angelica1987.blogg.se

Om 111 dagar springer jag omkring som en äggsjuk höna, letar efter en 24-timmarsdeo mot mina plötsliga svettattackaer och en lagom stor neccessär som jag kan fylla med vätskeersättning, skavsårsplåster, alvedon och lypsyl med solskyddsfaktor. Har jag glömt något? Helvete, passet! Var ligger det? Mammaaaaaa!!!

Texas ligger i fönstret och förstår inte att det kommer dröja två månader innan vi ses igen. Jag börjar nästan gråta när han slickar mig på handen. Mamma kommer med de sista varningarna om att akta mig för rödfnasiga tyskar och tjuvaktiga apor. Simon ser mest lättad ut över att jag ska åka. Nu får han hela övervåningen för sig själv. Niklas kramar om mig på sitt typiskt faderliga och taffliga vis. Mammas ögon tåras. Men den som gråter mest är jag, storbölaren. Jag ringer Thomas en sista gång och säger att jag hör av mig när jag kommit fram. Och jag säger också att jag älskar honom mest av allt elva miljarder gånger innan han avbryter mig: "Angelica, jag måste iväg på träning nu".

När jag stänger ytterdörren gråter jag värre än den värsta vårfloden i Norrland. Mamma, Niklas, Texas och Simon står och vinkar av mig på verandan som är alldeles frostklädd av novembernattens kyla. Åk nu då, så vi får gå in i värmen igen!



Jag åker med Johannas föräldrar till tågstationen. Bilen sneddar sakta förbi ladan som skymmer mitt barndomshem och mammas bästa vän och granne Fia är den sista jag ser. Hon är på väg hem till oss.

---

Texas viftar frenetiskt på svansen och hoppar upp i min säng och kissar på min huvudkudde. Han har aldrig sett gladare ut. Simon går genast in på mitt rum och tar varenda dvd-film jag äger och ställer dem i sin egen hylla. Niklas lånar min laptop som han listat ut lösenordet till och går in på Blocket. Mamma och hennes bästa kompis Fia korkar upp en flaska vin. 

Nu ser vi inte henne förrän nästa år, fy fan i helvete så jävla skönt!