angelica1987.blogg.se

Jag är ganska så tokig i förlossningsberättelser, insuper varje liten slemmig, äcklig detalj. Ja, alltså, det gör ont i hela min kropp när jag hör kvinnor berätta om 24 timmars värkar, uppklippt snippa, sprickor ända till analen- ja, ni fattar. Men ändå är det så otroligt häpnadsväckande att kvinnor kan föda barn, att vi är så starka att vi klarar av det, att jag bara sitter hänförd och lyssnar. Eller läser. Jag läste varje litet ord om Malin Wollins växande mage, Lasse som sparkade och långa tuttar som fylldes med mjölk. Men skönaste förlossningsberättelsen någonsin måste vara den här! Så ärligt, så originellt:

"Hur det var att föda barn? Enligt mig? Well, jag hade inte direkt några höga förhoppningar, och kan inte heller säga att jag blev positivt överraskad eller så. Det där med att det ska vara så "häftigt" och "mäktigt" som många tycker, upplevde inte jag. Jag känner mig ganska neutral". ..... "Däremot är jag sjukt stolt över min kropp som liksom bara tjong - unge ut - pang - fixa käk till Lillan - inga problem. Och så är jag så klart oerhört stolt över Bonnie som gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig. Det är nog mest rörande av allt. Att ungar funkar så, är programmerade på det viset - att de också hjälper till under själva födseln. Oerhört gripande."