angelica1987.blogg.se

Jag har funderat på det här med självmord. Som flera av er kanske vet så begick min pappa självmord när han var 27 år gammal (rockstjärnedöden) och jag växte upp med en dödsångest och hatkärlek gentemot honom. Länge, länge avskydde jag honom för att han var så egoistisk och lämnade mamma ensam med två små barn. Fast nu är jag äldre och lite mer förståndig och faktum är att jag förstår honom.

Vissa människor är inte ämnade att leva hur hårt det än låter. För det finns människor vars vardag är en ständig kamp, det finns människor som försöker slåss mot sina demoner men som misslyckas gång på gång. Om de sedan vid ett mycket svagt ögonblick inte orkar längre, ska vi kalla dem för egoister då? Om de kanske redan har försökt allt som stod i deras makt? Om de redan har gått i terapi i flera, flera år men aldrig blivit hjälpta? Om de redan fått all kärlek i världen man kan få men är oförmögna att ta emot den?

Att tvinga en sådan djupt deprimerad människa att leva är egoistiskt. Jag har varit egoistisk, jag ville att min pappa skulle leva och leka med mig precis som alla andra pappor gjorde med sina döttrar. Vi var många som ville att min pappa skulle leva och vi kallade honom egoist när han valde repet framför en kram. Men egentligen var det vi som var egoistiska. Vi ville inte bli lämnade med sorgen och känslan av hopplöshet och den ständiga frågan "Varför?". Men tiden läker sår även fast det är svårt att tro i början. Fast det finns också sår som aldrig läks, min pappas sår kunde ingen tvätta.