Rappakalja

Jag vet inte vad folk tänker som läser min blogg. Men jag har inte joinat min lillebror och min pappa än. Jag älskar att leva, verkligen älskar. Jag älskar att jag kan känna både kärlek, sorg och smärta. Det är först när man känt alla känslor som man verkligen lever. När det gör så ont att det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen i en skär explosion av blod och inälvor, när man blir sårad av den man älskar och ger tillbaka med samma barnsliga mynt eller när man är lyckligt kär och det pirrar i magen för snart kommer han hit. Och en massa andra härliga, smärtsamma, farliga, vackra känslor som livet har att erbjuda och kommer att erbjuda.

Vad jag egentligen vill säga är att bara för att det råder tystnad på bloggen så lever jag. Fullt ut. Med nya vänner, nya tidsfördriv, nya sätt att se på saker och ting. Och jag gör det för min skull, för mammas skull, för deras skull. Snart kanske jag får större lust att skriva men jag vill inte dansa på en lina över ett avgrundsdjupt inferno och tänka att "Shit, så många timmar som jag lagt ner på att skriva i en blogg när jag kunde levt istället".

Om ni förstod något av det här så är ni värda en stor eloge. Kort och gott så fortsätter jag blogga om än i mindre skala fast med fler bilder. Hur låter det?


"How easy it is to fall in love, but it´s easier to fall apart. I only fall apart."
- Simon Lindvall.



Kommentarer
Postat av: Emma Larsson Westermark

Det är skönt att höra att du lever och gör det du kan av det du har. Det glädjer mig, Angelica. Du är så duktig, jag beundrar dig. Emma

2009-07-14 @ 20:45:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback