PS. Jag älskar dig!
Klockan är snart två och jag är fortfarande uppe. Mia åkte nyss hem. Vi satt och stortjöt båda två i soffan framför den minst sagt gråtmilda PS. I love you. Sedan lånade Mia boken så nu ligger hon väl i sängen hemma och gråter så att papperet blir alldeles buckligt. En jäkligt bra snyfthistoria om man känner för att gråta ögonen ur sig och sedan grubbla ihjäl sig över det faktum att sådana där män bara existerar på film och i böcker och att man själv aldrig någonsin kommer hitta en sådan man. Fast om jag mot förmodan skulle hitta en sådan man får han gärna leva längre än 35 år.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Den såg jag också häromdagen... Grät som en liten flicka! Underbar!
Postat av: Angelica Lindvall
Hanna: Jag grät som en tsunami.
Postat av: Mia
Buhuuu.. grät ev skvätt under bilresan hem oxå.. men somnade som en klubbad säl dirket jag la huvudet på kudden.. =)
Postat av: Angelica Lindvall
Mia: Ja, haha, har aldrig sett dig gråta såm mycket...
Postat av: Åsa
hoppas att du ser detta inlägg även om du la upp det för länge sen..
ja har läst boken.. den va såå bra grät innan ja kom ti sidan 40.. hehe..
Men!!
när jag såg filmen blev ja bara sååå besviken.. tyckte inte alls den var lika bra som boken.. jag ville ha den som boken var.. var för mycket som var olikt.. men boken va såå bra :)
Trackback