Likgiltighet
Har tänkt säga det tusen gånger när jag pratar med dig. Men Jag vågar liksom inte ta upp det.
Jag vill prata med dig, höra av dig och jag vill prata om sådant vi pratade om tidigare, skrattade och drömde om.
Fast allting i din värld är förändrad så vill jag ändå få dig att tänka på något annat, även fast jag vet att du tänker på Simon, din lillebror hela tiden.
Det är svårt att stå bredvid och inte veta hur jag ska nå ut. Jag förstår att det du går igenom är det jobbigaste man kan gå igenom. Men ändå så förstår jag ingenting - för jag har ingen aning vilka känslor som krigar inom dig.
Jag vill nå ut, jag vill vara den sortes vän som finns där och som inte blir rädd och gömmer sig och kommer med dåliga ursäter som '' Hon vill säkert ändå vara själv...''
Jag vill prata om Simon, jag vill våga fråga frågor om honom och om hur du verkligen mår just idag.
Det är bara det att varje gång jag skriver ett sms, eller ser dig på msn så knyter det sig i magen... tänk om hon just nu sitter och gråter och så kommer jag och stör?
Du är den starkaste människa jag känner, jag beundrar dig så mycket.
Jag vill bara att du ska veta att jag finns här, jag vill nå ut till dig, även fast jag aldrig kommer förstå hur dåligt du mår.
Men jag försöker, och för det så hoppas jag att jag kalla mig din vän.
Kärlek