen. Sedan hade vi kunnat titta på Walk the line och sjunga Cash-låtar till gryningen.  

Jag sover i hans t-shirtar som jag köpt till honom på alla mina resor och lyssnar på hans musik. Han var så otroligt begåvad, en kreativ själ ända ut i fingerspetsarna. Han kunde teckna som ingen annan, skriva låttexter som ingen annan och sjunga som ingen annan. Jag har alltid varit stolt över Simon, det är jag fortfarande. Vi var så olika men ändå så lika. Han lyssnade alltid på mig och jag lyssnade alltid på honom men höll sällan med.

Jag älskar dig för evigt, Simon. Du är det bästa som hänt världen.