Perfekta vågor

Under veckan har jag undrat om jag lever i en egen värld, en slags dimma där allt går i perfekta vågor. Det finns inga fel med mitt liv. Det är helt enkelt för bra för att vara sant vilket får mig att seriöst fundera om jag bara inbillar mig allting.

Det var tänkt att jag skulle stanna i Värmland i helgen, men längtan efter Thomas tog överhand. Jag bestämde mig därför att åka hem i hemlighet och överraska honom. Han ringde mig på mobilen när jag var på väg hem till honom. Och jag ljög hejvilt för att han inte skulle misstänka något och pratade med han hela tiden, sen körde jag in på uppfarten, öppnade ytterdörren och mötte världens snyggaste pojkvän som satt och pratade med mig i telefon. Thomas gapade av förvåning och höll telefonen kvar i handen tills han verkligen förstod att jag var där hos honom. Då glittrade hans ögon som det gör på ett barn på julafton.

Jag älskar dig är de vackraste orden som finns, men när jag säger det till honom så låter det ändå så milt. Jag känner en större kärlek och glädje för honom än jag någonsin kan beskriva. Jag kanske verkar blåst i många andras ögon, men om man inte tror på evig kärlek, vad är det då för mening med att leva?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback