Ett halvår sedan det fruktansvärda
I dag spelar jag Simons musik. Och som alltid när jag lyssnar på hans vackra sångröst, hans vackra textrader så känns det som en kniv skär rakt genom hjärtat. Det gör fysiskt ont samtidigt som jag känner mig så stolt. Han var så begåvad och jag tror aldrig riktigt han förstod hur. Fast vissa saker är medfödda.
Men det fanns så många ord kvar att skriva, så många texter kvar att tonsätta. Det sägs att dom vi älskar mest ska vi förlora först. Jag hatar att du är borta men jag älskar att du är med pappa. Vi andra kommer ikapp förr eller senare. Kanske i morgon, kanske om femtio år. 
I know you won`t let me let you down.
Jag lider med dig :/
Vad fint du skrivit om Simon, Angelica. En stor kram till dig. Jag finns här borta i Harbo om du någon gång skulle ha vägarna förbi, hur tusan man nu kan ha vägarna förbi Harbo... :)